Dagsform på halvmara

Det är inte så mycket kvar på 2019. Det har varit ett händelserikt år för mig med många nya erfarenheter. Jag har sprungit mycket, men inte riktigt fort någon gång. Så jag tyckte att det var läge för att maxa en halvmara idag för att få en referenspunkt till nästa säsong.

Steg upp klockan sex. Åt frukost. Lät den sjunka ner. Bytte om i lugn och ro. Med vätska i löparvästen, snabba skorna på fötterna och pannlampa på huvudet steg jag ut ur huset och möttes av en piskande hagelskur. Retirerade snabbt in i hallen igen. Planen var klar, jag skulle ut och springa, men de här skorna funkar inte i kallt regn så jag bytte från min Vanish-R till King MT istället.

Öppnade dörren igen och konstaterade att hagelskuren var över och att det var ganska ljust. Så jag gick in igen och lämnade pannlampan i köket och slog på löparläget på klockan. Nehe, det gjorde jag inte. Min Garmin 245a ville inte starta löparläget. Jag startade om klockan två gånger innan jag fick igång löparläget. Hade jag varit vidskeplig hade jag nog tolkat det här som två tydliga signaler att jag inte skulle springa, men idag var jag laddad och lät mig inte stoppas.

Jag gick ner till sjön. Valde jag min nya rutt för åttan runt båda sjöarna klockan. Åttan är lägligt nog är precis 21 km. Så gav jag mig iväg. Drog iväg i det svaga uppförslutet och försökte hitta rytmen för att springa i 4:55 min/km. Eftersom det känts helt ok att springa och prata i tempo mellan 5:30 och 6:00 tyckte jag att fem minuter kunde vara ett möjligt maxtempo i dagsläget.

Hade svårt att hitta tempo i småbackarna på första kilometern och pendlade mellan 4:30 och 5:15. Bestämde mig för att kolla watten på klockan på ett slätt parti och sedan hålla mig på den siffran istället. Tyckte det såg ut som att 220watt verkade vara nivån för att hålla 4:55 på flacken.

Det var mest uppför på den andra kilometern så tempot sjönk till 5:19 när jag höll mig till 220 watt. I backarna på den tredje och fjärde kilometern sa höger gubbvad ifrån. Det kändes inte bra och det blev plågsamt att hålla 220watt. När jag hade sprungit sex kilometer låg snittempot på 5:30. Så för att komma ner i 4:55 snitt på 21km skulle jag behöva snitta 4:45 resten av rundan eller avsluta sista 6 på 4:30. Visst, det har hänt att vaden mjuknat till efter en mil för, men idag kändes det som att det snarare skulle förvärras än förbättras med tiden.

Jag beslutade mig för att avbryta halvmaran och bara fortsätta närmaste vägen hem istället. De kommande kilometern stelnade vaden ännu mer och det kändes som jag fattat helt rätt beslut. De följande fyra kilometerna hem snittade jag 5:40-fart på stumma vader. Jag försökte öka farten ibland, men kroppen hade inget mer att ge. Det vara bara sista tvåhundra meterna hem som jag tog mig under femfart igen. Jag gav allt jag hade idag och det var inte mycket. En trist tung dag.

I skrivande stund tio timmar senare ömmar även skenbenen. Snälla, inget jävla benhinnestrul nu. Det är mörkt, tungt blött och eländigt nog just nu. Benhinnestrul skulle vara spiken i kistan på min motivation.

Mina nya löparbyxor kändes i alla fall riktigt bra. Inte tunga som vanliga träningsbyxor, mycket luftigare än tights och lagom varma vid temp runt nollan. Rekommenderas. Du hittar dem i TrueStorys webbshop.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.