Medelålder - Löpning

Roland Söderström

1962 • Onsala

#21

•

18 januari 2008 kl 14:46

Gilla

Jepp, nu togs sig första kvinnan in på top 40.
Kristin Brodin, Välkommen.

Åsa Ekedahl

1969 • Klintehamn

#22

•

18 januari 2008 kl 15:07

Gilla

Jag har läst någonstans att den del utav Sveriges befolkning som ej tränar har ökat, och att de som ägnar sig åt någon form utav träning har ökat sin träningsmängd...
Så det är en ökning i båda lägren alltså... Hmm...

Lars Brinkhoff

1974 • Göteborg

#23

•

18 januari 2008 kl 15:21

Gilla

På marathon.se tycker de att antalet löpare blivit fler sedan 2001:
http://www.marathon.se/news/Article.cfm?NewsId=455831

Synd att de inte visar siffror tillbaka till åttiotalet.

anders tengström

1966 • Vasastan

#24

•

18 januari 2008 kl 23:55

Gilla

jag tror som i tidigare inlägg att vi går mot ett ökat intresse för joggning/löpning i bredare folklager - tycker mig tydligt kunna se trenden med fler som är ute och springer på vardagkvällarna när man tar sin vanliga runda i sthlms innerstad. Vad gäller stockholm marathon så är inte det ngn bra värdemätare på löpintresset i sverige - då cirka 50% av deltagarna är utlänningar. Att loppet blir fullt så tidigt nuförtiden är snarare en indikation på hur väl man lyckats marknadsföra loppet utomlands. Det svenska deltagandet i loppet har under många år legat på ca 8000 startande (flera tusen anmälda kommer ju inte till start, gissningsvis mest svenskar). Faktum är ju att det proportionerligt är fler finnar som springer i sthlm än svenskar. över 5000 finnar springer varje år ur en befolkning på 5 miljoner och trots att man har ett eget internationellt marathon i Helsingfors - ngn som kan förklara hur det kommer sig?

Roland Söderström

1962 • Onsala

#25

•

19 januari 2008 kl 00:11

Gilla

Jag tror att i dagens stressade familjer så är det lättare att springa en timme än att träna på gymmet en timme.
Gymmet tar i praktiken 2-3 timmar med resa och allt.
Springa kan du starta utanför dörren, mindre tid hemifrån alltså.
Motion och nyttig ekologisk mat är just nu väldigt "inne".

Stefan Nilsson

1953 • Lund

#26

•

19 januari 2008 kl 00:28

Gilla

Jo, men hur förklarar man att LL och Sthlm Maraton har så många färre som klarar loppen på 2:15 resp 3 timmar? Dessa är ju toppen på motionslöparpyramiden, så det bör ju innebära att snitt-tiderna var bättre allmänt sett? Man skulle kunna dra slutsatsen att man hade bättre kondition på 80-talet. Att andelen utlänska löpare är stort nu kan ju inte påverka siffrorna så mycket. Vi pratar ju om väldigt stora differenser, 5-7 gånger fler som klarade dessa tider. Håller med om att folk i allmänhet nog är mer stressade nuförtiden, och att man kanske inte ger träningen så mycket tid.Jag tror dock det slår på all typ av träning. Därför är Slim-Jims träningstips i Metro så populära. Snabbt och effektivt ska det vara...en kvart om dagen...

anders tengström

1966 • Vasastan

#27

•

19 januari 2008 kl 01:16

Gilla

Stefan: jag menade bara med mitt tidigare inlägg att sthlm maran inte var en bra värdemätare på löparintresset i landet, inte som en förklaring varför vi är så söliga idag jämfört med för 20 år sedan. Naturligtvis tränar vi mindre löpning än de gjorde på 80-talet, men vi kanske tränar mer allsidigt idag men vi blir inte lika bra löpare. Jag erbjuder här ytterligare några hypoteser som vi kan diskutera.
När det förta joggingvågen nådde sverige var de enda uthållighetsidrotter som fanns i de bredare folklagren skidåkning och orientering. Kanske var det så att det var gamla och nya "skidåkare/orienterare" som drogs till den nya heta trenden långdistanslöpning. I denna kader av uthållighetstränade personer som ffa nått sin kondis via skidåkning/orientering så kanske det var så att många blev bitna på löpning speciellt som sommarträning och för möjligheten att kunna tävla på sommaren också (gäller förstås skidåkarna). Detta skulle kunna förklara varför vi hade en så pass stor grupp av löpare/skidåkare/orienterare? som verkligen var hårt tränade och tränandes som bara "dök" upp som elitmotionärer när joggingvågen fick fäste. Hypotesen blir sålunda att dessa personer inte i första hand var toppen på löparpyramiden utan snarare toppen på skidåkar/orienterarpyramiden som kom över till löpningen. Jag tycker det låter rimligt, skidåkare har ju alltid sprungit på sommaren för att hålla kondisen uppe och orienterare kan alltid få till löpstyrka i vanliga löptävlingar. Sålunda kanske vi inte är dåliga idag utan vi kanske har en mer "naturlig" fördelning av resulatat som tydligare speglar löparfamiljens träningsdoser av idag. Kanske var det så att det som hände på 80-talet var extremt med en stor grupp av hårt tränandes löpare med sina rötter i skidåkning/orientering men som pga hypen i löpning helt plötsligt dök upp på startlinjen i SM och LL. Hur det än är med detta så kommer vi aldrig att se en sådan stor kader av elitmotionärer i löparspåren igen. Idag är konkurrensen mellan sporterna mkt större, skidor, cykel, multisport, ultrasatsande, orientering osv

Leif Andersson

1954 • Falun

#28

•

19 januari 2008 kl 09:18

Gilla

Till viss del köper jag resonemanget kring skidåkare och orienterare. På 80-talet var det ju också stopp ett tag för orienteringen p g a twar. Det var ju delvis därför Jörgen Mårtensson och Annichen Kringstad körde en del marathon. Men det är nog inte hela sanningen, för tittar man på toppen idag i orienteringen så springer de helt enkelt inte lika snabbt idag som de gjorde på 80-talet. (Nu resonerar jag bara om killarna, detta stämmer inte för tjejerna.) 2006 på O-ringen hade man Mästarmötet. Eliten fick springa exakt samma bana som de sprang 1975. En fördel för de idag eftersom de hade studerat banan och kartan innan start. Ingen kunde straffa Friléns tid från 1975. För första mellantiden hade Gärderud innan gått ut och sagt att ingen idag skulle nå hans tid, och ingen gjorde det heller. Att orienterarna av idag är betydligt bättre på själva orienteringen i terräng är en sak, men de har blivit sämre i ren löpstyrka.

Vi äldre vet dessutom att tider många gjorde förr på 80-talet och som ingen ens reagerade på betraktas idag som elittider. Jag sprang en del på 80-talet och har också jämfört, och häpnats över, tiderna då mot nu.

Men åter till tjejerna. Det är ju här vi har nått det stora lyftet. Andelen tjejer är helt annorlunda idag. Kanske lite för att på "min tid" fick ju inte tjejer springa långt :-)

Marcus Nilsson

1967 • www.sapiens.se

#29

•

19 januari 2008 kl 09:55

Gilla

Intressanta teorier med skidåkarna och orienterarna men den absolut största skillnaden är såklart att det tränades mer på 80-talet.

Nu börjar många leta roliga gadgets och "smarta" träningsprogram för att bli så bra man kan på så lite nedlagd tid som möjligt. Men det brukar vara så att det är mängd som lönar sig i långlöpning. När man har basen kan man sen finslipa med de andra passen. Pulszoner hit och dit, jag var själv mest ungdom/junior på 80-talet men vi körde bra hårt utan att tänka på vilken puls eller exakt fart vi hade. Det gav också resultat! Att jag sen personligen ledsnade på den träningen var en annan femma.

Sen har jag en egen teori om den stora toppbredden på män på 80-talet men att tjejerna nu kommit på bred front och den heter jämlikhet. Jag har en känsla av att det var ok för mannen i familjen att träna sina 10-15 mil i veckan och att tjejerna i större grad skötte hushåll. Tror dessutom att vi hade ett softare arbetsklimat då. Jag har ingen statistik att luta mig mot men jag har en känsla av att de som idag jobbar gör lite fler timmar per vecka vilket gör att det då saknas timmar till träning.

Så för att sammanfatta. De män som sprang då sprang mer för att det dels fanns en kultur att träna hårt och att det fanns bättre förutsättningar att få till tiden att göra det.

#30

•

19 januari 2008 kl 11:10

Detta inlägg har raderats

Stefan Nilsson

1953 • Lund

#31

•

19 januari 2008 kl 11:52

Gilla

Jag tycker att alla synpunkter här är jätteintressanta, härlig läsning! Det ligger säkert mycket sanning i vad ni - Anders, Leif, Marcus och K-G - skriver. Det finns ju sällan en enda förklaring, utan verkligheten är komplex!
Tyvärr så kan jag själv inte bidra så mycket av egen erfarenhet. Jag har aldrig tidigare motionerat på den volym som jag gör idag, så är trots åldern rätt "nyfrälst". Har haft perioder av mer intensivt tränande, typ Friskis & Svettis, men det har tidigare aldrig hållit i sig någon längre tid.
Tänk så otroligt mycket erfarenhet det finns i detta forum! Den här tråden vore något för någon förskare i "folkhälsa" att begrunda.
En annan sak jag tänkt på.... Min erfarenhet från barnens gymnastikundervisning i skolan är att det handlar om att prestera. På barnens skola verkar det handla om att vara snabbast på 2-5-8km, eller vilken distans det nu handlar om. Man tar tid på var och en, och resultatet omsätts sedan i betyg (i högstadiet...). Man verkar missa det där med långsiktig träning för att bygga upp sin kondition, och det handlar om att det skall gå snabbt....omedelbart! Det är klart att det påverkar synen på hur man skall träna.

Conny Geijer

1938 • Bålsta

#32

•

19 januari 2008 kl 12:10

Gilla

K-G Nyström-Man-1938-Sjuntorp ev.mfl.
Först undrar jag om det bara är du och jag som är 30-talister här på jogg.se.
Sedan vill jag fylla på, från vår tid. Jag var ensamförsörjande för i min dåvarande familj. Ekonomin höll jag stenhårt i.Cyklade från 15apr-15sep, till och från arbetet, som mest 9 mil/dag.Jag startade 04.15 för att hinna fram till 06.30 för att duscha före frukost o jobbet började 7.00!
Jag tror att jag där lade grunden för mina behov av att röra mig.
I radion P1 "Kropp och själ" hörde jag Lars-Magnus Engström, professor på Lärarhögskolan Sthlm. Han forskar om idrott. Han har under 20 år följt 2000 som tränade aktivt i 15-20-årsåldern.Han kom fram till att även fast de började träna tidigt var det ingen garanti för att de fortsatte 20 år efter. Min bild från de som inte motionerar regelbundet är att "de har inte tid", vad det nu står för. Tiden är den enda faktorn som är demokratiskt tilldelat!

Olof Reimer

1959 • Saltsjö-Boo

#33

•

19 januari 2008 kl 12:44

Gilla

Stefan: Jag håller med, kul att läsa alla synpunkter. Borde vara jätteintressant för forskare i folkhälsa/motionsidrottshistoria.
Kan inte heller bidra med så mycket personlig erfarenhet på detta område. Jag försökte haka på långlöpningsvågen på 80-talet men ledsnade ganska snabbt då resultaten av hårdträningen uteblev. Idag, med mindre prestationstänkande, lever jag dock gott enbart på de endorfinkickar som lågintensiv långlöpning ger.
Min bror har varit elitmotionär i 20 år, men slutade bl.a. beroende på skadeproblem med vadmuskler och fötter. Han har idag gått över till poweryoga och mår som en prins. De flesta av hans löparkompisar har också lagt av och många av dem idrottar inte alls idag.
Så min fråga är: Har medaljen en baksida? Elitmotionärernas hårda träning på 80-talet gav förvisso resultat, men är det inte så att väldigt många har gått sönder av den hårda träningen, eller helt enkelt ledsnat och sedan slutat med motionsidrott?
Ur folkhälsosynpunkt borde det ju vara bättre att träna lågintensivt och "klokt" hela livet, jämfört med att satsa hårt nåt decennium och sen lägga av helt...

#34

•

19 januari 2008 kl 14:17

Detta inlägg har raderats

Jenny

1975 • Bjärred

#35

•

19 januari 2008 kl 14:28

Gilla

Ibland så tror jag precis som Stefan skriver att det är viktigt att man i skolan väcker intresset för att motionera och att det ska vara lustfyllt. När jag var tonåring så tävlingsimmade jag och presterade alltid på topp i skolidrotten och därför tyckte jag såklart att det var roligt. Men de som inte idrottade på fritiden tyckte såklart inte att det var så roligt att springa coopers test eller milen för den delen. Ibland tror jag att den klassiska skolgympan skrämmer bort många barn och ungdomar.
Sen kommer det andra problemet. Om man har idrottat på elitnivå så är det svårt att veta hur man ska fortsätta motionera när man slutar. Jag hade väldigt svårt att förstå hur man skulle motionera bara för att det var roligt eller skönt. Allt handlade ju om att prestera, därför la jag av nästan helt. Det är ju inte förrän nu, efter en 15 år som jag kommit på att jag tränar för min egen skull och att det faktiskt är roligt att motionera. Dessutom var jag tvungen att bli sjuk och skadad innan jag förstod att jag inte kan träna som när jag var 15;)

Richard Larsson

1967 • Västerås

#36

•

19 januari 2008 kl 15:21

Gilla

K-G "Dagens cyklar + skidor + skridskor ++++ är ju helt otroligt bra, men för ickeeliten är det nog mer en nackdel"

Att det skulle vara en nackdel med en bra cykel, som svarar direkt och växlad så att man även kan trampa på i utförsbackarna, håller jag inte med om. Annars instämmer jag i vad du skriver.

Conny Geijer

1938 • Bålsta

#37

•

19 januari 2008 kl 15:36

Gilla

Svar K-G Nyström:
Jag har ett skolminne som fortfarande väcker känslor hos mig när jag ser en plint i något sammanhang.
En tid så Per-Henrik Ling var ledstjärna för att fysisk fostran av skolbarn!
Som 11-åring hade jag en lärarinna(läs ungmö 55år med rulle i nackhåret).
Hon skvallrade för vår gymnastiklärare om någon hade uppträtt på ett icke önskvärt sätt för damen i fråga. Så en dag var det min ”tur” att känna på dåtidens pedagogik. (möjligen Alice Millers begrepp ”svart pedagogik”)
Jag lyckades inte komma över plinten första gången, så gymnastikläraren skulle ”hjälpa mig” gång nummer två. Det gjorde han genom att ta ett tag i nacken och ett i gympabyxorna, lyfte upp mig med riktning att komma över plinten.
Effekten blev att jag hamnade på magen utanför plinten och möttes av gymnastiklärarens och några andra elevers flin.
Till saken hör att denne f.d. svenske mästare i kulstötning (vikt c:a 100kg o 2meter lång) spred skräck bland oss elever, särskilt hos oss som kom från en annan skola.
När sedan kamrater, senare i livet, ville ha med mig till en gymnastikklubb blev det nobben. När jag hör barn-barnen berätta om idrott i skolan idag, är mitt intryck att det sker mer på barnens villkor. Mitt intryck är att de får leka fram känslan för rörelse. Min förhoppning är att detta skall lägga grunden för kommande generationers motionerande, förhoppningsvis även som vuxna.

#38

•

19 januari 2008 kl 16:39

Detta inlägg har raderats

Conny Geijer

1938 • Bålsta

#39

•

19 januari 2008 kl 17:00

Gilla

Svar:K-G Nyström
Grattis K-G, jag fick de året, jag nämnde ovan, B i uppförande och ordning.Repade mig dock och fick premie när jag gick ut folkskolan. Att som vuxen och på fritiden läsa på grundvux. komvux och universitet blev för mig en angenäm upplevelse. En av Sveriges första idrottspsykologer, professor Torbjörn Stocfelt, hade jag som lärare på Stockholms universitet. En inspiratör av stora mått. Jag har fortfarande kontakt med honom. Han var först lärare på GCI och hann
där sprida sina kunskaper vidare.

#40

•

19 januari 2008 kl 17:08

Detta inlägg har raderats