Foruminlägg av Johanna

< < < 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 > > >
#1
•
29 maj 2009 kl 08:37 Redigerad 29 maj 2009 kl 08:39
Gilla
Det är otroligt spännande och inspirerande att läsa om er som ska springa Stockholm maraton på lördag! Jag är registrerad här på jogg sedan någon vecka tillbaka och har med spänning följt er uppladdning den sista veckan. Själv tränar jag just nu för Tjejmilen men har en dröm om att någon gång få springa ett maraton.

I morgon kommer jag att stå som åskådare och heja på er alla! Lycka till med det sista dygnet av uppladdning!
#2
•
8 juni 2009 kl 08:49
Gilla
Carl: Jag lånar din diskussion och ställer en relaterad fråga. Jag hoppas det går bra.

Jag blir ofta småförkyld. Jag vaknar med lite ont i halsen men under dagen går det över. Folk som jag har pratat med säger att man absolut inte ska träna när man har ont i halsen. Men om jag skulle lyssna på det skulle jag knappt alls få träna något alls under vinterhalvåret eftersom jag nästan varje morgon vaknar med lätt halsont (som sedan går över under dagen).

Vad är OK att göra? Är det OK att ge sig ut på en löprunda trots lite lätt halsont om det är av den typen som går över under dagen och man inte har några övriga symptom på förkylning (dvs. varken feber, hosta eller snuva)?
#3
•
9 juni 2009 kl 08:37
Gilla
Staffan, Ingela och Oldboy: Tack så jättemycket för era svar! :) Jag ska tänka på att inte pressa kroppen allt för mycket när det händer, men det känns skönt att höra att man nog ändå vågar ge sig ut även om man har lite halsont på morgonen.

Oldboy: Du kanske satte fingret på något när du skrev "överansträngda stämband". Jag föreläser mycket och märker ofta irritation i halsen när jag har använt rösten fel eller är trött i stämbandet. Det är inte omöjligt att det finns ett samband!
#4
•
9 juni 2009 kl 16:06
Gilla
Som nyfrälst jogg:are som alltid har haft en avlägsen dröm om att få springa ett maraton (planen är 2011 om jag får vara frisk) så tittar man runt på lite roliga sidor för inspiration. Jag stötte nyss på två ganska udda lopp:

Maraton på kinesiska muren - strax över 5000 trappsteg upp bland annat: http://www.great-wall-marathon.com/Default.aspx

Eller varför inte ett polarmaraton för den ofrusne: http://www.polar-circle-marathon.com/

Vilka utmaningar det finns :). Någon som har prövat något av ovan nämnda lopp? Själv planerar jag en smula mer flack, respektive vältempererad, debut.
#5
•
11 juni 2009 kl 09:01
Gilla
Henrik: Du har samma mål som jag, att springa milen på under 55 minuter (detta har jag tänkt att uppnå till Tjejmilen eller Hässelbyloppet). Nästa år planerar jag att ta halvmaran. Sedan har en granne utmanat mig på Stockholm maraton 2011. Med andra ord har vi väldigt lika mål. Jag håller tummarna för att vi båda får vara fria från skada och att vi lyckas uppnå våra mål.

För närvarande springer jag tre gånger i veckan. Ett pass försöker jag hålla kring milen (men det håller på att utökas mot 15 km) men jag springer då löjligt långsamt. De två övriga är kortare och lite snabbare pass (snabbare med mina mått mätt då).

Ta itu med milen på det sätt som Oldboy föreslår. Om jag får tillåta mig att spekulera så tror jag att milen mest utgör en psykologisk gräns för dig. Springer du 5 km på en halvtimme så orkar du en mil bara du drar ned på tempot. Jag lovar! Orkar du inte, så ta en kortare gångpaus då och då. Men lockas inte att dra upp på tempot - låt det gå långsamt.

Fast du ska inte lyssna så mycket på mig i första hand, jag är nybörjare. :)

Lycka till!
#6
•
21 juni 2009 kl 20:59
Gilla
Fantastiskt! Både att du hade sådan tur att det var en lindrig variant, men också att du har mental styrka att komma igen så snabbt.

Du är värd sjukt mycket cred!
#7
•
22 juni 2009 kl 10:26
Gilla
Jag har svårt att hitta bra skor eftersom jag har 35-36 i skor, men samtidigt väldigt breda fötter fram (à la Kalle Anka). En kompromiss när jag började sätta igång och springa var ett par ganska gamla inomhusskor med mycket dämpning - något som i längden blev ohållbart. Jag fick tips om att Lunartrainer skulle kunna fungera på mina fötter. Jag uppsökte butik och fick då höra att den minsta storlek som Lunartrainer görs i var stl 6 (US), alltså 36,5. Jag provade ändå skon och det var en fantastisk känsla att inte få tårna helt ihopklämda. Dock var den någon halv storlek för stor. Killen i affären tyckte dock att skon ändå kunde funka - även om jag borde haft en halv till en storlek mindre. Jag provade flera andra skor i rätt storlek men alla var för trånga på bredden så det slutade med att jag ändå köpte Lunartrainern eftersom jag verkligen behövde ett par skor som var avsedda för att springa i. Försäljaren i affären sa att det dock inte är omöjligt att skon i framtiden skulle komma att göras i mindre storlek om den blev tillräckligt populär.

Skorna är jättesköna att springa i, men fötterna glider framåt när jag springer i nedförsbackar. Igår besökte jag därför en annan sportaffär som säljer inlägg av olika slag för att höra om man kunde lägga in något för att hålla foten mer på plats. Gissa om jag blev förvånad när det första försäljaren informerar mig om är att Lunartrainer visst görs i mindre storlek än stl. 6 och att jag hade kunnat få ett par perfekta skor från början. Jag prövade ett par 5,5 och de satt helt perfekt!

Frågan är vad jag ska göra nu. Ska jag gå tillbaka till den första affären och be att få lämna tillbaka skorna eftersom jag köpte dem baserat på felaktig information? Eller kan det vara bra att ha ett par skor som är lite större till vintern om man behöver tjockare strumpor eller någon sula i skon?
#8
•
22 juni 2009 kl 19:42
Gilla
Jag har varit i butiken nu och frågat hur de ställer sig till det hela och de ser inte alls någon anledning till att ta tillbaka/byta skorna. Säljaren påstår att han inte alls har sagt att skon inte görs i mindre än stl 6, utan att han har sagt att deras affär inte tar in mindre. - Lite märkligt påstående dock eftersom jag explicit bad honom kolla med Nike om den fanns i mindre.

Hade han varit ärlig (och professionell) så hade han sagt att jag borde vända mig till en annan butik för att få skor som passade mig. Men han var nog mest intresserad av att kränga ett par skor. Jag frågade om han inte tyckte att det var oprofessionellt gjort av honom, men jag fick inte något bra svar på den frågan.

Summan av kardemumman är att jag nog köper skorna i rätt storlek, samt fixar ett par inlägg till de skor som jag redan har. Dock inte i den butik där jag köpte de för stora skorna.

tympling: Tack för tips om New Balance! Kalle Anka-fötter är verkligen ett gissel.
#9
•
22 juni 2009 kl 23:20
Gilla
Det är ju tyvärr mycket lätt att äta upp de kalorier som man bränner på ett par timmars löppass i veckan. En extra smörgås till frukost före rundan och ett återställningsmål efter fyller på med de kalorier som löpningen tar. Så är det åtminstone för mig. Så länge jag äter för att optimera träningen så resulterar mitt matintag i ett nollsummespel.

En kolhydratsnål diet kan göra att du tappar både cm och kilon, till viss del bestående av vätska. Många (kanske de flesta?) upplever dock att prestationen blir något sämre med mindre intag av kolhydrater. Vill du dra ned på kolhydraterna samtidigt som du upprätthåller löpningen så kan du ju pröva att springa på förmiddagen och också centrera ditt intag av kolhydrater till den tiden på dygnet. Eftermiddag och kväll fokuserar du istället på protein, ovanjordsgrönsaker och nyttigt fett.
#10
•
23 juni 2009 kl 15:21
Gilla
Nja, jag känner mig tveksam till att hänga ut någon butik. Det känns inte riktigt bra och jag är inte ute efter att hämnas någon.

Jag kommer att behålla de gamla skorna och använda till vintern. Det är när jag springer i nedförsbackar som jag känner av att de är för stora och när det är halt och moddigt så kommer jag förmodligen ändå hålla mig borta från backar.

När det gäller Lunartrainern så är den inte så bred bak på foten (där jag är smal), däremot är den bred framtill, vilket gör att tårna får ordentligt med utrymme. Så skon passar mig mycket bra. Men jag tackar för tipset om Reebok Taikan!
#11
•
23 juni 2009 kl 17:21
Gilla
Charlotta: Mina skor i rätt storlek köpte jag på Runnerstore. De var verkligen supertrevliga där och det var också killarna på RS som tyckte att jag skulle gå tillbaka till affären där jag köpte mina första par.

Jesper: Jag är inte konflikträdd, utan jag gick tillbaka till affären och talade med säljaren - tillika butikschefen. Jag förklarade att jag tyckte att det var oprofessionellt av en butik som specialiserar sig på löparskor att sälja skor som "nästan passade" bara för att de själva inte hade något som passade mig perfekt. Jag sa att de om några borde veta hur pass viktigt det är att springa i optimala skor. Tyvärr tycktes han inte hålla med.

Däremot ska jag skicka ett mejl till huvudkontoret och berätta om händelsen.
#12
•
14 juli 2009 kl 02:36
Gilla
Som Andreas skriver, spring sakta och försök att springa lite längre än dina 6 minuter.

Jag kan tillägg att jag alltid har tyckt att det är som jobbigast några minuter in i löpningen (ca. 5-10 minuter in i passet), till och med när jag har varit som mest vältränad. Men när kroppen har kommit igång och blivit varm och har ställt in sig på vad den ska göra så lättar det. Oftast är det inte förrän in i 4-6 km som det börjar kännas riktigt bra tycker jag. Jag vet inte om det kan vara något liknande för dig? Springer du sakta och tar dig över den sega och tunga barriären så kanske det lossnar?


#13
•
14 juli 2009 kl 09:25
Gilla
Jag misstänker att för en som inte elitsatsar så kan knappast två öl eller ett till två glas vin göra att träningen dagen efter skulle vara bortkastad. Hur får italienare alls till någon effektiv träning i så fall?


#14
•
16 juli 2009 kl 10:37
Gilla
Konstig fråga kanske, men vad är det man syftar till när man talar om återhämtningsjogg? Är det samma sak som "nedjogg" efter ett kvalitetspass eller tävling, eller är det ett lugnare pass dagen efter ett tufft pass? Eller är det något annat?

En relaterad fråga, vilket också var det som fick mig att fundera över begreppet: I söndags var jag ute på ett - med mina mått mätt - ganska tufft pass (10 km med mycket backar) och jag var ganska seg i benen dagarna efter. Jag tog därför två vilodagar istället för en planerad vilodag. Var det dumt? Borde jag istället satsat på att jogga ett par kilometer i lugnt tempo dagen efter det lite tuffare passet? Jag kan tillägga att när jag tredje dagen efter det lite jobbigare passet - igår alltså - skulle ge mig ut på joggingrunda så var benen fortfarande sega som kola.
#15
•
16 juli 2009 kl 13:40
Gilla
Tack för svar! Både på frågan om vad återhämtningsjogg är och min fråga om de stumma och sega benen. Jag misstänkte nästan att det var för mycket stillhet som gjorde benen sega. Någon form av rörelse för återhämtning för att transportera bort slaggprodukter efter träning behövs med andra ord.

Jag har inte varit igång så länge, ca. 3 månader och de "längre" passen har därför än så länge varit ganska få. Antal sprungna kilometer per vecka ska man väl inte öka på för fort så en sväng t.ex. på motionscykel för att inte belasta knäna för mycket som Per föreslår låter ju som en alldeles utmärkt idé.

En polett som trillade ned i mitt huvud nu var också att vilodag inte behöver betyda helvila, utan endast vila från löpning.
#16
•
20 juli 2009 kl 11:18
Gilla
Du skriver ingenting om hur problemen yttrar sig. Smärtar det i höftleden eller kommer smärtan från höftleden? Det finns en hel uppsjö av skador som på något sätt kan relateras till höftleden, som höftledsinflammation till ischiassmärtor.

Jag tror att du har helt rätt i att du bör uppsöka en läkare eller en naprapat. Felaktiga råd som man får på ett internetforum, hur välmenande de än är, kan vara förödande.

Lycka till!
#17
•
20 juli 2009 kl 22:25
Gilla
Marie Söderberg Lundberg (som ju är en av Sveriges främsta kvinnliga maratonlöpare genom tiderna) är ju en riktig hundmänniska och som dessutom jobbar med hundhälsa, framförallt fysioterapi och rehab. Ett förslag är kontakta henne - jag tror inte att någon annan kan ge dig ett mer kompetent svar. Du hittar henne på www.norsholmsdjursjukhus.com.

Marie har alltid sprungit mycket med sina hundar vad jag har förstått, särskilt på den tiden då hon hade greyhounds.
#18
•
22 juli 2009 kl 09:02
Gilla
Jag är fartkänslig, särskilt de första 4-5 km. Om jag lockas till att jaga i fatt folk titt som tätt (det är många som springer de turer jag brukar ta) så får jag finna mig i pinsamheten att krokna och inte kunna springa den sträcka som jag tänkt. Jag låter med andra ord folk springa om mig.
#19
•
22 juli 2009 kl 11:52 Redigerad 22 juli 2009 kl 11:53
Gilla
Jag tror absolut att det finns ett korn av sanning i detta. Åtminstone tycks det vara så på hundar då den dietmat som ges till hundar som behandlas för cancer innehåller minimalt med kolhydrater just på grund av det du skriver om cancerceller och kolhydrater.

Däremot behöver vi ju inte sluta oss till att vi måste öka det mättade fettintaget. Det kan givetvis vara så, men det är inte något som följer bara för att vi accepterar att snabba kolhydrater ökar risken för cancer. Okinawa-borna som hör till det friskaste och mest långlivade folket i världen är knappast kända för att äta mycket mättat fett. Däremot äter de lågkalorkost, mycket fisk, grönsaker och ris.
#20
•
25 juli 2009 kl 12:17
Gilla
Jag började styrke- och konditionsträna kring julas och i mitten på april började jag jogga lite smått. I maj så började jag regga joggningen här (styrketräningen började jag inte regga förrän nyligen).

Jag har inte sprungit pass över milen mer än två till tre gånger. Det har varit en mental spärr. Förra veckan bräckte jag dock spärren och kom fram till att det går ju strålande att springa lite längre bara man springer sakta. Då sprang jag en sträcka på 13,2. Idag var jag ute 15,3 km och kände att benen bara gick på slutet. Det fanns hur mycket energi kvar som helst - t.o.m. energi för att öka tempot något.

Nu börjar jag känna mig lite sugen på Stockholm halvmaraton redan i höst. Men är det dumt? Håller kroppen eller ska jag ta det piano?
< < < 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 > > >