Löpning • Övrigt • 16 inlägg • 1680 visningar •

Barn gör inte som man säger, dom gör som man gör!

Johan Andrén
1975 • Sävar
#1
•
22 september 2010 - 09:35
Gilla
Uttrycket som jag använder mig av i rubriken är väl relativt vedertaget, det är inte något som man som förälder går runt och tänker på hela tiden kanske, men då och då blir det uppenbart eftersom man ser tydliga och konkreta exempel. Igår var ett sådant tillfälle. Jag försöker att springa mellan tre och fem pass i veckan, hur många det blir avgörs till stor del av mina barn och deras "dagsform"....jag är ensamstående förälder till två killar på 6 och 9 år, så att ta sig ut är förenat med lite pusslande, är dom pigga och glada kan jag lämna dom hemma framför en film med lite fika men om dom är trötta och sura på varandra funkar ju inte det såklart.
Igår när jag sa att jag skulle ut och springa så ville dom helt plötsligt följa med! Såklart fick dom ju det, kan säga att dom var sjukt söta när dom kom ut från sina rum iförda träningskläder och med var sitt stort och stolt leende på läpparna :) Det blev en jättemysig stund tillsammans, den mindre pinnade på i drygt en kilometer innan han ville stanna och vila en stund och den större och jag fortsatte en bit till innan vi vände, väl hemma kunde jag konstatera att den lilla (som faktiskt inte fyllt 6 år än) hade avverkat 1,5 kilometer och att den äldre hade sprungit 2,7 kilometer....den mindre med en paus på några minuter men den större sammanhängande. Att dom tyckte att det var jobbigt såg jag, men det betyder inte att dom inte tyckte om det, jag frågade flera gånger om dom ville vila (vilket dom inte ville), och såhär i efterhand så vill dom ut fler gånger, dom vill helt enkelt göra som mig. Vi får se hur det artar sig framöver, vill dom följa med så får dom självklart göra det, dessa "pass" fungerar ju utmärkt som uppjogg för mig och resulterar ju i att vi faktiskt gör något tillsammans. Vidare så får man sig en tankeställare, tror inte att mina barn springer av någon annan anledning än att dom vill göra som och vara som mig....allt jag gör är ju inte bra, tex snusar jag, kanske är läge att lägga av med det, inte för min skull, men för deras....
Om intresse finns så kan jag hålla tråden levande ang deras löpning :)
Anders Jaakkola
1977 • Kallhäll
#2
•
22 september 2010 kl 09:59
Gilla
ja du får gärna uppdatera dina barns löpning, jag har själv två små och kanske skulle man ta med dom på något pass.
Erik Johansson
1972 • Eskilstuna
#3
•
22 september 2010 kl 12:46
Gilla
Kul! Har själv två barn, 9 och 5 år. 9 åringen har varit med ca 2 år och tränat i bland. oftast springer vi 5km, men efter många månaders tjat om att få prova milen ( från hans sida så klart) så vek jag ner mig i sommras. Har tyckt att det är lite väl långt för honom, vill ju inte att han ska tycka att det är för jobbigt och tröttna. Men han överaskade på mig, klarade hela milen utan att stanna, 68 minuter tog det. Riktigt bra tycker jag!
M Extreme
1971 • Vallentuna
#4
•
22 september 2010 kl 13:27
Gilla
Har en treåring som alltid springer vart han skall. Brukar springa med mig en liten bit, sist ville han promt ha vätskebältet på sig. Som många barn har han ett fantastiskt naturligt löpsteg, väldigt lätt isättning runt framfoten och ett enda stort leende i ansiktet, vilken skillnad från de flesta vuxna man möter med ett plågat stenansikte och ett steg som hörs i skogen 5 minuter innan man ses . Kollade på skorna och han sliter de helt annorlunda än jag. Undrar när man förlorar det steget och varför?
Sorry lite trådkapning.
Staffan Dahlgren
1971 • Nykvarn
#5
•
22 september 2010 kl 13:54
Gilla
Kul tråd, jag springer ibland en runda på 3km med mina två äldsta barn, 11 och 9 år, sonen på 9 brukar vilja springa för snabbt trots att jag agerar broms, och vill sedan stanna. Sist jag var ute med dottern på 11 år så ville hon lägga in fartavsnitt så det blev 5 stegringslopp under rundan!!

Båda spelar fotboll och innebandy men vill ibland ut och springa med mig som ett komplement. Jag tjatar inte på dem att följa med men om de inte är med kompisar just när jag ska ut så frågar de ofta själva om det får följa med. Det blir som sagt, en mysig stund ihop!
Andreas Andersson
1981 • Falun
#6
•
22 september 2010 kl 14:09
Gilla
Onekligen imiterar barn vuxnas beteende, när jag går med mina barn (2 och 5år) till dagis (ca 1.5km) så brukar dem springa före mig, problemet är väl att dem sprintar så de behöver stanna och gå ganska snart, framförallt så är den lilla inte så uthållig, än så länge är det alltså inte aktuellt med gemensamma löprundor, men hoppas på det när dem blir lite äldre..
Malin Eriksson
1970 • Uppsala
#7
•
22 september 2010 kl 15:55
Gilla
Johan, jag läser gärna mer om dina och barnens gemensamma löprundor!

Andréa
1978 • Lund
#8
•
22 september 2010 kl 18:32
Gilla
Kan i sammanhanget nämna att jag sjäv är en produkt av att ha löptränat som liten med mina föräldrar. Jag antar att jag även agerade motivationsfaktor i vissa fall. Har löpt sen 11-12 års ålder och trots att andra sporter och träningsformer kommit och gått så har löpningen alltid funnits där.

Så till er föräldrar, ni gör verkligen en superinsats för era barns framtida liv genom att köra något pass ibland med dem! Gott helt enkelt!
Ingela
1976 • Järna
#9
•
22 september 2010 kl 21:23
Gilla
Va skoj! :) jag känner igen det du beskriver, är också ensamstående med en son, 9 år. Får också pussla med löpningen och det beror också helt på vilken dagsform han är i. Oftast går det bra men det finns ju dagar det inte går alls.
Kajsa B
1987 • Göteborg
#10
•
23 september 2010 kl 00:22
Gilla
var sen med att komma in i löpningen. 18 år var jag (mycket på grund av dåliga knän). men det som då fick mig att hålla igång det flitigt var att det var kvalitetstid med pappa. han har varit borta en del under min uppväxt, och först när vi började springa ihop började jag verkligen lära känna honom som person.
Så det funkar så som du säger. kvalitetstid med varandra. Har även haft några fina springturer med mamma.

Inte nog med det är jag uppvuxen med att både mamma och pappa alltid sprungit. Tror det låg till stor grund för min positiva inställlning till löpning, något som många andra skjuter undan som något trist.

Hoppas du får fortsatt tid med dina barn på detta sätt. att springa ihop är ett uderskattat sätt att umgås. man känner verkligen att man har något gemensamt!
Thomas Strömquist
1969 • Stockholm
#11
•
23 september 2010 kl 08:54
Gilla
Låter ju helt fantastiskt, tänk om man "fått" börja springa så tidigt.

En kommentar till "lille trådkaparen" M Extreme: tror du förändrar löpsteget då du förändrar kroppen, d.v.s. då dina ben helt plötsligt blir halva din kropplängd då de nyss var mindre än 1/3, huvet slutar vara 1/4 och blir 1/6 och överkropp/bål förändras för att resten ska stämma. Barn är inte små vuxna vet du...
Oldboy
1952 • Danderyd
#12
•
23 september 2010 kl 12:56
Gilla
M Extreme och Thomas: Jag har en dotter som springer lite, hon sprang som en älva tills hon var ca 12, "nuddar ju inte marken" som hustrun sa. Har fortfarande ett bra löpsteg, men nu syns det ju att hon sätter i fötterna;-)

Tips: spring barfota med barnen så ofta ni har tillfälle, då behåller de lättare sitt naturliga löpsteg. Och köp inga "tjockskor" till dem så länge de landar framtill på foten, välj skor som har så lite klack/förtjockad häl som möjligt. Strunta i att alla såna skor kallas "tävlingsskor" för de funkar bra för alla som inte landar på hälen.

Min yngsta dotter springer också, men bara på mitt löpband! Det spelar ingen roll hur fint väder det är. Kan bero på att hon vill ha musik i lurarna och hennes MP3 inte funkar så bra kanske, svårt att få grepp om.
Erika Domeij
1979 • Rödeby
#13
•
23 september 2010 kl 15:43
Gilla
Det är roligt när man kan göra det tillsammans tycker jag. Min äldsta son (9år) sprang lite i somras, han saknade innebandyn och fotbollen då. 2 km brukade det bli, men en dag var han borta länge, eftersom han hade pappas Garmin på sig såg vi att han sprungit 5km, "jag tog en extra runda..." Ofta cyklar han bredvid mig på mina löprundor. Perfekt; jag gillar sällskapet och tvingas hålla nere tempot och han älskar att cykla. Nu ska jag och hans pappa springa Tjurruset och han själv ska springa Kalvruset, det ska bli spännande.

Lillasyster 6år springer en runda då och då hon också, hon är så stolt efter varje runda.
Johan Andrén
1975 • Sävar
#14
•
23 september 2010 kl 21:11
Gilla
Hej igen!
Vad roligt med alla possitiva inlägg! tack för det, kul att höra om andras erfarenheter.
Kan medela som en liten uppdatering här att mina barn nu är med i IFK Umeås friidrottssektion, vi var på träning idag och dom fick äran att träna sida vid sida med bla Anton Asplund, iofs körde han styrketräning vid sidan om själva löparbanan men ändå, den äldre killen vet ju vem han är från sportsändningarna på tv så det blev som en extra kick för dom....att dom tränar i samma lokal som en landslagsman, i deras värld är dom träningskompisar nu...ha ha.
Johan O Kanmert
1971 • Hisings-Kärra (Göteborg)
#15
•
23 september 2010 kl 21:25
Gilla
Johan: Inte lätt att kunna få tid att springa när man har små barn att ta hand om själv, jag vet alltför väl. Har tre döttrar som bor hos mej och deras mamma bor i Norrland. När de var små var det nästan vara att springa till och från jobbet som fungerade.

Andra tider nu dock, de är äldre vilket innebär mer tid till träning.

Vet inte om barnen gör som man själv gör alltid, mina barn tycker det är helt onödigt, meningslöst och töntigt att springa. Tyvärr.

En av mina döttrar ville börja i friidrott, men "ville inte träna så mycket".

Hon får med andra ord bli sprinter! Hoppas dina barn fortsätter och springer. Jag är nyfiken på deras träning. Synd man inte själv började springa i den åldern, då hade livet sett annorlunda ut är jag övertygad om.

Imponerad över att du fått dina barn intresserade i alla fall!
Stephan Nylinder
1975 • Göteborg
#16
•
24 september 2010 kl 20:09
Gilla
Har en fyraåring som är grym på cykel. Har haft med henne ut på några rundor, och hon trampar glatt på i 4-6 km utan problem. Det blir dessutom väldigt varierad träning, för i uppförsbackarna behöver hon lite putthjälp och sen får man springa som en gnutt i nedförsbackarna för att hinna med (och hon skrattar hejdlöst åt sin stackars far som jagar efter). Ibland vill hon stanna en stund och vila, och sen är det full fart igen.

Efter avslutad runda är hon stolt som en pannkaka (hon "vinner" ju ganska ofta på upploppet) och på kvällen sover hon som en saccosäck. Själv har man fått sig en ordentlig omgång fartlek på köpet. Har för mig att vi snittade runt 4.50 - 5.15 min/km på förra rundan. Helt ok.
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.