Löpning • Träning • 12 inlägg • 1938 visningar •

Nybörjare mental spärr

Andreas Påhlsson
1983 • Umeå
#1
•
27 maj 2010 - 19:41
Gilla
Hej alla sprinters!

Jag har sprungit i 4 veckor nu ungefär. Har i början bara sprungit på tid och har lyckats springa 25 minuter utan att stanna. Men idag när jag sprang så stannade jag efter 2,5 km men kände att jag skulle kunna springa ännu mer. Innan när jag sprungit så har jag haft någon mental blockering när jag sprungit distans att jag har haft jättesvårt att springa mer en 2 km för det är ju jättelångt och jag borde vara jättetrött. När jag springer med andra är det inget problem då har jag lyckats springa upp mot 4 - 5 km men det är när jag är själv det blir så här konstigt. Det blir en knäck för självförtroendet att man stannar så där oförklarligt och jag vet inte varför man gör det.

Avslutade dock passet på vägen hem med lite backträning så känns inte helt bortkastat dock. Någon annan som känner igen sig i problemet eller har något tips hur man mentalt kan jobba sig förbi distansrädslan? eller vad man ska kalla det.

Tack på förhand!
Fredrik Johansson
1981 • Lund
#2
•
27 maj 2010 kl 19:47
Gilla
Hmm... jag har inte haft just det problemet. Däremot känner jag personer som har haft det. De har blivit hjälpa av att springa med musik i öronen. Det kanske du redan gör. Annars är det en "quick fix".
Pierre B
1973 • Aplared
#3
•
27 maj 2010 kl 20:02
Gilla
Kanske skulle kunna funka med att springa "förbi" distansen med ett par hundra meter en gång och sedan öka "förbispringet" lite varje pass?
Eller byta runda så du inte ser stenen eller vad det kan vara som säger dig att nu har jag nått min gräns.
Andreas Påhlsson
1983 • Umeå
#4
•
27 maj 2010 kl 22:29
Gilla
Tack för tipsen, ska testa musik och det som du sa Pierre också. Sen får jag väl träna mig i det där att bita i lite när det känns motigt också. Tack igen!
Mia Tholinder
1962 • Hägersten
#5
•
27 maj 2010 kl 23:09
Gilla
Jag fick låna en pulsklocka av en kompis. Numera kollar jag på pulsen när det känns trögt. Är det inom inställt intervall, så säger jag till mig själv - du kan gå lite till. Är det dock ovanför intervallen så kan jag ta en gå-paus, men aldrig MER än 1 minut. Annars är det svårare att komma igång igen.

Sen jag fick låna pulsklockan springer jag mer och jag har dessutom erfarenhet från att sprungit Vårruset i flera år, att jag KAN springa 5 km (även om det går långsamt) otränad (pollensäsongen gör att jag kan oftast inte träna utomhus innan).

Lycka till
@,-´-´´-
Anna Englund
1987 • partille
#6
•
8 juni 2010 kl 22:40
Gilla
Jag har också jobbigt med det där. det konstiga är att jag kan springa samma runda igen bara efter ett par minuters vila. Kan det vara så att om man har FÖR lugnt tempo att man blir stum i benen? och lättare får håll? När jag springer med kompisar så kan jag springa hur mkt som helst känns det som, men när jag springer själv stannar jag flera gånger på 2,5km. jag är inte den som jaha där kom den kurvan *suck* de det så långt kvar utan känner jag mig ganska pigg så känner jag i stället åh jag kom förbi just den kurvan lr den backen utan att få håll :)
Jag äter betablockad för att mitt hjärta slår för snabbt.


Några tips?
Dan Jörneklint
1983 • Göteborg
#7
•
9 juni 2010 kl 12:10
Gilla
Jag kan bara instämma med föregående talare. Jag springer oftast med musik och det är mycket lättare tycker jag. Jag brukar när jag är ute att alltid dela upp rundan mentalt. Exempelvis om jag springer 10 K så brukar jag dela upp det i 3-4 etapper. För mig är det bara att komma förbi hälften, efter det så är det bara mindra att springa än vad jag redan har sprungit och det går mycket enklare tycker jag. Känns det tungt en dag så brukar jag tänka att nu är det snart bara hälften kvar om 1 kilometer o s v. Jag tror mycket på att inte tänka på hela rundan utan dela upp det i etapper. Sedan förstår jag verkligen att det känns bortkastat om man stannar. När jag känner mig riktigt sliten och vill lägga av så sänker jag tempot så pass att jag kan fortsätta löpa hela passet. Att springa hela passet är en förutsättning. Jag skulle personligen aldrig stanna, därför att linjen mellan att känna att man är stark för att man sprang hela passat mot att känna att man är svag för att man stannade är mycket hårfin. Sedan kanske det handlar om att sätt realistiska mål för passen. Sedan är jag också ganska tävlingsinriktad mot mig själv och vill hela tiden slå bästa tiden. På gott och ont förstås.
Niclas Bergquist
1972 • Sjöbo
#8
•
9 juni 2010 kl 19:11
Gilla
Precis som lillebror så springer jag med lurar i öronen. Ibland lyssnar jag på musik men oftast lyssnar jag på talbok eller något radioprogram. Nu senast är det P3 dokumentär jag lyssnar på, de är lite mer än en timme långa och väldigt intressanta. Med det i öronen så underlättas löpningen betydligt.

Sen är det ofta så att de första kilometerna är både skitjobbiga och långtråkiga, mer än en gång har jag funderat på att stanna efter 2-3 km men när jag sedan kommit igång kommer jag in i någon form av "flow" i vilken man kopplar av och löpningen bara flyter på. Då kan jag springa 10-15 km till.

Jag tror dessutom på att man behöver jobba både mentalt och målinriktat. Mentalt handlar det mycket om att föreställa sig att man springer en viss sträcka. Kan jag förställa mig springa 10 km så blir det förstås lättare än om jag föreställer mig att jag bara kan springa 3 km. Likaså tror jag träningsprogram med tydliga mål är bra, dels för att man inte ska överträna sig och dels för att man har ett mål att satsa mot. Många gånger när man känner för att stanna redan efter ett par km eller i värsta fall inte ens springa så underlättar det att man vet att man ska springa en halvmara om en eller par månader. Man tänker helt enkelt lite mer långsiktigt.
Jakob Sandahl
1979 • Göteborg
#9
•
9 juni 2010 kl 20:26
Gilla
Jag har haft precis samma sorts spärr.
Har två tips som funkade på mig när det gäller att förlänga själva distansen utan att stanna och gå:

1. Tänk på andningen - andas lugnt.
2. Spring sakta - det är lätt att man tar i för mycket i början.

Jag sprang nästan löjligt långsamt och andades lugnt, 2 pass per vecka, och ökande distansen med ca 1km per gång.
Vips så var jag uppe i 10-15km utan att behöva stanna - kändes som en seger =)
Niclas Nilsson
1971 • göteborg
#10
•
9 juni 2010 kl 22:42
Gilla
Jag vet precis hur du känner dig! Men varför inte springa mer med löparkompisar? Dessutom så försök variera löpningen mer.
Skogsflickan
1967 • Stockholm
#11
•
9 juni 2010 kl 22:51
Gilla
Hej! Om du är tävlingsinriktad kan du ju testa att sätta personbästa. Värm upp först, starta sen alltid på exakt samma ställe och se hur långt du kan komma utan att stanna. Obs - det är tillåtet att springa långsamt som en snigel, men totalförbjudet att gå. Knepet är att springa larvigt långsamt när det börjar bli jobbigt. (Strunta i att mäta distanser. Sikta på rekord till brevlådor, stenar, lyktstolpar etc.)

Eller är problemet att du maskar när ingen ser dig? Låtsas att du har publik eller att nån filmar dig. Då brukar man få extra kraft!

... eller så spelar det ingen roll! Gå en bit, ryck på axlarna och intala dig att det är bra för kroppen med variation i träningen.

Lycka till!
Andreas Påhlsson
1983 • Umeå
#12
•
20 juni 2010 kl 02:47
Gilla
Vilken härlig respons! Uppskattar verkligen detta forum!

Jag har gjort stora framsteg i löpningen sen jag skrev mitt inlägg och hur jag har jobbat bort ´´spärren´´ eller behovet av att stanna i stor mån.

Vad jag tror att jag gjorde för fel förrut var att jag sprang ´´tråkiga´´ sträckar, många raksträckar och inte mycket variation i kupering utan jag drog ut en sträcka på joggkartan, (sprang mycket på cykelvägar). Jag håller med Niclas att de första km kan kännas trista och jag tror det kan ha varit ett problem också.

Nu försöker jag planera löpningen mer och provar ofta att springa på nya platser och gärna ganska kuperat för att jag känner att man kopplar då bort distans och tid och blir mer intresserad av att inte trilla :) Sen brukar jag försöka springa löpspåren både framlänges och baklänges för att undvika igenkänningsfällan. Och som Niclas säger så håller jag med om att det är viktigt att springa sträckan i skallen men också att känna sig lite elit när man väl ger sig ut.

Tack!

Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.