Åter till livet

En matförgiftning slog ut mig. 

Jag beskyller majonnäsen på hamburgaren, jag borde förstås vetat bättre och bett om något annat som tillbehör. Redan i vanliga fall är majonnäs inte bra för mina gallgångar. Men för ovanlighetens skull gick vi på lokal, och jag ville inte vara till besvär. Svärfar och hans sambo hade vågat sig på en visit tillslut och det säger en hel del om hur mycket de saknat oss och kanske mest av alla barnbarnet. De är kanske inte riskgrupp hälsomässigt, men de är åtminstone runt 70 och det i sig är ju en faktor.

Men nu var de nere och vi skulle ut och äta på tisdagkvällen. Redan i bilen på väg hem började jag må illa. Jag blir aldrig åksjuk så jag anade att något var fel. Redan på kvällen började helvetet, och innan jag hade hunnit få ur mig allt hann jag tänka de mest befängda saker som att jag inte upprättat något testamente, att jag inte skrivit klart mina böcker eller lämnat några vettiga instruktioner för hur jag hade tänkt mig det och att jag aldrig mer ska äta majonnäs jag inte gjort själv.

Bild: En korp, Hugin eller Munin kanske, som studerar en läskig gravsten.

Lilla tjejen, 3 år, smög fram och klappade mig på benet och gjorde sig jättesöt, och visade med all önskvärd tydlighet att hon förstod att mamma mådde pyton. Jag fick försiktiga små kramar och klappar flera gånger, och inte en gång försökte hon hoppa på magen. Det brukar hon gilla annars, eftersom jag fjädrar tillbaka så hon studsar.

Denna vecka som först började jag återvända till livet så pass att jag började våga dricka soppor. Ekströmsaktien steg nog tack vare oss. Och så mycket Resorb jag bara kunde få i mig, läpparna och halsen var uttorkade och slemhinnorna helt torra. Vätskebrist, någon? Jag hade inte kissat på tre dagar, det i sig kan vara dåligt men jag fick verkligen inte behålla något. Första riktiga kissen var faktiskt en lättnad, systemet fungerar fortfarande.

Min stålmage är normalt sett väluppfostrad. Den gör sin uppgift som den ska, den klagar aldrig och om den gnäller är det något allvarligt. Virus. Baciller. Något externt. Så gissa om jag blev orolig när jag inte mådde så bra av att börja äta efter matförgiftningen. Illamående. Blev mätt jättefort. Uppstötningar. Magen revolterade igen, men hänsynsfullt. 

Jag tar min mage på allvar så jag lade förstås i backen och gick igenom hur jag introcuderat mat. Kanske lite för mycket för fort? Sannolikt. Så, backa bandet till när det fungerade senast. 

Mer nyponsoppa alltså. Och mer minestronesoppa på påse och vitt bröd utan kanter. 

Maken åkte i skytteltrafik till apoteket och affärerna för att fixa Losec, Onaka, Novalucol och Probi Mage. Fler soppor också. Magen lugnade ner sig redan på kvällen och jag fick sova ostört utan att den försökte väcka mig. Den har väckt mig förut, när den låtit som ett flyglarm med sitt ylande. Men i natt var den tyst och lugn.

Vikten fortsätter rasa, men jag kan inte göra så mycket åt det just nu. Jag behöver ta kontroll över systemet, och det gör jag inte genom att försöka framhärda, när kroppen ber om hänsyn. Och min tåliga och tuffa kropp skulle inte be om hänsyn om den inte behövde det. 

Det är skillnad helt enkelt, på känslan under ett lopp när kroppen pressas till det yttersta och det känns som att man ska rasa ihop i en blöt hög och på känslan av att kroppen faktiskt har problem på riktigt. Smärtan på slutet av ett ultralopp är mest utmattning, trötthet och slitage. Sådant kroppen signalerar är trist så och så, men inget som inte en rejäl måltid och lite god sömn kan fixa. Det är sådant man kan ignorera med gott samvete.

Det kan man inte säga om den andra känslan. Den är kanske mer lågmäld, men den är mer angelägen också. Kroppen har sänkt rösten och viskar "Detta är faktiskt viktigt!" och jag känner så många som slår dövörat till, för det är fortfarande ett alternativ.

Jag föredrar att lyssna medan jag har många alternativ att prova, innan mina valmöjligheter reducerats till att åka till akuten. Konstigt nog tänker inte alla så, och ändå tar de bilen till verkstaden så fort varningslampan tänds.

Vad är skillnaden? Varför värderas bilen högre än kroppen?

Bil kan man ju köpa ny?

Ha en trevlig vecka allesammans!

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.