@tommy.ultra.runner | GAX 100 miles 2018
@tommy.ultra.runner

GAX 100 miles 2018

Prolog

Anmälan till GAX 100 miles öppnade i början på november 2017, och alla 70 platser fylldes på några dagar. Av någon anledning var det ett stort gäng löpare som ville dela samma upplevelse :)

För egen del hade jag ju fått blodad tand efter mitt första 100 miles-lopp, Black River Run i september -17, och hade därför bestämt mig för att hoppa på 100 miles-utmaningen The Swedish 100 miles challenge så jag var förstås tidigt ute med min anmälan (dock inte lika snabb som Mattias J, som mitt under Kullamannen 100 miles pausade för att göra sin anmälan till GAX så fort det gick att göra- DET är starkt).

TV88-kompisarna Sofia och Annika var lite långsammare med anmälan och fick därför inga ordinarie platser, utan hamnade på reservlista. Samma med min Trans Sweden-partner Lisa. Så in i det sista var det oklart om de skulle komma med, men till slut fick de alla en plats bland de 70 "utvalda". Jättekul!!

Tyvärr fick Lisa avstå GAX då hon inte kände sig helt fit for fight för 161 km, ledsamt, men troligen ett klokt beslut...

Jag och K åkte ner till Ystad på fredagen, efter jobbet. Naturligtvis var det tusen saker som skulle göras färdigt i de olika jobbprojekten inför ledigheten så vi kom iväg sent, men vad gjorde det? Nu väntade GAX 100 miles och dessutom tre veckors semester, kunde det bli bättre?!

GAX 100 miles

Natten innan loppet var det som alltid lite svårt att få god nattsömn, tusen tankar snurrade och det var dessutom ruskigt varmt på hotellet där vi bodde vilket inte gjorde saken bättre.

Efter en tidig frukost gav vi oss iväg till startplatsen Sankt Knuts Torg, för uthämtning av GPS-tracker, nummerlapp och kartor. Ganska snart dök flera av löparkompisarna upp. Annika och Sofia också, treenigheten var fullbordad! Bara Lisa som fattades oss, men hon fanns i våra tankar.

En hel hoper Lonesome Runners var förstås också där! Extra kul var att Pia N dök upp till starten för att heja iväg oss, tack för det stödet Pia <3

Som vanligt lite sista minuten-grejande med det sista i de dropbags som skulle ut till resp. CP: Magleberg 44 km, Haväng 79 km och Sandhammaren 131 km.

Innan start
Foto: Delar av Lonesome Runners-gänget innan start. Fr.v. Mattias, Robert, Tommy, Fredrik och Markus. Mats och Niclas sittande. Bl.a. Zung saknas på bilden.

Janne och Urban drog lite information, klockan närmade sig 10:00 och dags för start! En sista koll av utrustningen, en sista kram till K och sen gick starten! Kul att springa de första kilometrarna genom ett Ystad fullt av lördagsflanerande människor.

 En bit in i loppet
Glada löpare 30 minuter in i loppet. Hasse glatt viftandes längst bak :)

Ganska snart lämnade vi tätorten och landsbygden väntade, vi följde SL4 Österlenleden hela tiden och det var väl uppmärkt och bra skyltat så långt, inga bekymmer att navigera. Kanske att tempot var lite högt med tanke på att det var ruskigt varmt ute. Som väl var så fläktade det hyfsat skönt så värmen blev inte jättepåträngande.

Bästa supporten
Bästa supporten: Annikas make Mats!

Annikas make Mats var support, jag hängde med på ett hörn. Han körde runt med husbilen och mötte upp med jämna mellanrum och försåg oss med det som behövdes. Fantastisk kille <3

On the road
Jag släpar benen efter mig. Mats N och Sofia drar i denna backe. Annika och support-Mats längre fram.

Ungefär 3 timmar in i loppet, började jag känna mig lite trött och tom på energi. Framförallt ganska trött, och det blev värre och värre? Jag tappar fart och tempo och känner hur allt bara blir jobbigare och jobbigare. Får smörgås av Annika och blåbärssoppa av Sofia, plus att jag tar lite egen energi av det lilla jag bär med mig. Mitt eget ligger i dropbag:en i Magleberg, borde förstås ha tagit med mer i ryggsäcken, miss i planeringen. Egentligen tror jag det beror på att jag kände mig mycket starkare än vad jag faktiskt var, äventyret Trans Sweden tog nog hårdare på kroppen än jag förstod och det är klart att 55 mil om än i lugnt tempo några veckor innan GAX ändå sätter sina spår...

Selfie
Tom på energi och ruskigt trött, även om det kanske inte syns. Det gäller ju att hålla humöret uppe :)

Jag har ganska oklara minnen av den fortsatta färden fram till CP 1, förutom att jag var enormt trött. Utan bästa Annika och Sofia och förstås support-Mats vet jag inte hur det gått... Det jag dock minns är att plötsligt står Marie-Louise vid en mer trafikerad väg och lotsar oss vidare, hon skulle ju vara vid Haväng? Ett kul möte och en bra överraskning. Den kramen & peppen var guld värd!

CP 1 Magleberg
CP 1 Magleberg. Foto: Tony Snällström

Tony som är på fotbollscup i Skåne med grabben har tagit sig tid att möta upp oss vid CP 1 i Magleberg, så jäkla kul och en underbar känsla när han kommer och möter oss utmed vägen! CP 1 är förstås också en skön syn för undertecknad som vid detta laget är helt slut... Slänger mig på backen och ser till att få i mig lite av det medhavda käket. I Magleberg får vi förutom påfyllning av energi och vätska även med oss en fruktpåse på vägen. Underbart gott i värmen!!

Kossor
En av flera kohagar som skulle passeras

Min minnesbild är fortfarande lite oklar, men vi stannade nog bara en kort stund i Magleberg, och "hastar" vidare. Jag är ganska säker på att det var jag, Annika och Sofia som höll ihop hela fram till Haväng. Zung låg nog lite före oss? Vill minnas att energitillskottet fick mig att må bättre efter några timmar, men jag var enormt trött, mer mentalt än kroppsligt. Konstig känsla...

xx
Många fantastiska vyer

Solen stekte och vi tassade på. På något sätt tog jag mig ändå framåt, allt tack vare Annika, Sofia och förstås bästa supporten Mats!

In the woods
Underbara skogar. Underbara miljöer!

Här någonstans vill jag minnas att Anne Mari och Robert stod och tjoade. Glatt och oväntat möte <3
Skrämmande egentligen, att minnesbilden ska vara så oklar, men det har förstås med tröttheten att göra...

xx
Massa hästar i hagarna, Annika trivdes som fisken i vattnet :)

När det började bli kväll och CP 2 Haväng började komma inom räckhåll, kändes det som att min trötthet började lätta något. Jag höll inte jämna steg med Annika och Sofia utan var ständigt steget efter, men det vad gjorde det - jag hade dem alltid inom synhåll!

Haväng närmar sig
Jag låg oftast steget efter tjejerna, tröttheten hängde i...

Höga berg och djupa dalar - Skåne är sannerligen inte platt!! 

Bästa funkisen
Marie-Lousie gör allt för oss

Så småningom, strax före 22, var vi framme vid Haväng. Halvvägs!! Härligt!! Bemötandet i Haväng är fantastiskt! LR-vännen Marie-Louise och hennes funktionärskompisar gör allt för oss. Vi får sitta ner, får varm mat, omvårdnad och allmän kärlek :)

Mörkret faller, så nu är det pannlampa som gäller. Min ryggsäck hade trillat ner i sanden, och var alldeles sandig. Liksom jag själv, vilket strax ska "straffa" sig. Det positiva i sammanhanget är ändå att den trötthet jag känt under större delen av eftermiddagen börjar gå över - jag mår helt enkelt bättre i detta nu!

Det som nu händer är att jag ska komplettera med Sportslick i skrevet, i förebyggande syfte. Dock lyckas jag med konststycket att få in en massa sandkorn under pungen samtidigt med Sportslick:et :(

Vad göra? Försöka tvätta? Ta ett bad? Jag tänker att "äh, det är nog inte så farligt"... Det var ett lite dumt beslut, vilket skulle visa sig om några timmar ;)

Jag, Sofia och Annika fortsätter efter Haväng. Till oss ansluter sig Jörgen, som haft tankar på att bryta men bestämmer sig för att haka på oss och fortsätta. Vi har lite besvär att hitta den "rätta" vägen från Haväng och framåt. Förvisso bara att följ strandlinjen, men vilken väg är den "rätta"? Min GPS är till stor hjälp här fram till Vitemölla och senare Kivik där support-Mats ska möta upp.

Efter komplettering vid husbilen fortsätter vi glatt mot Stenshuvud. Där bär det av uppåt, men någon utsikt att tala om mitt i natten är det förstås inte, så vi fortsätter utan vidare framåt/neråt. Niklas, som vi träffat flera gånger utmed vägen, hänger stundtals med oss. Natten fortsätter, Annika är superpigg hela tiden och verkar må alldeles prima!

Sofia däremot, börjar bli lite sömnig och får känningar i magen. Nu är det min tur att bistå det lilla jag kan, Sofia är så trött så hon har svårt att gå - men genom att hålla i en av mina remmar på ryggsäcken får vi liksom en liten livlina mellan oss så Sofia kan gå bredvid mig halvt sovandes. Tror det är Simrishamn vi passerar på detta vis.

Någonstans här kommer plötsligt Zung och Mats N ifatt oss. Vi trodde de låg framför oss, kul att hänga ihop igen :)

När vi passerar Brantevik är gryningen på gång och ljuset börjar återvända. Underbar känsla att möta morgonen på detta sätt!

Den sand jag lyckades introducera för pungen i Haväng börjar nu bli lite besvärlig... Jag försöker tvätta med våtservetter och låna Sofias vaselin för att smörja mer - men skadan är liksom redan skedd och svedan ett rejält faktum! När vi närmar oss Skillinge samkör jag och Zung, och de andra är en bit framför oss. Jag har helt enkelt lite svårt att springa när det skaver som det gör :)

Efter Skillinge så är det snart dags för den långa "strandpromenaden" fram till CP 3, Sandhammaren.

Soluppgång
Klockan är strax före sex på morgonen, och en lång natt har tagit slut!

Solen börjar ta för sig på himlen, och hela gänget med Annika, Sofia, Jörgen, Niklas och Mats N samt undertecknad har nu börjat traska utmed sandstranden fram mot Sandhammaren. Zung har tagit enligt plan tagit av sig barfota och springer stilla framåt i vattenbrynet.

Mot Sandhammaren
Hela gänget på väg mot Sandhammaren

Vi andra väljer att gå där så är möjligt, som väl är så är sanden oftast ganska hårt packad så det är hyfsat lätt att ta sig fram. För egen del är det dock svårt att springa, då skavsåret under pungen gör för ont. Som väl är går hela sällskapet så vi håller ändå ihop hyfsat, även om jag sackar efter. Tassar då med lite möda ifatt gänget.

Det tar en stund - en lång stund! Men så småningom når vi CP 3, Sandhammaren. Klockan är strax efter 07 på morgonen, och en välbehövlig frukost väntar! Sällan har kall gröt med sylt smakat så gott :)

Jag har tvekat lite hur jag ska göra i Sandhammaren, om jag ska satsa på en rejäl "rengöring" av skrevet eller om jag ska haka på gänget vidare. Bestämmer mig för att hänga med de andra, men redan efter någon kilometer har jag sackat efter, Annika och Sofia är redan an bra bit på väg. Säger åt Zung att fortsätta, jag måste stanna och vårda "paketet" så gott det går :)

Försöker få rent med våtservetter och sen smeta på massor av Sportslick men skadan är ju så att säga redan skedd så det gör ont av attan och varje steg är en pina. Mats och Niklas passerar, och när jag är klar försöker jag tassa ifatt dem. Lyckas väl sådär trots smärtan, men ganska snart tappar jag dem igen. Kan helt enkelt inte hålla jämna steg. Kommer ut på klapperstensstranden efter Kåseberga, där jag ser Mats och Niklas på lite håll.

Eländiga stenar
Oskön klapperstensstrand

 Klapperstensstranden efter Kåseberga mot Ale stenar

Hör en busvissling bakom mig - det är Jörgen som tappert traskat på och kommer ifatt mig. Så vi går vidare tillsammans. Jag försöker dra ner tightsen och dra/hålla lite på framsidan för att hålla "paketet" så fritt dinglande som möjligt för att minimera skavet. Ser förmodligen urbota knasigt ut, men nöden har ingen lag :)

 Ale stenar
Ale Stenar

När eländes-stenstranden äntligen är slut ska vi upp mot Ale stenar, först lite förvirring vart leden egentligen går men GPS:en lotsar oss rätt. På väg upp möter vi Billerby och Uddgren som ser oförskämt pigga & glada ut :)

Jörgen tar täten, jag traskar bakom. Springa är som sagt inte att tänka på utan jag försöker med diverse konster fortsätta hålla "paketet" så fritt som möjligt. Det gör rent ut sagt ont som fan i skrevet!

Backar
Hammars backar tror jag området kallas? Backigt är det iallafall!

Hammars backar gör skäl för namnet. Det går upp och ner i ett, i många kilometer. Det är förvisso stundtals vackert så en baxnar - men när skavsåret svider och värker så är det svårt att fullt ut njuta av skönheten. Det blir mer en kamp för överlevnad, så känns det iallafall ;)

Mera backar
Jörgen drar oss framåt!

Jörgen undrar om vi verkligen är på rätt spår men jag förlitar mig på GPS:en, så länge den säger vi är rätt så är jag nöjd. Jörgen "drar" oss framåt, jag sackar efter lite en bit men har inget val. Jag försöker ta några löpsteg men det gör för ont. Snacka om att det lilla "paketet" hämmar, skrattar jag lite för mig själv :)

Hur som haver så går vi vidare. Vi lämnar Hammar bakom oss och närmar oss så sakteliga Ystad. Det är trist asfalt en bra bit men målgången känns inom räckhåll, det är bara en knapp mil kvar. Vi når Nybrostrand, och tar en liten paus. Där kommer en pigg och glad Stefan ifatt oss, han ser grymt stark ut och  har fått nya krafter under morgonen!

Sen är det lååång och varm strandpromenad ända fram till havsbadet, där det bara är någon kilometer kvar. Vi passerar gåendes Robin som också är ganska trött men vid gott mod. Efter att ha rundat udden, kommer så känslan krypandes: YES - vi fixade detta, trots allt! Målet är inom räckhåll! 

Finisher
Äntligen i mål! Foto: Katarina Carlsson

Vi når järnvägsbron, går sakta uppför denna och över på andra sidan vägen. Jörgens familj möter upp och jag ser K stå vid torget. En känslosam syn efter så många timmar!

GAX bältesspänne
GAX Finisher

Vi fixade det, och är GAX 100 miles finishers efter 27 timmar och 39 minuter! Jag och Jörgen tackar varandra och skiljs åt. Undertecknad är några erfarenheter rikare, inget ultralopp är det andra likt, och GAX var sannerligen en speciell erfarenhet!

 

Epilog

Jag hade glömt att tömma skorna på sand efter Sandhammaren, så jag ber Ystads kommun om ursäkt för den halva ton sand jag dumpade vid parkeringen när jag tog av skorna :)

Undergörande salva
Tack Marie-Louise för tipset på den bästa salva som finns

Väl på hotellrummet, var det dags för dusch (och bad, då det fanns stort badkar). Inga detaljer, men upplevelsen av att tvätta "paketet" var GRYMT oskön och dessutom blodig!!
Efter lite rådgivning av Lonesome Runners:s egen sjuksköterska Marie-Louise och ett besök på Apotekets babyavdelning blev livet lite lättare :)

På måndagen åkte jag och K vidare till Brösarp för några dagars semester på vackra Österlen.

Åter i Haväng
Återbesök vid Haväng

Vi passade på att besöka Haväng i dagsljus. Fint ställe! Skippade dock badet ;)

Åter i Stenshuvud
Vackra Stenshuvud

Vi åkte också till Stenshuvuds nationalpark. De första vi möter är Anne Mari och Robert! Anne Mari kör GAX 100 miles special edition, dvs kör på egen hand med support av Robert! Kul och oväntat möte!

Utsikten från Stenshuvud, dagtid
Bättre utsikt dagtid, än nattetid :)

Utsikten från toppen är förstås jättefin! På väg ner från Stenshuvud blir det på nytt oväntat möte! Detta då Randi och Roy som oxå sprang GAX även de valt att göra ett besök i nationalparken för att beskåda skönheten i dagsljus!

Efter loppet bestämde jag mig för att det måste bli löpvila, kropp och framförallt knopp måste få komma i fas och resterande semester ägnas åt vila. 802 kilometers löpning i juli hade ju satt sina spår, trots allt!

Nästa utmaning som hägrar är Ultravasan lördag 18 augusti - hoppas på bättre väder än förra året :)

 

4 kommentarer till inlägget

1972 • Enköping
#1
13 augusti 2018 - 12:16
Imponerande att genomföra GAX så snart efter Trans Sweden. Bra jobbat!
Lars-Börje Johansson
1964 • Vänersborg
#2
13 augusti 2018 - 13:46
Grymt starkt att du genomförde detta, trots allt du råkade ut för - speciellt det här med sanden under 'paketet'. Tack för att du delar med dig och bjuder på så mycket, i text och bild, också! <3 :-D ;-)
1967 • Vänersborg
#3
13 augusti 2018 - 23:50
Tack @Jonas!
Det var som sagt kämpigt, bra lärdom för framtida äventyr :)

Tack @L-B!
Nån gång får du testa en ultra - inte bara läsa om det :p :)
Lars-Börje Johansson
1964 • Vänersborg
#4
14 augusti 2018 - 11:49
Tack, men nej tack! Jag är inte drabbad av den sjukdomen! ;-)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.