High Coast Ultra 130 k lämnar ingen oberörd

High Coast Ultra 130 k lämnar ingen oberörd

Före

Vi var ett kompisgäng som springer ihop som anmälde oss till High Coast Ultra 130 k så fort som anmälan öppnade. Tre stycken i gänget hade sprungit loppet ett par gånger innan och det var inget i deras historier som pekade på att det var ens i närheten av enkelt eller självklart att man skulle ta sig igenom detta lopp. Favoriten som vi skrattat mycket åt är när Lars i gänget dagen efter förra årets race får backa när han kommer till en låg trottoarkant då han inser att det inte finns en chans i världen att han ska ta sig upp för den!

Med dessa historier i beaktande hade jag haft en bra träningsfrekvens sedan i november förra året då jag sprang Sätila Trail 87 k, ett riktigt fint lopp som dock skulle visa sig kännas väldigt, väldigt lätt i jämförelse med HCU. Tränade på bra hela våren och hade ca 1330 k i mängd under året före start varav jag la in Trosa Back Yard Ultra (TUB) ca en månad innan raceday. Tror det var ett riktigt genidrag att köra en back yard ultra som träningstävling innan för att vara ute länge på ett skonsamt sätt. TUB:en klev jag av i gryningen efter 18 timmar och strax över 120k löpta, hade kunnat fortsätta några varv till men ville inte äventyra årets huvudmål utan hade det som ett långt och härligt träningspass. De 18 varven på TUB gav en delad 16:e plats av 200 startade så riktigt nöjd med min back yard debut som jag fick springa med trevliga gamla och nyfunna vännerJ

Ett glatt gäng styrde kosan norröver på torsdagen för att hinna landa i Ö-vik för vila och uppladdning innan starten på fredag kväll 21:00. Längtan över att äntligen få komma igång gjorde frustrationen extrem när alla grejer var genomgångna och packade och bara vila innan färd till höga kusten bron stod på programmet. Vid 17 rullade vi äntligen mot starten vid höga kusten bron och Hornöberget för en sista måltid innan start. I år var ett rekordår gällande antal anmälda och startande, det var ca 180 anmälda, varav 120 kom till start. En timme innan start var det racegenomgång och det var en magiskt trevlig och förväntansfull stämning. Jag tyckte att nästan alla såg ut som världselit och som att de brukade käka ultror till frukost, så blev ju inte mindre nervös av detta. Och det stämde väl i och för sig då ex. Jonas Buud kom till start. Vid racegonomgången fick man också lämna målväska samt två dropbags till två av tre möjliga stationer, Skule 74k, Näske 94 k, Sandlågan 111 k. Jag valde att lämna dropbag till Skule efter 74 k samt Sandlågan efter 111 k, till Sandlågan var vi endast ett fåtal som valt att lämna dropbag till vilket gjorde mig fundersam på om detta var rätt val (vilket jag tror det var med facit i hand). Något som diskuterades frekvent innan start var om man skulle ta med pannlampa eller inte. Det slutade med att jag tog med pannlampa, vilket man inte hade behövt!

 

Stilla och vackert inför start

Stilla och vackert inför start                               Starten vid Hornöberget

Race

Jag valde att starta loppet med 2 liter sportdryck och 18 gels som skulle räcka till Skule vid 74 k där jag hade påfyllning i dropbagen. Det fanns också obemannade vattenstationer var tionde kilometer. Jag trodde att vi hade ställt oss hyfsat långt bak i ledet, men visade sig att starten gick åt motsatt håll från vad jag trodde vilket gjorde att vi startade väldigt långt fram. När startskottet gick så kändes det fantastiskt att äntligen vara igång efter en ofantligt lång väntan. Vi tog oss snabbt ner från Hornöberget till havsnivå för att jogga på grusvägar och asfalt första kilometrarna, så en riktigt skön start på loppet.

Vi höll ihop vårt gäng i början och började gå i raskt tempo i uppförsbackar redan från start då vi visste att det var ett riktigt långt och stökigt race. Början av loppet kändes lätt, dels för att benen var fräscha, men även för att det inte var så stökigt och så många höjdmeter i början. Efter ca 15 k sprang man ner mot havet på en alldeles fantastiskt fin stig med perfekt nerförslutning, vi rullade på i ett bra tempo och livet lekte, väl nere vid havet följde ett klapperstensfällt följt av en helt magisk berghällslöpning längs ett spegelblankt Grönviksfjärden. Här fick jag swimrunfeeling och kunde inte låta bli att öka tempot när de flesta andra valde att sakta ner i den ojämna terrängen. Efter detta parti blev det mörkare, stökigare terräng och lite mer höjdmetrar som skulle avverkas. Banans högsta punkt Lidenipan passeras under denna del av loppet. Under denna del hade vårt kompisgäng delats upp i den stökigare terrängen och jag och Martin höll ett bra tempo både uppför och nerför. Nerför Lidenipan var det nog som mörkast under dygnet och man sprang på och hoppades att man inte skulle stuka sig i det dunkla ljuset. Här valde vissa deltagare att sätta på sina pannlampor, vilket störde mörkerseendet för oss som valde att inte använda pannlampa. Min bedömning är dock fortfarande att man inte behöver pannlampa på detta lopp vid klart väder.

Jag tog en gel var 30 min och drack sportdryck var 15 min och ett par muggar vatten vid de obemannade vattenstationerna. Tog också var tredje gel med koffein för att hålla igång knoppen. Mycket nöjd med att jag följde mitt energischema slaviskt. Efter 38 k kom vi till den första mat- och kontrollstationen i Mädan, gjorde ett ganska snabbt stopp och fyllde på med energi och gjorde kanske mitt enda misstag under loppet och tryckte en kanelgiffel, efter detta rapade jag kanelbulle i säkert 30k. Redan här i Mädan började den tuffa banan ge utslag och många hade börjat slå av ordentligt på tempot redan innan denna station och vissa valde att bryta här, kom in i Mädan som 37:e löpare. Tror många hade öppnat loppet för hårt vilket straffar sig ordentligt över tid. Martin som jag sprang med gjorde ett väldigt snabbt stopp så låg på lite för att komma ikapp honom. De kommande kilometrarna var väldigt lättlöpta vilket kändes skönt efter stöket i skogen, (hela loppet var antingen ganska lätt eller brutalt stökigt, vilket gjorde att man pendlade mellan hopp och förtvivlan hela racet).

Efter ca 50 k var det ordentligt stökigt under en längre tid och här tror jag att de flesta i loppet hade sin första ordentliga dipp, här gällde det att tänka positiva tankar och bryta ner loppet i mikromål för att sa sig framåt! Vid Ullånger efter 59 k fanns en vattenstation där jag gjorde ett väldigt snabbt stopp för att jogga vidare, här stannade Martin lite längre för att få i sig näring vilket gjorde att jag hamnade själv hela vägen in till Skule vid 74 k. Tror att denna del av leden egentligen var helt ok men var psykiskt nerbrytande att ligga och tugga kilometrar själv och när jag kom in i Skule efter 74 k var jag riktigt sliten och hade loppets andra ordentliga dipp. Kändes som att jag var tröttare efter 74 k på HCU än efter när jag körde Ironman för att ge ett exempel på hur sliten jag var. Kom in i Skule som 26:e löpare efter ganska precis 10 timmar, klockan 7 på morgonen och hade alltså avancerat 11 placeringar från Mädan och hit. I Skule hade jag min första dropbag där jag fyllde på löparryggsäcken med fler gels och GT-tabletter. Smorde in nacke och ansikte med solkräm då jag visste att det skulle bli riktigt varmt senare under dagen. Jag valde att inte byta vare sig kläder eller skor utan gjorde ett hyffsat snabbt stopp och drog iväg efter ca 8 minuter samtidigt som Martin kom in i depån. Passade också på att svepa en 50 cl powerade och en U-intend koffeinshot vilket gjorde att jag med ens blev klar i skallen!

Ut från Skule träffade jag på en grymt trevlig kille som hette Gustav Larson som det skulle visa sig att jag skulle tillbringa resterande del av loppet tillsammans med. Helt plötsligt kändes livet lätt igen, benen började komma igång och första milen efter Skule var väldigt lättsprungen, fick också energi av nya samtalsämnen med Gustav och vi peppade varande och tuggade på i ett hyfsat tempo.

Plötsligt var vi framme vid Skuleskogens entré syd som nu skulle passeras för att efter Slottdalsskrevan komma ner på andra sidan och passera ut genom entré nord. Här var det bitvis väldigt teknisk löpning där stora stenfält passerades och en och en annan rot.

När Gustav och jag kom fram till vad vi trodde var Slottdalsskrevan tog vi några kort och sa att vi inte var så imponerade av skrevan, vilket inte var så konstigt eftersom Slottdalsskrevan kom en lite längre bit fram än den miniskrevan vi stod i. Och Slottdalsskrevan var grymt imponerande med sina 210 meter i längd, 7 meter i bredd och 40 meters djup med lodrätta klippväggar, det blev till att ta fram mobilen igen för att ha något foto från leden. I Skuleskogen fanns mitt i allt bröt delar med spång vilket kändes alldeles underbart. Mot slutet av denna sträckning dök Johan (vår supporter) upp och knäppte lite kort och hejade på, vilket också gav energi. Sista biten in mot matkontrollen i Näske efter 94 k var det härlig grusväg som övergick i asfalt sista biten, kändes alldeles underbart att få nöta på i 6-6:30 tempo igen efter allt bröt i Skuleskogen. I Näske var det också en ridtävling så helt plötsligt var det lite folk och liv längs banan. I Näske bjöds det på varmkorv och jag passade på att fylla blåsan med sportdryck. Kom in i Näske som 20:e löpare och hade avancerat ytterligare 6 löpare sedan Skule.

Det vi först trodde var skrevan                     Slottdalsskrevan

Löpvänligt i Skuleskogen:-)

Efter Näske var det lättlöpt i ca 7-8 kilometer fram till Köpmanholmen och vidare till Hålviken. Nu hade solen börjat steka på ordentligt och det började bli allt varmare. Sista kilometrarna fram till Hålviken var också en av de vackraste sträckningarna där havet låg alldeles blankt, molnslöjor gjorde så att det såg ut som att öarna utanför halvt svävade i luften och sandstränderna med sin kritvita sand såg snarare ut att komma från Maldiverna än Sverige. Humöret var på topp och livet kändes bra härligt. Men säg det som varar för då var det dags att ta sig an Balesuddens naturreservat som skulle visa sig påverka i stort sätt alla löpare i loppet. Här hade man lyckats samla ungefär hälften av alla trädrötter i Sverige så det fanns inte en plan yta att sätta fötterna på under kanske 8 kilometer, det var också konstant antingen upp eller ner och konstant stökigare än stökigast. Här försökte Gustav och jag peppa varandra så gått det gick och försökte trycka bort mörka tankar och bara fokusera på att sätta den ena foten efter den andra i ett tempo som kroppen accepterade. Här konstaterade vi också att vi bägge två hade fått ont i höger smalben, vi måste ha gått in i en gemensam symbiosJGlädjen var enorm när rötterna i Balesuddens naturreservat släppte taget om oss och vi landade i den sista kontrollstationen i Sandlågan efter 111k där vi bägge två hade valt att placera vår andra dropbag. Här var även vår underbara supporter Johan på plats. Kom in i Sandlågan som 17:e löpare och var helt slut efter att ha genomlidit loppets tredje ordentliga dipp. Funktionärerna vittnade om att samtliga löpare som kommit till kontrollen hade haft exakt samma upplevelse. Här fyllde jag på med gel, fyllde sportdryck i blåsan, svepte en powerade och en koffeinshot u-intend och vips var skallen helt klar igen, dock var jag helt slut i kroppen och tänkte att det var läge att komma iväg hyfsat snabbt, annars hade jag nog fastnat i Sandlågan för all framtid….. Plockar med mig powerbanken och börjar ladda klockan som håller på att ge upp och drar iväg på sista etappen tillsammans med Gustav och Johan som springer med ett par kilometrar. (Eftersom Johan supportade 6 Slättrunners skulle det visa sig att han sprang 28 kilometer denna dagJ)

 

Jag och Gustav som höll ihop sista 9 h              Lite härlig led

Ganska snabbt började det kännas ganska lätt att springa igen och vi fortsätter med samma upplägg som genom hela loppet, att ligga på i 6-6:30 tempo där det är lättlöpt och gå i snabbt tempo så fort det blev uppförsbacke. Hela vägen intill Ö-vik känns ok även om det var ett litet berg man skulle ta sig över, dock mycket mindre tekniskt än tidigare. Vi börjar fantisera om att vi kanske skulle kunna springa under 20h, vilket var ett drömmål för mig innan loppet. Dock ville jag trycka bort alla dessa tankar då jag visste att detta lopp pendlar mellan ”oj vad lätt det går” och ”det finns inte en chans att jag kommer att ta mig i mål”. Då jag inte sprungit loppet tidigare så visste jag inte heller när dessa megastökiga partierna skulle dyka upp som gubben i lådan. Löpningen rullade på i bra tempo och det känns fantastiskt att kunna löpa på i riktigt bra tempo efter så många timmar i rörelse. Vid Moälven fick vi en kort gratispaus då slussbron var öppen för en båt som passerade.

Börjar bli lite småsliten:-)

Någon kilometer efter Moälven avvek banan från högakustenleden och nu hade arrangörerna snitslat sista 5 kilometrarna upp till målgången på varvsberget. Dessa 5 kilometrarna måste betyda att arrangörerna hade någon form av sadistisk önskan då det gick upp och ner och hit och dit och runt och runt, dessutom med en sol som stekte rakt uppifrån. Efter att ha neggat lite kring detta beslöt vi oss för att njuta av sista biten och det faktum att alla som var efter oss hade denna sadistiska avslutning kvar, vilket stärkte oss och gav energi, vilket möjligen betyder att både vi och arrangörerna har sadistiska anlagJNär vi kom upp på varvsbergets topp så frågade vi en som satt och hejade hur långt det var kvar, han svarar att det var en kilometer. Gustav och jag tittade på klockan som visade 18h 54 min och insåg att vi kunde gå SUB 19 om vi spurtade. Helt plötsligt låg vi i 4:30 tempo på ett galet tekniskt parti med berg, sten och stök, imponerande vad kroppen kan kraftsamla när man ger hjärnan rätt bränsle! Efter en kilometer kom vi ut på en grusväg där det står HCU 800 meter, hyfsad blåsning! Vi skrattar lite åt blåsningen och sänker tempot till något mer rimligt tempo efter 129k löpning. Vi joggar upp för sista grusbacken och in i mål, omfamnar varandra galet nöjda över vår prestation där vi kommer in på en delad 18:e plats av 120 startande med tiden 19:08:20! Detta hade jag aldrig vågat drömma om när jag i starten trodde att samtliga åt ultralopp till frukost. All träning hade onekligen betalat sig!

 

I mål på 19:08:20 på en lika oförlåtande som vacker led

Efter loppet

Arrangörerna fixar fram lite mat och en iskall öl som smakade alldeles magiskt. Alltid underbart att sitta och snacka igenom loppet och höra andras reflektioner. Jämfört med andra lopp så tycker jag att kroppen kändes helt ok och enda skavanken leden gav mig var lite ont i höger smalben och en riktigt fet blåsa som gick runt hela höger pektå. Jag sprang hela loppet i mina Inov-8 Trailtalon 235 med 4mm drop och ganska lite dämpning, tänker att detta kan ha bidragit till att jag fick lite ont i höger smalben efter den stökiga och hårda terrängen. När alla Slättrunners gått i mål firade de flesta av oss med burgare och ett par IPA, man sov ganska fint efter det! Kul att samtliga 5 i kompisgänget tog sig i mål på bra tider!

Stort tack till alla underbara Slättrunners för fyra magiska dygn, särskilt tack till Johan för support och kul häng, till Gustav för en fantastisk resa tillsammans sista 9 timmarna av loppet och givetvis till arrangörerna som levererade en grym upplevelse på en lika oförlåtande som vacker led!

 

3 kommentarer till inlägget

1972 • Hägersten
#1
12 juni 2019 - 12:49
Grattis och bra jobbat!
Oldboy
1952 • Danderyd
#2
12 juni 2019 - 23:36
Instämmer, och tack för en inspirerande racerapport!
1976 • Stockholm
#3
14 juni 2019 - 09:28
Grattis, kul att läsa din racerapport!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.