I run my way

Ragnar Race Rapport Del 3

Insåg att jag redan delat med mig av del 1 & 2 av min Race Rapport men att jag inte ens kommit till min egen löpning än...

Hoppas ni ändå fått en bild av den fantastiska helg jag fick uppleva och vilken löpfest vi hade!

Nu är det i alla fall dags för lite egen löpning... Enjoy :-)

 

Nu får jag springa! Jag drar iväg i ett herre-jösses tempo (ser på klockan sen att det är drygt 4 min tempo som max, galet!)

Jag springer genom ett solgassande Kungsör, det är galet varmt! Startar vid kl 18 (tittar tillbaka på klockan i efterhand… uppfattningen är inte att lita på) en lagom sträcka till en början, längs en å (?) och lite längs ett industriområde… över en bro… kroppen är pigg men jag känner att jag springer för fort. Jag får tvinga mig att sakta ner men det är svårt…

Vår Butter-van svänger raskt in framför mig och mina kamrater hoppar ut. Jag blir peppad av tanken att de tänker ”vad snabb hon är” så jag springer på i en hög fart. Johanna langar en flaska vatten och jag får hälla i ansiktet, skönt!

Hejaropen och deras stöd ger mig kraft att orka vidare. Det höga tempot börjar kännas nu… vi springer ut ur Kungsör och nu är det längs en stor landsväg. Dock är det en bred vägren så det går alldeles utmärkt. Solen och värmen är dock värre och skuggan lyser med sin frånvaro.

Jag försöker hålla koll på klockan och skyltarna, inser att det borde komma en 1 km skylt snart men jag missar den… Får messa ändå tänker jag, det borde var 1 k kvar.

Jag börjar se växlingsstationen och det ger energi! Nu jäklar ska det spurtas! När jag närmar mig ser jag att mitt lag är vid sidan av bilen och jag ropar ”Staffan! Upp till växling!” han får fart och jag är den första i laget som på riktigt får ta av mig wrist-band och smälla fast det på nästa löpare! Vilken känsla!

Jag har tagit ut mig och landar in i skuggan för att hämta andan!

Blir omklappad av mina kamrater och jag tror till och med att de säger ”vad snabb du är” Yes! Mission acomplished ??

Jag får andas några sekunder och sen är det logistik igen. Det vilda adrenalinet har mattats av lite och nu är det bara kul! Skönt att få ha sprungit första sträckan.

Ut med bilen nu. Johanna kör och vi hittar Staffan rätt snart. Han springer längs den breda landsvägen som jag avslutade med. Det ser inte bra ut!! Åh, nej! Han hänger med överkroppen och han haltar… Nej nej nej!

Vevar ner rutan och ropar: Upp med kroppen!

Shit, vi måste stanna snart och peppa. Han behöver oss är min tanke!

Vi letar på ett ställe och stanna ganska snart och möter upp med vatten och resorb. Han ser ut att lida ordentligt! Ropar att ”det känns som foten är av!” och jag langar vatten och resorb och försöker inte låtsas om som att han tror att han springer med en fraktur… det kan ju inte vara sant…

Han håller fram en knuten hand och jag förstår inte… ”En lins!” skriker han…. Han har alltså tappat en lins… Jag får fatt i en lins och han springer vidare… enögd…

Vi rotar igenom hela hans väska och hittar tillslut en linsburk där den stackars torkade linsen får åka ner… Vi måste vidare och heja och peppa mer!

In i bilen och iväg!

De viker av från stora vägen och gör en liten lov och vi kan möta upp på vägen ut mot stora vägen igen.

Det är helt fantastiskt väder (inte för löpare dock) vi är mitt ute på ett öppet fält, fåglarna kvittrar och det är en ljuvlig sommarkväll!

Vi hejar massor på alla som springer förbi. Ropar ”det ser lätt ut” vilket en löpare svarar ”it’s not” på. Vi skrattar och hejar ännu mer!

Så får vi syn på Staffan. Han ser mycket bättre ut nu! Vi kan andas ut.

Han ser ut att ha hittat en rytm.

Vi ropar när han närmar sig och han ropar ”energi!” Fyra glada tjejer ger energi i form av hejarop och jubel… ”Nej, jag behöver en block”. Jäklar… de ligger ju i bilen…

Kaptenshatten tas på ”behöver en lagmedlem en block så är det mitt ansvar som kapten att ge honom en block”.

Jag sprintar till bilen, rycker fatt i en block och sprintar efter!

Efter min ganska nyligen löpta sträcka, i ganska hög fart, är inte en maxad 200-meters intervall så smart men som sagt… en kapten måste göra vad en kapten måste göra!

Mot Köping och nästa stora växlingsplats, nu ska vi snart få vila och äta.

I Köping träffar vi Jennie, James och Josefine. De ligger i skuggan av ett träd och njuter. De är glada och ser peppade ut att få springa igen. Det är James tur den här gången att ta över.

Staffan kommer in till växling (det ser fortfarande) bra ut och James drar iväg ruskigt snabbt, som en vessla.

Nu är det mat och vila!

Vi fyller upp vattendunken (tack och lov att jag köpte den, det var verkligen inte i onödan) och bestämmer att det blir pizza. Kadi guidar oss till en pizzeria hon vet är bra.

Väl där beställer vi och slår oss ner på uteserveringen bredvid ett gäng som rätt sannolikt också springer. Vi pratar med dem sen och inser att så är fallet.

När maten kommer och vi precis ska sätta tänderna i varsin nybakad pizza tjuter Johanna till, hon har glömt beställa glutenfritt… Vi andra skrattar gott! Vi har verkligen löparhjärnor nu och är inte vår smartaste! Gott med mat och energi, vi pratar lite med gänget vid bordet bredvid de är glada (kanske inte lika uppspelta som vi) och de lämnar stället en stund före oss.

Den överblivna (icke glutenfria pizzan) får vi med gratis i en kartong och vi tackar så mycket för gästvänligheten.

Vi funderar en stund på hur vi ska åka, snabbaste vägen eller försöka heja på våra kamrater? Vi åker gamla vägen ut och ser löpare längs hela vägen. Race command skickar ut att det är oficially nighthour och det betyder pannlampa (fram och bak) och väst för löpare och väst för alla som vistas utanför bilen.

Sommarnatten är helt magisk och nu är också temperaturen njutbar att springa i!

Vi bestämmer längs vägen att vi ska åka snabbaste vägen till Johannesberg för att hinna med lite vila.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.