Stockholm Marathon 2019

Lördagen den första juni var det dags för mitt första marathon och jag fick mig verkligen en totalupplevelse. Jag brukar ha järnkoll på hur mina lopp gått, men det här var det så omtumlande att jag minnet är lite otydligt. så jag har fått gå tillbaka och titta på bilder och kartor för att få ihop min racerapport.

Vägen till start

Jag har aldrig sprungit något marathon. Ett par gånger har jag försökt springa distansen på träning, men jag har alltid fått bryta av olika skäl. Jag hade stor respekt för distansen, kanske för stor, så när höger knä började ömma veckan före loppet blev jag så klart orolig. Jag vågade inte träna mer än ett par korta pass. Att jag gått in i väggen sista biten av Göteborgsvarvet kändes inte heller bra. Jag försökte analysera orsaken till varför jag gått i väggen i Göteborg och den troligaste orsaken kändes som energibrist. I Göteborg gick jag in för att magen inte skulle krångla och åt därför mest riskakor och banan dagen före loppet och en försiktig lunch före starten. Men tanke på min opererade mage kunde jag inte äta fullt ut inför Maran heller så jag valde att försöka kolhydrat ladda veckan inför. Jag köpte Vitargo Carboloader som jag drack enligt instruktionerna. Dessutom drack jag Rödbetsjuice och åt Beetspeed. Tio procents extra syreupptag kan aldrig skada. Åkte tåget upp dagens före för att anlända till min kompis Fredrik på kvällen före. Åt en sen rejäl middag tillsammans med honom. Passade bra eftersom han dagen före bestämt sig för att följa med mig och köpt en startplats i andra hand. Inför loppet åt jag först en tidig frukost och sen lite extra mackor och banan före vi åkte in till loppet.

Väderprognosen var lite oklar så jag hade bestämt mig för att ta min tunna långärmade tröja (jag lånade ut en av mina kortärmade till Fredrik så vi skulle synas extra bra). Efter mycket velande hade jag bestämt mig för att satsa på att springa med min nya ryggsäck från Osprey. Jag vågade inte välja skor så jag tog på mig mina Fivefingers Speed och tryckte ner mina Altra vanish-R i ryggsäcken tillsammans med kamerautrustningen. Skulle det vara dumt? Skulle jag bli galen på en knölig ryggsäck under loppet?

Vi tog T-banan in till Expot och konstaterade hur fylld T-banan var av löpare som gick med Goodiebag och startbevis. Vi hade ännu inte hämtat ut våra. Jag ville inte slösa på batterierna, men jag tog ett par korta sekvenser på folkmassorna inför loppet.

Vi kom i god tid till Expot för att lösa ut våra startbevis. Har läst att det kan ta en timme i kö. Så var det inte när vi kom. Det var ett par personer före oss i kön så det tog max en minut att komma fram. Fredrik hade köpt sitt startbevis sent och inte kunnat byta namn. Jag skulle seedas på plats hade jag fått besked om. Vi kände oss ganska säkra på att det skulle betyda att vi skulle starta i sista led, men det bekymrade oss inte. Jag placerades i startgrupp F. Vi bad att få placeras i samma grupp. Funktionären bakom kassan var väldigt tillmötesgående och placerade oss båda i grupp G istället.

Efter en stunds väntan på innerplan var det dags att gå upp till startledet. Då började det regna lite. Rädd om min 360kamera så blev jag tvungen att plocka fram undervattenshuset.

Start och första femton km

Slog på Stockholm Marathons app så att mina vänner skulle kunna följa mig och Stryd appen för att få data loggat från footpodden. Sen slog jag av displayed och stoppade mobilen i ryggan så att den skulle dra så lite batteri som möjligt. Slog på min Tomtomklocka medan vi gick i startklungan och började filma med kameran i vattenskalet på pinnen. Inklusive lite gångbit gick den första kilometern utmed Lidingövägen och Valhallavägen på stillsamma åtta minuter i lätt regn. Vi följde farthållarna med 4:30flaggorna uppför Odengatan i 6:30 min/km.

Fredrik hade bestämt sig att testa att använda alla vätske- och matstationer under loppet och gjorde första stoppet på Odengatan. Under tiden konstaterade jag att gatorna var väldigt slitna. Jag hade räknat med slät asfalt, men asfalten var så sliten att det var som att springa på makadamm. Inte något bra underlag för Fivefingers.

Vi sprang stilla och pratade i regnet på Sankt Eriksgatan och över Kungsholmen. Vid fem kilometer såg jag Skyltmannen under en bro och gjorde en Highfive för vloggen. Alltid lika kul att se Raz.

Bra skylt Raz, klart man är glad! ??

Allt flöt på lugnt och odramatiskt i nästan precis 6 min/km i snitt. Eftersom det regnade mest hela tiden stoppade jag undan kameran i ryggsäcken och jag minns faktiskt inte så mycket av det som hände fram till vi kom upp mot Karlavägen efter 14 kilometer. Där uppe stod min chef Maria och hennes man och hoppade och hejjade. Jag såg dem vifta mot Fredrik som sprang ett tiotal meter framför mig och sedan förvånat konstatera att det inte var jag i min tröja. Så jag sprang glatt fram och hälsade på dem. De ropade att jag såg stark ut och det stämde bra. Jag kände mig väldigt pigg då, men vi höll oss till vår plan och fortsatte i 6minutersfart.

Andra halvan av loppet

När vi passerade Berwaldhallen på den 18 kilometern började jag känna mig ordentligt mör under höger framfot av hammrandet mot den grova asfalten, men bortsett från det kändes allt så bra att jag ville inte stanna. Jag sa till Fredrik att jag tänkte byta skor och att det skulle kännas rätt att göra det efter halva loppet.

Sagt och gjort när vi kom till vätskestationen vid 21 km gick Fredrik in i depå och jag satte mig på andra sidan vägen och bytte skor. Jag passade även på att byta batteri och minneskort i 360kameran och ta av vattenskalet eftersom det slutat regna. Jag var lyckligt ovetande om att detta långa stoppet oroade min fru som trodde jag brutit loppet när appen visade att jag stått still länge och inte visade någon slutprognos.

När jag bytt skor kändes det som att gå på moln. Strax därefter gjorde jag min första intervju med en man från Gotland. När vi kom ner till Strandvägen började det regna igen så jag fick stoppa ner kameran och kunde till mitt förtret inte filma alla klassiska byggnaderna där. När vi kom upp till slussen hörde jag någon ropa mitt namn. Till min förvåning såg jag Susanne från Växjö löparklubb i publiken. Det gav lite extra boost, men vi kom strax till en drickastation och medan Fredrik gick in till den tog jag några klunkar ur min bröstflaska och gick upp mot hornsgatan. Vi sprang hornsgatan i 5.30-tempo. Det kändes inte något speciellt då, men det var faktiskt den snabbaste kilometern under hela loppet för min del.

När vi vände ner mot Söder mälarstrand regnade rätt mycket och det var faktiskt skönt att komma in i tunneln. Det var en del som störde sig på all det ekade och skallrade när bilarna tutade, men jag passade istället på att filma lite när det var regnsäkert. Jag var inte konditionsmässigt trött, här började mina fötter krampa och ryggsäcken började plåga mig i ryggen.

I uppförsbacken vid 29km bestämde vi oss för att vara smarta och gå lite. När vi gick såg jag Steelband spela och kom på att en klasskompis brukade spela med dem. När jag såg Annika fick jag lite glädjefnatt och sprang rakt in i bandet och gav henne en kram.

Den plågsamma avslutningen på loppet

Den sista milen var en enda lång kamp mot ont i ryggen och kramp i båda hålfötterna och högerknät som stelnade allt mer. Vid 36km kom jag fram till att även om vi hade en dålig tid kunde vi inte längre misslyckas. Även om jag skulle gå hela vägen härifrån skulle jag klara mig i mål i tid. Hade jag inte haft Fredrik med mig som sporrade på hade jag säkert gått härifrån. Det gjorde helt enkelt för ont för att vara roligt, men han påpekade någon gång att vi kunde förkorta pinan.

Jag gick större delen av Strandvägen, men vid Karlaplan stod min chef Maria och hennes man och hejjade på energiskt. “Spring så kommer du in på 4.54”, ropade han. Så jag sprang. Jag sprang så fort mina plågade fötter kunde uthärda och avverkade de sista två kilometerna till målet på 16 minuter.

Fredrik var piggare än mig och ryckte ifrån sista kilometern för han ville testa benen, men som den fina vän han är väntade han in mig vid stadion och vi sprang i mål samtidigt.

Jag stapplade fram till utdelningen av medaljen och lyckades pressa fram lite glädje så att Fredrik kunde tar en finisherbild. Sen en plågad promenad ner mot idrottsplatsen där vi hade våra prylar. Fötterna knöt sig i varje sten och ryggsäcken kändes som en vass sten mot ryggraden. Jag knöt upp spännena över bröstkorgen, stapplade fram och längtade efter att få sätta mig ner på T-banan. Inte förrän då kunde jag slappna av, då skulle det vara klart. Fast det var en bit kvar. Vi passerade uthämtningen av Finisher-tröja. Jag gick mot porten för storlek S, men blev föst till ingången för storlek M av en funktionär eftersom S var slut. I porten för M tryckte en tonårig funktionär en tröja i handen på mig(som senare visade sig vara storlek L). Jag stapplade förbi och in på konstgräset.

Nu orkade jag inte mer. Jag drog av mig ryggsäcken och la mig på rygg. Efter ett par sekunder började jag hosta och flämta. Det var svårt att andas så jag la mig på sidan istället. Fredrik piggnade till snabbt och medan jag låg och vred mig som en mask gick han och hämtade ut sin packning. När han kom tillbaka konstaterade han att jag inte kunde ligga där och flämta och hjälpte mig bort mot massagetältet. Det var en plågsam promenad på alla sätt, men vi passerade ett så nära ett drickatält att jag kunde ta en RedBull med mig. När vi kom till massagetältet visade det sig att jag frös så läsken skvalpade ur burken och mottagaren vid massagetältet rusade in och hämtade filtar.

Anonyme hjälten i massagetältet! Väldigt tacksam över hans insats.

Det var en kort kö in till massörerna och jag fick väldigt bra hjälp av en erfaren massör och hans assistent som lyckades låsa upp mina bröstmuskler och ryggen så jag kunde andras normalt igen. Efter det gav de sig på att låsa upp mina krampande fötter. Det gjorde ärligt talat jävligt ont. En av de allra plågsammaste behandlingar jag fått, men den hjälpte. Stort tack till dem för deras insats. Efter behandlingen gick det ganska bra att halta bort till tunnelbanan och åka hem till min vän. Det här var verkligen en komplett marathon-premiär. Den innehöll alla tänkbara beståndsdelar.

Den korta summeringen blir att energiuppladdningen räckte till. jag drack drack på fyra ställen och åt en halv banan och det gick bra. Magen gjorde inga krumbukter. Det stora problemet var muskulärt i fötter och rygg. Det är antagligen bara en träningsfråga. Ska nog prova att springa ett par långpass i Altra, men först måste högerfoten bli ok, det är den inte i skrivande stund.

Film om loppet kommer så klart, men det dröjer lite för det tar sin lilla tid att redigera.

2 kommentarer till inlägget

Maria Olsson
1973 • Immeln
#1
10 juni 2019 - 14:29
Grattis. Kul läsning. Har helt missat detta inlägg trots att jag har hållet utkik efter det!
1973 • Växjö
#2
10 juni 2019 - 23:04
Tack, ja, jag vet inte riktigt hur det funkar här med bloggarna. Vissa hamnar högt upp, andra gör det aldrig och några få lyfts upp till spotlight. Kanske rankas inlägg lägre som läses in från andra bloggar. Du kan ju sätta bokmärke direkt på min blogg på www.naturligasteg.se så missar du inget.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.