Altra King Mt 1.5 – första testet

Ikväll blev det nåt helt annorlunda för mig. För första gången på evigheter gav jag mig ut för att springa i ett par dämpade skor. Hur gick det?

För er få, som har böjelsen och tålamodet att följa min blogg så vet ni att jag på senare tid haft stora problem med att springa en teknisk trail som heter Notteryd. Dessutom har jag problem med att mina Fivefingers håller på att lösas upp i sina beståndsdelar och att jag inte trivs i deras nya modeller. Därför har jag läst på om andra alternativ ett tag och till slut fastnade jag för Altra. Bred tåbox (enligt Altra fotformad) och noll dropp ligger i mina måste krav. Att de sedan har ett stort utbud av olika sulor och varianter var också ett plus, men avgörandet fälldes av att jag sett Kimmen och ett gäng andra långtraillöpare springa i olika Altras.

Eftersom jag går från tunnast möjligt sula med Fivefingers valde jag att beställa hem Altras tunnaste modeller. Roadskon Altra Vanish-R med sultjocklek 14 mm och trailskon Altra King MT 1.5 med tjockleken 19 mm.

Efter att hämtat barn, lagat mat och varit och handlat på Willys var jag fortfarande nyfiken på att testa ett par skor. Klockan var 21:03 när jag kom iväg ut. Eftersom jag dragit på mig King MT så ville jag så klart känna på lite terräng och sprang iväg nedför gräset mot sjön. Jag kände mig som en stridsvagn där jag mosade mig fram i gräset utan tåkontakten mot marken som jag brukar ha. Sen fortsatte jag på grusvägen utmed sjön i halvskummet. Efter en kilometers löpning var det så mörkt att jag inte kunde urskilja gropar och stenar på grusvägen. I vanliga fall hade jag inte vågat fortsätta springa där, men nu malde jag bara på. Antingen hade jag tur och missade alla ojämnheter eller så trampade jag inte på någon sten eller grop för jag märkte inget.

Efter en kilometer märkte jag dock att jag kände mig trött och nästan droppade. Jag kände också att jag började få den där otäcka krampen i hålfoten som jag brukar få av Inov8. Efter en kilometer till svängde jag upp bland villakvarteren istället. Nu var obehagskänslan tydlig i vänster hålfot, men jag kände inget under höger fot. Efter drygt tre kilometer kände jag mig supertung och seg i vaderna och även konditionen svek mig, men krampkänslan i vänster hålfot började avta.

När jag till slut kom hem efter bara lite drygt 4 kilometers löpning kände jag mig tröttare än på länge. Jag hade nog sprungit fortare än vanligt kanske, tänkte jag och kolla i Strava. Nej, inte precis – snittempo 5:30 min/km. Är det nån slags allergidipp eller var detta effekten av dämpadeskor med grovt trailmönster. Framtida test får utvisa. Det kommer också att bli otäckt spännande att se om hålfotskrampen kommer att bli ett problem som växer eller om det bara vara första gångens ovan vid nya skor.

Gjorde också en inspelning av rundan med Insta360 One X för att se hur den kunde hantera mörkret, men jag orkar inte redigera den videon nu så jag får dela med mig av den inspelningen senare.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.