Så kom den, ännu en förkylning, vilket innebar att jag tappade ytterligare en och en halv veckas träning - plus att det blev tungt och jobbigt att ställa sig på löpbandet igen. Men det börjar i alla fall bli vår och trots allt finns det vissa ljusglimtar!
Min semester var definitivt en ljusglimt. Två veckor i västra Kanada och Seattle, där jag som bonus fick träffa en ”ny” släkting, Tom, och hans fru.
Att vi nu sågs för första gången kan jag på sätt och vis kan tacka covid för. När andra skaffade hundvalp eller började bygga om sina hus drog jag istället igång två andra pandemiprojekt, som jag fick tid till bland annat genom att jag jobbade hemma och slapp lägga 1,5 timmars om dagen på att pendla.
3 000 visningar
Det första projektet var att skriva om min gamla blogg RunTobyRun till en sammanhängande bok - baserad på 550 inlägg och race reports - vilken laddades ner eller lästes digitalt cirka 3 000 gånger. Jätteskoj! Det andra var att börja släktforska.
Band upptäckterna fanns bland annat en släktgren, som utvandrade 1910 från Hedesunda utanför Gävle. De bodde först i Kanada men hamnade så småningom i just Seattle, förutom två av de sju barnen som gifte sig med varsin kanadensare och blev kvar där.
Jag kände inte till detta innan så det var förstås en jättespännande upptäckt. Och än mer spännande blev det när jag fick mejlkontakt med två bryllingar (fyrmänningar) till min mamma: Shannon, som bor utanför Portland, och Therese, som bor i Paris sedan många år tillbaka. Henne har jag numera hunnit träffa fyra gånger och för ett par veckor sedan fick jag alltså även träffa en av hennes bröder. Det var väldigt trevligt och kändes som en extra bonus att få tips på saker att göra i Seattle - och inte göra - av en släkting.
Och ifall du undrar hur allt hänger ihop: min morfars mormor var storasyster till deras gammelmormor.
Nytt skröfs
Efter den långa resan hem från Seattle dröjde det inte länge förrän det började kila i halsen så det var bara att ställa in mina planerde pass. Men i måndags bet jag ihop, trots att jag kände mig trött och seg i kroppen, och körde ett pass Run-Walk-Run. I onsdags blev det ett pass i jämnt och lugnt tempo och idag vred jag upp tempot ytterligare - högljutt flåsande på slutet - och noterade 30:03, årets tredje snabbaste femma, vilket jag får vara nöjd med utifrån förutsättningarna.
För även om det fortfarande känns rätt tungt, så har den här veckan ändå inneburit ett steg framåt. Det är faktiskt första gången sedan november 2022 som jag lyckas springa tre pass på en vecka. Hälen har fortfarande inte protesterat så jag ska nu försöka öka träningen lite. Hittills i år har det ju i regel bara blivit två halvmilapass i veckan - det vill säga när jag varit frisk och kunnat träna.
Jag kommer dock att hålla mig inomhus ett tag till då jag fortfarande ser fördelar med att kunna reglera tempot på löpbandet. Men förr eller senare kommer vårvärmen att locka ut mig. För nu är den väl ändå på väg?
Glad påsk förresten!
RunTobyRun!
