När är det rätt läge att börja trappa upp träningen igen efter en lång skada? Och i vilken takt?
Ja, detta är något jag funderat en hel del över de senaste veckorna. Självfallet beror det på vilken typ av skada det rör sig om och ifall den är helt återställd. I mitt fall en hälsporre som riskerar att komma tillbakaka, om jag inte ser upp. Men att jag tagit det lugnt i år har inte bara handlat om oro för hälen utan framför allt om att jag varit så trött i kroppen och helt enkelt inte orkat träna mer än jag gjort.
När jag gjorde min senaste (och sista?) omstart vid nyår så lovade jag mig själv att ta det lugnt några månader framåt: två pass i veckan, max 5 kilometer åt gången som huvudpass och inte stressa för att försöka jaga tider eller kilometer.
Tre månader senare kunde jag konstatera att jag hållit mig till planen, om än störd av några skitförkylningar. Hälen har känts bra men det har ofta varit tungt och känts som att jag står och stampar med mina halvmilar.
När det gäller flåset kan det fortfarande vara post-covid som spökar - det låter i alla fall rimligt - men det kan jag inte skylla på hur länge som helst om jag inte ens försöker höja ribban och utmana oformen.
Två bra träningsveckor
Sagt och gjort - förrförra veckan lade jag in ett tredje pass och förra veckan böt jag ut "mellanmjölken" mot ett snabbt pass och ett långt. Planen var att jag skulle springa 7-8 kilometer i lugnt tempo och sedan gå lite, men det kändes så pass bra att jag fortsatte springa och kom upp i en hel mil - min första sedan början av mars förra året, vilket för övrigt blev mitt sista träningspass innan hälen började göra för ont.
Jag hoppas att den håller bättre denna gång. Visserligen var jag lite öm i fötterna efteråt, så jag blev lite orolig att jag överansträngt hälarna igen, men det känns lite bättre idag och förhoppningsvis ännu bättre med ytterligare ett par dagars vila.
Tempopasset då? Jo, det gick också bra. Ställde in löpbandet med sikte på att putsa min årsbästatid på 5 kilometer, vilket jag också gjorde med 25 sekunder, om än högljutt flåsande på slutet. Tiden i sig är inget att skryta med, men är nog absolut max för vad som går att plocka ur kroppen just nu...
Nu väntar en lugnare vecka, sedan kanske lite vitsipps-safari. Och sen kommer rapsen... Det finns saker att se fram mot därute så jag hoppas hälen är med mig och inte mot mig...
RunTobyRun!
