Löpning • Tävlingar & Motionslopp • 18 inlägg • 4839 visningar •

Springa med barn

helena angetun

1972 • Hägersten

•

30 december 2007 - 19:28

Gilla

Hej alla glada! Är rel ny här, men har joggat en del innan jag hittade denna fantastiska site! Nu till min fråga; finns det någon här som har sprungit nåt kul lopp tillsammans med sina barn? Jag har en femåring som tycker det är vansinnigt roligt att hänga med mig ut och jogga (eh ok springa då=) ) Funderar på minimaran nu i vår, där barn födda -02 kan springa tillsammans med sina föräldrar. Nån med erfarenhet av detta och ev tips?

Peter H Nilsson

1966 • Karlstad

•

30 december 2007 kl 21:28

Gilla

Då passar jag på och lånar tråden.
Min sexåring VILL med mig ut.
Hur väver jag in honom i löpningen utan att det blir för tufft? Om han får välja blir det aldrig för mycket.

•

30 december 2007 kl 21:42

Detta inlägg har raderats

helena angetun

1972 • Hägersten

•

30 december 2007 kl 21:46

Gilla

Hej igen!Hihi det där känner jag igen Peter! Det blir många lyktstolpar att springa först till och en hel del sniglar att stanna och studera;-) Det längsta jag sprungit med min femåring är nog ca 3km, med snigel och glass pauser förstås. Fast då har jag varit ute en runda själv innan och sen tagit med min son direkt efter. Då har vi även tagit några varv i avancerade klätterställningar (såna med klätterväggar) också och det verkar lagom för honom. Vet inte om det var till nån hjälp för dig Peter, hur långt brukar ni springa? Han verkar uthållig din son:-)

Stefan Nilsson

1953 • Lund

•

31 december 2007 kl 09:59

Gilla

Det har hänt att jag sprungit med mina barn, men det har inte varit så ofta. Nu senast var jag ute en runda med grabben - 10 år, och vi planerar fortsättning. Eftersom jag nästan enbart kört lågpulslöpning, så blev tempot lugnt och fint även för en med korta ben. Det funkade jättefint, och pågen har blivit gammal nog för att inte stanna och kolla in alla sniglar och andra djur...! Vad jag ser med mina barn är att man måste anpassa sig och inte pressa på för hårt. Det blir ju en ballans mellan egna träningsönskemål och vad barnet orkar och har lust med. Några 12km-rundor blir det knappast. F ö håller jag verkligen med Philip, anpassning och beröm är jätteviktigt! Kul att din brorsa har en så fin storebror!
En annan variant som jag och grabben kört med några gånger är att grabben cyklat vid sidan när jag joggat. Vi har t ex gjort så när han varit på en kvällsaktivitet - klättervägg - och jag hjälpt till med säkring m m. Då har jag joggat hemmåt medan han cyklat vid sidan. Jag får lite träning som samordnas med grabbens aktiviteter, och pågen tycker att det är kul när pappas pulsklocka piper hela tiden...!

fru Lindh

1968 • Finland

•

31 december 2007 kl 11:21

Gilla

Här i Finland finns flera motionslopp med banor typ 5 / 10 km och min 10-åring vill delta i sommar i det lopp som familjen ifjol hejade fram mig i. Säkert finns såna hos er också, och då tänker jag att hon får springa det hon orkar och traska raskt resten.Igår var hon med i terrängen med mig och såklart plockaddde vi snäckor på stranden och fantiserade att här har björnen gått upp en skogsstig..det var jätteskoj, även om jag ärligt medger att joggandet för mig ensam är en paus,då vill jag inte alltid ha någon som pockar på uppmärksamhet.

Med uppmuntran och tack kommer man säkert långt,omväxling förnöjer också mammor! Att ge ungarna en god förebild är ett extra plus när man sköter om sig själv-och då går man inte ut för hårt heller.
Annars har hon cyklat när jag joggar,det funkar också bra.

Thomas Trulsson

1971 • Malmö

•

1 januari 2008 kl 10:34

Gilla

Kan rekommendera det där med att ha ett cyklande barn med på turen, de blit väldigt stolta när de förstår att de faktiskt transporterat sig själv flera km, eller t.o.m en mil.
Tror även det kan vara bra sätt att introducera dem till löpning..

Bernadette Johansson

1964 • Grästorp

•

1 januari 2008 kl 19:55

Gilla

Vi har sprungit Baldernäsjoggen i Dalsland (augusti). Supermysig!! Det är ett mindre lopp som går genom en vacker park. Först springer de minsta ca 1 km, sen går starten för ungdomar och sist för alla andra. Man kan springa ett eller två varv (6 eller 12 km). Varvet är som en åtta man passera start och mål området efter halva varvet. där finns det lekplats och glasskiosk och lite smådjur i hagar. Pefekt familjearrangemant. Ett år sprang den nya ägaren till Baldersnäs herrgård Ingvar Oldsberg med de yngsta. Ett annat år lottades en kanot ut bland startnr. Efter loppet badar man i sjön parken ligger vid.

Pia Sundqvist

1974 • delsbo

•

1 januari 2008 kl 21:45

Gilla

Jag har kört intervaller på en skogsväg, samtidigt som mina barn "tränat"...man ser varann hela tiden och kan heja på!
Mitt äldsta barn (snart 14 och skidåkare) springer dessvärre i från mej numera, men det får man bjuda på.
Kul att ha ett gemensamt intresse som samtidigt är bra för hälsan!
De flesta loppen har en barntävling före det riktiga loppet, då får man passa på att börja värma upp själv!

Christine Strandh

1971 • Sorunda

#10

•

1 januari 2008 kl 22:10

Gilla

Jag sprang minimaran med min son förra året (han är -02:a). Det var riktigt kul tycker jag och ha oxå, han vill springa i år igen, så det ska nog bli av.

Vi tränade förra våren inför loppet och då tog vi spåret på 3,5 km, en del av sträckan 1080 meter (som själva loppet är) hade vi mätt upp och "sprang" lite mer organiserat, medan resten av "passet" blev mer fjärilstittande etc.

Milan

2001 • Uppsala

#11

•

2 januari 2008 kl 01:57

Gilla

Hej!

Snart ska jag och pappa ut och springa. Vi ska prova springa till mammas kontor en km bort. Där kan vi ta paus och om vi vill så springer vi tillbaka sedan om vi orkar.

Det längsta jag har sprungit var i somras då jag sprang hos kompisar från deras hus 300 m bort till en väg, fram och tillbaka. Det blev tre km.

Anders Fritz

1965 • SAXTORP

#12

•

2 januari 2008 kl 13:07

Gilla

När mina stora barn var yngre så sprang dom Kalvin-Knatet flera gånger, MYCKET uppskattat! Detta finns bara i södra Sverige, men jag är säker på att det finns liknande tillställningar i mellan och norra Sverige. Det jag tyckte var kanon med dessa tillställningar var att ALLA fick en fin medalj och T-shirt samt att ingen tid togs.
De har även sprungit juniorlopp (3ggr) i samband med att jag sprungit Amsterdam Marathon, "döcoolt" att springa i mål på Olympiastadion med massor av publik!
Min son hänger med på cykel ibland när jag kör längre pass och servar mig med tilltugg och dricka. :-)

Emil

1984 • Sundsvall

#13

•

2 januari 2008 kl 14:03 Redigerad 2 januari 2008 kl 14:07

Gilla

Är ingen expert i ämnet men jag kan berätta en liten rolig anekdot.

Både mamma och pappa var "aktiva" motionärer och sprang mycket lopp under min uppväxt(båda genomförde lidingöloppet och mamma sprang stockholm marathon). Jag började väldigt tidigt(egentligen så fort man "fick" att springa dom här 1-2km loppen som brukar vara i samband med "de vuxnas" lopp och från och med lågstadiet(kan jag chansa på) så sprang jag alltid halvdistansen när dom sprang lopp(brukade vara 5 eller 6 kilometer).
När jag var åtta år gammal så kom mamma och jag lite sent till ett lopp och starten hade redan. Som lite och blyg barnunge så tyckte jag givetvis att detta var hysteriskt pinsamt och skulle aaabsolut inte alls springa! Men eftersom vi redan hade betalat så tyckte mamma att jag visst skulle det. Det slutade i att jag försökte komma undan genom att tjura till mig att "om jag ska springa ska jag minsann springa hela 12km-distansen" och min mamma kallade lätt min bluff och skrev över mig till den distansen. Och sagt och gjort. Jag kommer inte riktigt ihåg tiden men den låg nog uppåt en och en halv timme. Vilket var långt efter alla andra, då vi började efter alla redan stuckit iväg :P Men då ryktena om en 8åring som sprang 12km hade spritt sig så stod -alla- och hejade när man kom in i mål, det var häftigt :)

Redigerat: Jag var sällan med ut och "löptränade" med mina föräldrar. Det hände, men inte alls så ofta(vad jag vill minnas). Jag spelade därmot fotboll från 5 års ålder och började med hockey någon gång där omkring 8årsåldern. Vintertid var jag nästan alltid ute med pappa och åkte skridskor och sommartid var det ofta skogspromenader(med lite korvgrillning och så).
Så det kan jag tipsa om för er föräldrar som vill att era barn ska börja träna lite utan att det blir för seriöst. Skridskoåkning under vintern(eller skidutflykt) och skogspromenader under sommaren. Ge ungen en liten ryggsäck med en termos i eller något, det är faktiskt riktigt bra träning!

Lisbeth Nilsson

1957 • Grästorp

#14

•

2 januari 2008 kl 14:31

Gilla

Jag kan tipsa om knatteprovet (800 meter) och miniprovet (2600 meter) som går i samband med Kraftprovet i Trollhättan 18 Juli, det brukar vara uppskattat av barnen. http://www.kraftprovet.se/

Stefan Nilsson

1953 • Lund

#15

•

3 januari 2008 kl 12:32

Gilla

Anders F nämnde Kalvinknatet, och det kan jag också verkligen rekomendera! Min grabb har sprungit de två senaste åren i Lund; tösen var också med när hon var mindre. Det finns ännu ingen information om 2008 års lopp vad jag kan se, men på http://www.kalvinknatet.se/default.aspx
kan man läsa om loppen och var det brukar gå. De organiseras av lokala idrottsföreningar på ett antal orter i södra Sverige. Det är vanligt att det görs gruppanmälan skolklassvis av de barn som vill vara med.

fru Lindh

1968 • Finland

#16

•

14 januari 2008 kl 20:33

Gilla

Här kommer en berättelse om hur det INTE ska gå till...

Min dotter 10 år brukar nu o då följa med antingen på cykel eller jogg/gående. Igår ville jag rekognocera lite hur halvmaran kan kännas - har en mental spärr mot att springa längs landsvägar och i motvind.Tänkte att tösen kommer med och vi får lite tid på tumanhand.

Men redan från början strulade det;fel klädsel (hon) löparmage(jag)Vi hittade ett utedass och efter att ha häckat där en stund frös jag verkligen och ville sätta lite fart.Efter en km satte hon tjurig min på och ville svänga hem.Vi befann oss på en skogsväg utan trafikfaror så jag tänkte OK-jag fortsätter.

Men se en kvart senare var hon plötsligt bakom mig.. Och vi tog oss till min fruktade landsväg och segade vidare.Nu var det hon som frös =( Det blåser ganska friskt där och solen håller på att gå ner.Jag ville springa rundan genom skogen och dessutom visa att dethär är viktigt för mig,en sportare ger inte upp med detsamma,så hon kunde väl vänta vid en korsning (hon hade sin mp3spelare med) tills jag sprungit.Det skulle handla om 5-10 min kanske.

Så jag gav mig av.Väl på stigen ser jag flickan där ute på cykelvägen, och viftar,hojtar att sväng tillbaka,jag kommer strax.
Hon ser mig och svänger.Men när jag kommer till korsningen väntar ingen på mig!!
Jag ropar,ringer hennes mobil (som naturligtvis är hemma) och fattar beslutet att kalla på maken,som kommer med bilen.Då har jag lokaliserat ungen ,som dröjt sig kvar på cykelbanan. Solen har gått ner och det är inget kul i mörkret.Flickan får åka bil hem,med förmaningar av en super orolig,skämmandes mamma, att VÄNTA där du blir tillsagd.

Slutet gott,men man måste minnas att ett barn är alltid barn och att tappa bort varann är otäckt.Huruvida hon tyckte mamma var strong som joggade hem ensam..betvivlar jag. Bägge lärde vi oss en läxa av detta.

Niklas Svidén

1973 • Stockholm

#17

•

14 januari 2008 kl 21:45

Gilla

Jag har tre barn. 5 år, 3 år, 1 år.
L5 - den äldsta - har sprungit två Knattelopp på Lidingö (1700 m) och Minimaran en gång (1050 m).
M3 har sprungit två Knattelopp. Första året (-06) var hon knappt två år - det tog 45 minuter. När vi gick i mål hade de avvecklat Knatteloppet och börjat förbereda för målgången på tjejloppet ;) Men hon hade jättekul och pratade i månader efteråt om att hon sprang jättefort och fick medalj. I år tog det 19 minuter. Och var lika kul.
P1 sov genom hela årets varv. Men vagnen gick i mål i alla fall...

Det här gör att de jättegärna vill ut och springa med mig - och vi har kört några pass på 4-500 meter och upp emot ett par km.

Stora tjejen mäter för övrigt allt i "lopp". "Det här måste vara lika långt som minimaran" eller "Hur många knattelopp blir det?"

Jag rekommenderar det starkt - om de själva vill.

Johan Brännström

1973 • Mjölby

#18

•

15 januari 2008 kl 20:42

Gilla

Viktigast av allt - låt barnen ta initiativet!

Jag sprang mitt första GB-varv som 13-åring, och sprang LL 10 när jag var 11, så jag har egna erfarenheter. Det är kul, men det måste vara på de yngres villkor. Minsta lilla "måste-känsla" kan förstöra en blivande motionär för resten av livet.

Observera att det här inte var en förmaning, jag ser själv fram emot att få lunka runt någon kilometer med mina barn när de tycker att det är dags.

Löpning på sina egna villkor är J*VLIGT skoj!

Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.