Jag har ingen fantasi för rubrik idag

Började skriva det här inlägget i lördags kväll, när jag satt på tåget hem från Göteborg och Svenska Triathlonförbundets årsmöte. Just att gå på möte är väl egentligen inte jätteroligt eftersom det innebär att sitta stilla i flera timmar, men innehållet på mötet var givande och det är alltid roligt att träffa en massa välkända ansikten. Vi startade klockan 12 med gemensam lunch och mötet var inte slut förrän 17.15, så det var en diger eftermiddag som avhandlades men tiden gick ganska snabbt. Jag reste ner i fredags efter jobbet och har sovit hos bästis Linda med familj. På kvällen hann jag med ett FTP-test på Monarken i deras förråd. I efterhand kan man väl konstatera att en fredagkväll efter en hård arbetsvecka, med några timmars restid i benen och endast två äpplen i magen inte är den optimala tidpunkten för ett maxtest… Efter bara 7 minuter tänkte jag verkligen avsluta testet, men jag lyckades (med väldigt mycket pepp från Linda) faktiskt avsluta. Efter att Linda också konstaterat att sadeln var för låg och höjt den efter knappt halva tiden så gick det lite lättare. Eller nej, det var ljug – det blev möjligtvis marginellt mindre kräkjobbigt. Resultatet blev inte som jag hoppats men jag höjde medelwatten med 1 (!!) W jämfört med för ett år sedan när jag senast gjorde ett FTP-test. Och det är ju egentligen trots allt mest ett test av just de där 20 minuterna, inte ett test av min totala kapacitet. Det finns de som har superbra FTP men inte får ut det i kroppen och cykeln på ett lopp, och naturligtvis tvärtom också. Dock så är det nyttigt för mig, mest mitt pannben, att göra sådana här saker. Jag tycker att det är fruktansvärt att köra tester, pass och lopp där det går ut på att pressa kroppen på det sättet – kort och hårt. Jag springer hundra gånger hellre än halvmara än gör ett Coopertest till exempel. Tröskelpulsen blev också högre den här gången än förra och det är bra. 

På lördagen hann vi klämma in lite träning innan mötet – 8 km jogg i underbara omgivningar innan frukost och sen ett kort simpass på 2000 meter på Valhalla på förmiddagen. Det var en ny upplevelse måste jag säga. Som boende i liten stad är jag van att ha gott om plats när jag simmar, det har inte varit ovanligt att jag varit i princip ensam i simhallen. Det var man inte här. Inte alls faktiskt. Det fanns en snabbana (50 m) och jag blev snabbt varse att begreppet ”snabb” är mycket subjektivt. Jag tänkte innan att jag kanske inte var tillräckligt snabb för att ligga på snabbanan. Jag hade fel. Det var dock många andra som inte alls verkade ha tänkt liknande tankar… Självklart måste inte alla vara precis lika snabba, men det stod tydliga instruktioner om att man skulle byta bana om man ofta blev omsimmad och om man simmar i badshorts och måste varva med bröstsim för att man inte orkar crawla mer än en längd i taget och dessutom blir omsimmad av typ 6 stycken varje längd så skulle man kanske pyttelite fundera över om man var på rätt bana? Tänker jag, men det är ju jag det. Också tröttsamt med folk som simmar sakta men ökar när någon försöker simma om – det är inte bra simetikett. Jag visste knappt om jag skulle skratta eller gråta, men vi fick i alla fall röra lite på oss. Men jag skulle bli galen om jag hade det så varje gång jag skulle simma

Apropå simning så har vi årets första lopp i klubbtouren den här veckan, 200 meter simning. Förra året vann jag, året innan kom jag 2:a (dock gravid i vecka 33). I år kommer jag inte att vinna, vi har numera en ”gammal” elitsimmare i gruppen. Det gör mig inget alls, jag är bara glad om jag får till ett bra lopp och en (för mig) hyfsad tid – helst under 2,55. 

I övrigt ska jag väl kurera mina nya blåmärken och småsår (tips från coachen: spela inte fotboll på asfalt med allt vintergrus kvar, speciellt inte om du har noll bollkänsla och stark tendens till att snubbla på dina egna fötter) och fortsätta med mitt nya rehabprogram från naprapaten. Efter att jag kört igenom passet första gången var jag mycket skeptisk till att det verkligen var bra – jag kunde nämligen knappt röra mig på fem dagar. Träningsvärk de luxe, men nu har det känts mycket bättre både under och efter passet. 

Idag fick jag verkligen till det när jag och August skulle köra spinning på gymmet. När vi kom dit fick jag skamset erkänna att jag hade glömt mobilen och inte hade gymkortet med mig, tur personalen känner igen mig och glatt checkade in mig ändå. August var dock snäll och gick ut och kollade i bilen så jag inte hade glömt mobilen där, vilket senare visade sig leda till nästa problem… Min bror var också på passet och eftersom han är snabbare med att duscha efteråt ville August åka med honom hem. Så när jag satt och bastade i godan ro gick det plötsligt upp för mig att bilnyckeln låg i Augusts jackficka, han satt i min brors bil på väg hem och jag hade ingen telefon så jag kunde ringa dem. Eller ta bussen hem, jag hade ju inga kort eller pengar… Det löste sig, det gör ju ofta det.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.