26 november 2009 kl 11:02
Om fart och pauser:
Som marathonträning är det säkert nyttigt att köra långa intervaller även om de går långsammare än ens tävlingsfart på milen. Men man blir bra på det man gör, vill man lära sig springa fortare ska man springa fortare. Då får man ta det en bit i taget för att orka=intervaller i tävlingsfart. Eller lite snabbare, då får man effekten att tävlingsfart känns lätt.
Jag tror att det är bra att träna i alla farter, då kan man göra det genom att variera antalet intervaller, längden på dem och/eller vilan mellan dem, genom fartlek, backträning, snabbdistans osv.
Jag tror inte på att dela upp träningen i "tröskelfart som ska gå i precis den här farten" och "VO2max som är precis den här farten" eftersom jag anser det klargjort att det inte finns några bestämda fysiologiska gränser som ska pressas utan att det mesta sitter i huvudet. Därutöver behöver en mängd funktioner i kroppen tränas upp och med varierad träning får alla sitt.
Av psykologiska och kanske neuromuskulära skäl finns det anledning att vänja sig vid att springa i sitt önskade tävlingstempo - eller kanske är det bättre att ligga lite snabbare - eller kanske är det bättre att springa lite snabbare bara ibland och kanske lite långsammare ibland? Fördelen kan vara att man skaffar sig känsla för tempot. Vi har mycket kvar att lära. Det som hänt inom forskningen om löpning är ett paradigmskifte, det kommer att ta tid innan vi tycker att vi vet det mesta. Och då visar det sig förstås att vi har fel, men förhoppningsvis på en "högre nivå" så att det mesta vi lärt oss inte fått oss att göra fel hela tiden.
