I starten minns jag att Marcus Thormé erbjöd sig att vara hare så länge han ”hänger med i ditt tempo”. Snällt, sa jag, men när ska du lära dig ditt eget tempo? Tack, hur som helst! Första 4-5 kilometrarna växeldrog jag i tät med en annan kille, men när vi närmade oss 6 hörde jag att han flåsade allt mer bakom mig. Kilometrarna fladdrade förbi med några sekunder till godo på 35 minuters sluttid (vilket var min stora drömgräns på den tiden). Vid 7-8 kilometer hörde jag fortfarande flåsandet bakom mig, men där satt min (dödssjuke) far i sin rullstol med sitt nyamputerade ben och min (dödssjuka) mor med sin halva hjärna. Med lugn och kontrollerad röst sa jag helt enkelt ”Hej! Kan ni sväga förbi Fredrik med 50 kronor? Han betalade min startavgift”.
Från den stunden försvann flåsandet bakom mig allt längre bakåt. Sista två kilometrarna gick ÄNNU snabbare och jag såg fram mot ett nytt storpers, klart under 35 minuter på 10 km. Tyvärr hade arrangören slarvat lite med skyltarna och klockan tickade upp till 35:10 innan mållinjen passerades. Efteråt berättade Marcus, som hade en GPS-klocka!!! (så jäkla high-tech 2011!!), att den visat en bra bit över 10km. Så det är möjligt att jag faktiskt klarade min 35min-gräns redan då. Men jag var ändå mycket nöjd över att ha persat med nästan en minut (och för första gången i livet gått under 36 minuter)…
MED TRE CHEESEBURGARE I MAGEN!!!
Värt att nämna är kanske att det tog ytterligare 5½ ÅR (!) innan jag lyckades tangera denna tid på distansen. Och sedan 2½ år till innan jag lyckades kapa mer tid. Med andra ord var det en överprestation som nästan saknar motstycke i min livshistoria.