15 januari 2011 kl 13:52
"Man är ju framme vid varje steg" skrev någon, som argument till att det är lättare att ge upp på ett löpband.
För mig är det tvärtom. Man behöver ju alltid bara ta ett steg till.
Utomhus ska man alltid dit, fram, runt, tillbaka. Ofta är det en given sträcka (motionsspår) eller på annan sätt given sträckning (runt kvarteret, till kyrkan och tillbaka osv). När man är framme är man klar. Och när man är ute på rundan måste man springa färdigt, hur träligt det än är.
På löpbandet vill man gärna sluta passet på en hel kilometer. När man sprungit 2,6 km tänker man att man måste ta 3 km. När man sprungit 3 km visar det sig att klockan står på någon ojämn tid och man tänker att jag ska i alla fall springa 30 minuter. När det gått 30 minuter är sträckan ojämn igen.
När man blir trött kan man springa 900 meter och gå 100 meter. Man kan bestämma sig för att sänka farten i en km. Eller att öka farten. Eller ändra lutningen varannan femhundring. Eller så springer man två låtar till. Osv osv osv.
Helt plötsligt har man sprungit 8 km fast man var helt slut och less vid 2 km och inte fattade hur man skulle orka ens de 5 km man tänkt sig när man började passet.
Löpband är farliga - håller en kvar med alla medel!