24 januari 2008 kl 13:03
Jag har bara sprungit varvet, och efter alla hurra rop och glädje runt banan tycker jag det är rätt roligt med en friskus som skriker nåt roligt.
På varvet står det alltid ett gäng fyll-bultar och skriker "e´ re nån som ska ha öl?"
Vad kan man göra mer än att småle... En vitamin injektion är det tycker jag.
Ju roligare desto bättre.
Selma: Jag har inte sprungit maran i stockholm men är den bara i närheten av varvet så kommer du bara bli inspirerad hela vägen.
Jag tror inte man behöver förbereda sig mentalt, se bara till att du tränar ordentligt.
Väl där så är man så inne i atmosfären så negativa tankar finns inte.
Efter 3 mil så kommer säkert alla negativa tankar om hur jobbigt det är.
Glöm då inte att det är tusentals runt omkring dig som åxå kämpar på.
Du kommer att få tankar som "jag skall inte ge upp", " kan dom så kan jag"
Det är som en kollektiv massansträngning. Fortsätter nåra så fortsätter alla.
Föreställ dig en mara ensam på en ödslig väg, 4 mil raksträcka utan slut så är det lite annrlunda.
Då behöver man nog lite mental träning.
