Fokus, Glädje, Hållning - Susanne Bornmar IK NocOut.se

Stockholm marathon 2018

Äntligen var det dags. Det jag tränat mot fokuserat sedan november. Och extra mycket fokuserat sedan början på mars, då jag tagit hjälp med mitt träningsupplägg av Marcus Nilsson, mannen bakom boken ”Träning mitt i livet” och websidan www.sapiens.se. Statistik-sidan som många löpnördar som älskar siffror känner till. Men mer om min träning med tränare får jag försöka få ner i ett annat inlägg. Detta ska handla om loppet.

   

Åkte upp till Stockholm på fredagen med tåg. Allt fungerade enligt plan, nervös men på ett positivt sätt. Mer pirrig och förväntansfull eg. Men magen i lite uppror och svårt att äta, även om jag visste att jag borde. Tryckte i mig kolhydraterna jag planerat för och drack Resorb… Laddade för ett varmt lopp.

Hela våren har fokus varit sub3 och tiden jag haft framför mig är 2:57:57 och 4:13-fart. Med den träning jag gjort kändes detta rimligt en bra dag. Har haft en moodboard på kylskåpet sista veckan:


(Ja, en stulen bild från Sara Homgrens instagram. Hon inspirerar… 🙂 )

Men i 2:57:57 finns inte planen 28 grader och sol…

Sista veckan har vädret varit en het 😉 snackis. Prognosen har pendlat mellan 25 och 31 grader. Bara att konstatera att det skulle bli varmt. Men hur varmt?

Har försökt revidera min plan. Vad kan jag förvänta mig? Både coach Mackan och Anders Szalkai har nämnt tider som 5-10 min långsammare på grund av värmen. Hittade en kalkylator på nätet där jag knappade in 2:57:57 och 30 grader (tänkte att solen påverkar ju också) och fick resultatet 3:05:40 och snitttempo på 4:24.

Så även om jag helt bestämde mig för att gå på puls och inte fart så var detta ändå nått jag ställde in mig på och även den tiden jag valde att ha runt armen. För att ha nått att stämma av med. Hade även ett armband för att påminna mig om pulsen.

  

Men eg struntade jag i tiden. Idag skulle jag ha roligt! Njuta! Och springa kontrollerat.

Strax efter 11 anlände jag till Stadion och träffar alla trevliga SM-tjejer i omklädningsrummet! Alltid lika härlig stämning. En ära att få dela omklädningsrum med dessa idoler och förebilder!

Stämningen på topp och jag bara längtade efter att få starta. Vilket jag gjort ända sedan jag anlände till Stockholm på fredagen. Förra året var känslan: ”Jag längtar till jag kommer i mål” i år var känslan: ”jag längtar till jag får börja springa!”

Kl 11:53
Ut till startfållan. Hade med mig 1,5 liter vatten i petflaska som jag hällde över mig. Var dyngsur redan vid start. En snabbkiss bakom en midjehög betongplint. Kan killarna så kan jag. 😉

Nationalsången och en härlig känsla i kroppen! ÄNTLIGEN!!!!

PANG, startskottet gick och vi var iväg. Jag gick ut VÄLDIGT lugnt. Alla sprang ifrån mig men jag kunde inte bry mig mindre. Jag log, kollade på publiken och verkligen NJÖT! Den känslan!!!!

Sprang Stockholm marathon förra året, men i år kändes det som första gången jag UPPLEVDE loppet. Jag tog in stämning, publik och känsla. Hittade en bra fart, en bra puls och det kändes så himla bra! När jag efter några kilometer insåg att idag är kroppen på min sida och vill samarbeta, då rös jag i hela kroppen! Nu ska jag bara ta tillvara på detta och hushålla med krafterna i värmen.

Första 5 km. Det gick lätt! Pulsen låg, farten bra och vid 4 km växlade jag över från att se farten i klockan till att bara visa puls.

Alltså, det går liksom inte beskriva känslan i ord. Jag hade så himla kul!!!! Allt flöt på som jag ville. Tog god tid på mig vid vätskekontrollerna. MYCKET vatten över huvudet, 5-6 muggar minst, vid varje station.  Utnyttjade ALLA duschar. Tänkte att det kommer vara värt det i slutändan, att lägga lite tid på att ta det lugnt här.

Hade lämnat in 14 egna flaskor med 2 dl vatten + Umara sport som man som SM-löpare får lämna in. Förra året fungerade det lite halvbra. Jag såg aldrig flaskorna och missade många. Men förra året var jag nog inte med över huvud taget… I år hittade jag alla! Hade dock kalkylerat med att jag får kanske  8, så 3 flaskor struntade jag faktiskt i.

    

Fick även 2 flaskor langat av min man Linus. Vid 12 km och vid 23 km. Dessa flaskor innehöll starkare koncentration av Umara sport + 1 påse Resorb + extra magnesium. Utöver denna energi hade jag 5 gel i Flipbelt (tog dock bara 4, magen ville verkligen inte ha mer…)

Men dessa flaskor. Visst, det var bra att få i sig all den där vätskan och energin. Behövligt! Men ärligt talat blev jag rätt trött på att bära runt en flaska hela tiden. Tror jag höll en flaska i handen största delen av loppet…

Familjen ja, dom var på plats och hejade. Värme i kroppen och ännu större glädje när man ser dom. På samma ställe stod även coach Mackan och peppade. Det räckte att han pekade på sina axlar för att jag skulle fatta att jag ska slappna av i mina axlar… 🙂

  

Passerade 10 km på 42:51. Kände att jag låg bra till. Det hade gått lite fortare än jag trodde och känsla och puls tipptopp. Men så är första halvan av banan lättare. Men jag höll igen. Många sprang ifrån mig. Men jag brydde inte. Blev aldrig direkt omsprungen, men jag halkade längre och längre bak kändes det som.

Men så någonstans mellan 10-15 km började folk tappa. ”Redan” var min tanke. Jag höll uppe jämn fart. Men kollade bara puls. Vilket jag gjorde hela loppet från 4 km!

Nu började jag springa om. Så peppande för självförtroendet. Inte många tjejer i sikte men det är peppande att springa om killar också. 🙂

Publiken hejade och skrek. Jag dansade när det spelades bra musik. Log mot publiken. Höjde armarna. Fick genast svar tillbaka med ännu högre hejarop. UNDERBART!

Nu tuffade det på. Skönt, lätt och kontrollerat! Ut på Djurgården och nu plötsligt såg jag hur vackert det är där ute. Såg fåren, grönskan och naturen! Såg det ut så här förra året också?!?!

Plockade placering efter placering. Även några tjejer. Vid 20 km sprang jag om Karin Schön. Min idol. Så vill jag också springa när jag blir stor. 😉

Halvmaran på 1:30:33. Bättre än jag vågat hoppats på i värmen! Och fortfarande gick det lätt. Eller lätt, det gick och kändes precis som jag hoppats!! Klart att en halvmara på 1:30 i den värmen känns. Men ja, ni fattar. 🙂

 


Bilden ovan hämtat från coach Mackans blogg där han berättar om hur han upplevde mitt lopp från sidan (och Johanna Nilssons lopp, en fin löparvän och även hon adept till Mackan)  https://maramackan.wordpress.com/2018/06/02/mina-duktiga-tjejer/

Vid 24 km var jag ifatt Jenny Rutström. Som på pappret ska vara snabbare än mig. Jag sprang om, peppade henne och hon såg trött ut. Fick här också hejarop och pepp från bästa Lisa Ring. Hon sa: ”häng på Jenny nu”. Och visst gjorde jag det. Inte bara hängde på utan även sprang om. 🙂

Snart snart snart skulle vi passera 25 km. Och då börjar den sträckan som jag faktiskt sett fram emot mest! 25-35 km. De ”tuffa backarna på Söder” som alla pratat om. Kalla mig martyr eller nått, men jag gillar när folk säger att det är den tuffaste delen. 🙂

Visst, det var backigt. Men jag tyckte jag tog det väldigt lugnt och kontrollerat uppför, men ändå plockar jag placeringar… Vid 27-28 km springer vi igenom ett ganska trist område förbi Fotografiska och hamnen där alla stora kryssningsbåtar går. Någonstans där fanns en stor officiell termometer på en pelare. Den stod på 31 grader…

Ja, det var varmt, men värmen bekymrade mig inte. Jag höll mig ordentligt blöt. Njöt av motvinden, den svalkade ju mitt blöta linne och hår. Jag njöt av allt. Tror inte det var nått som kunde bekymra mig under årets Stockholm marathon!

Västerbron vid 35 km. Min tanke var: ”VA? Redan?!?!” Jag ville nästan inte att det snart skulle vara slut. Samtidigt som jag så klart längtade till mål också. Nu var det inte långt kvar.

Uppför Västerbron kom jag jämsides med en kille som sa: ”Är det nummer 123”? Ja sa jag lite förvånat. Han svarade ”nummer 1234 här”. Fick via instagram kontakt med en kille som lagt ut sin nummerlapp och våra bilder råkade haman bredvid varandra. Jag tyckte det var lite komiskt med våra nummer och skrev nått till honom. Lite kul att han gav sig till känna och att vi sågs längs vägen!

   

Jag kände mig stark uppför men det gick ändå långsamt. 35 kilometer började ändå ta ut sin rätt…

Men så utför, rackarns vad jag sprang om nedför!! Placering efter placering! Benen fungerade och det gjorde inte ont i musklerna att trycka på nedför.

Efter Västerbron såg jag en skylt som det stod 8 km på. ”Oj, är det 8 km kvar” tänkte jag.  Så mycket?!?! Man är ju inte Einstein när man springer marathon direkt. Men det bekymrade mig inte heller. Blev lite förvånad att dom nu helt plötsligt börjar visa hur långt det är kvar. Har inte skyltarna visat hur långt man sprungit?!?! 🙂 Sen kom nästa skylt, 37 km! Då gick det upp för mig att den där 8 km skylten gällde när man sprang här första gången. Och helt plötsligt hade jag bara 5 km kvar, från att ha trott 8! Peppande!

Långsam mil mellan 25-35, men det hade jag räknat med. Varmt och backigt. Vad jag inte riktigt räknat med var att jag inte orkade trycka upp farten mellan 35-40. Nu skulle jag öka pulsen var ju planen. Öka puls och öka fart. Men benen ville inte det. Det fanns inte motivation till det. Det är nog enda nageln i ögat under gårdagens lopp. Borde kunna springa på lite högre puls denna del. Men motivationen fanns inte riktigt. Jag mådde så bra! Hade ingen tjej i sikte framför mig som motiverade mig till att öka farten. Kände mig trygg med min placering och tänkte, varför inte fortsätta att njuta? Måste inte nödvändigtvis plåga mig själv. Tiden bryr jag mig ändå inte om och placeringen just där och då var inte nått jag kunde påverka. Hade jag kunnat komma ifatt Johanna sista 5 km om jag plågat mig lite?!?! Troligen inte, hon var 1,5 min före mig in i mål. Så med facit i hand gjorde jag nog ändå rätt. Det var placeringen som var viktigast, inte tiden.

Bilderna tagna av coach Mackan vid 39 km. Fortfarande glad och stark! 🙂

Men så vid 40-41 km km hörde jag någon i publiken skrika: ”Kom igen Jenny” Jag tänkte, vad 17, är hon bakom mig?!?! Har jag tappat så mycket??? Då fick jag eld i rumpan och kunde trycka på sista kilometerna. 4:11 i snitt sista 2,2 kilometerna. <img src=" class="wp-smiley" style="height: 1em; max-height: 1em;" /> Och det visade sig att det var inte alls Jenny hon skrikit, för det var ingen tjej i närheten av mig. <img src=" class="wp-smiley" style="height: 1em; max-height: 1em;" /> (Jenny kom in på 3:12:20)

Så svängde jag in på Stadion! Tog in publiken! NJÖT av de 200 meterna på banan! Tittade på mål-orden jag haft på näthinnan i ett halvår:

”VÄLKOMMEN TILL STOCKHOLM STADION”

Hann att titta på publiken. Hann att se min familj på läktaren. Hann att sträcka upp armarna. Hann att NJUTA!!!!

  

Bästa mottagandet efter mål! Make och barn, ballong och nalle. Medalj och en lapp med ”pris för topp 30”

Så nöjd med mitt lopp! En fantastisk resa genom Stockholms stad en het sommardag!

Mitt långsammaste marathon, men jag tror ändå det är min bästa prestation. Om jag jämför med Prag marathon för 2 år sedan, där jag har mitt PB och min enda sub3-mara. En platt bana, soligt men endast 12 grader vid start och runt 22 grader vid mål. Tiden blev då 2:59:14 och en snittpuls på 164, plats 19 i det loppet.

Igår en kuperad bana, 26 grader vid start, 28 vid mål och runt 30 bitvis längs banan. Tid 3:05:36 och en snittpuls på 161, plats 17 i loppet.

17:e plats totalt, 13:e plats på SM och BÄST i min åldersklass!

   

 

Lite intressant statistik är också att förra året på Stockholm marathon sprang 22 tjejer på sub3, under optimala förhållanden. 15 grader och mulet. Igår sprang 11 tjejer på sub3… (På herrsidan var det 161 herrar under 3 timmar 2018 för att jämföras med 334 st på sub3 2017)

Efter en skön dusch, en ny klänning (som jag sista 4 kilometerna längtat efter att få ta på mig 🙂 ), medalj runt halsen och mat i magen åkte vi hem.

Uppvaktande på dörren från makens systerdotter! Firande med sushi och ett glas rosé på altanen. En blomma från svägerskan som passade utmärkt i skålen som jag fick i pris för ”topp 30”.

En fantastisk dag var till ända! Och jag längtar till nästa lopp! Vad det nu blir!

 

Coach Mackan skrev till mig innan loppet: ”Bästa tacken du kan ge mig är att du är nöjd i kväll!” Och det kan jag ärligt säga, jag är JÄTTENÖJD!

//Susanne

20 kommentarer till inlägget

Monica Carlsson
1971 • Partille
#1
3 juni 2018 - 13:43
Wow. Wow! WOW!!!
Carina Berntsson
1961 • Ytterby
#2
3 juni 2018 - 15:20
Stort grattis från oss två bordsgrannar vi frukosten på hotellet. Grymt bra!
Matilda Sandström
1980 • Taberg
#3
3 juni 2018 - 16:37
Grattis Susanne! Starkt sprunget:)
Veronica Byström
1971 • Bjästa
#4
3 juni 2018 - 18:17
Fantastiskt sprunget och härligt skrivet! Grattis till en fin prestation!
1961 • Göteborg
#5
3 juni 2018 - 20:44
Härlig läsning, sitter här och får gåshud trots värmen på Stockholms Central. Stort grattis!
1964 • Uddevalla
#6
3 juni 2018 - 21:28
Grattis till en strålande prestation!!
Susanne Bornmar
1975 • Linköping
#7
3 juni 2018 - 21:53
Monica: Tack! Tack! TACK!

Carina: Kul att du hittade min blogg! Och tack! Grattis till en snygg sub4-mara för dig!

Matilda: Tack snälla!

Veronica: Tack så mycket! Det blev en lång text. Mycket man vill formella och även om det blev långt tycker jag att jag missat hälften. :)

Erik: Tack! Den där gåshuden hade varit skön igår. :)

Per M: Tack!
1978 • Varberg
#8
4 juni 2018 - 00:21
Så grym läsning Sussane! Sjukt impad av gårdagen. Förstår att du längtar tills nästa lopp :-)
1961 • Oskarshamn
#9
4 juni 2018 - 12:11
Underbart att läsa, Susanne, och gratulerar till ett fantastiskt lopp! Jag hade också ambitionen att hitta den stora löparglädjen som du beskriver, men jag var nog för värmepåverkad...
Raz
1977 • Katrineholm
#10
4 juni 2018 - 14:58
Bravo!

Lena N Collin
1970 • Haninge
#11
5 juni 2018 - 06:50
Fantastisk prestation!
Susanne Bornmar
1975 • Linköping
#12
5 juni 2018 - 13:54
Robban: Tack snälla! Nästa år springer du med!

Torbjörn: Tack för fina ord. Känslan är så viktig. Hittar man den inte är det inte roligt. Men hittar man den så är tiden och prestationen i sig oviktig. Klart att värmen påverkar! Men jag var på för bra humör för att den skulle ta mig. :)

Raz: Tack! Och som vanligt TACK för din entusiasm och dina hejarop. SÅ VÄRDEFULLA!

Lena: Stort Tack!
1968 • Hammarby Sjöstad
#13
6 juni 2018 - 18:33
Tack än en gång för en riktigt bra racerapport och kul att få vara en liten del i den. :)
Hoppas vi träffas någon gång igen nr 123, men då har vi väl bytt nummer!
Hälsningar
nr 1234
Susanne Bornmar
1975 • Linköping
#14
6 juni 2018 - 18:52
Hahaha, vem vet. Jag sprang Stockholm marathon med nr 123 förra året också. Kanske är reserverat till mig?!?! :)

1968 • Hammarby Sjöstad
#15
6 juni 2018 - 22:23
...eller 456 vore kanske bra, så kan vi springa jämte varandra hela loppet. ;)
Ante
1971 • Stockholm
#16
6 juni 2018 - 23:25
Härlig sammanfattning, bra sprunget!
Susanne Bornmar
1975 • Linköping
#17
7 juni 2018 - 09:11
Frank: Deal! Om det blir sub3... ;)

Ante: Tack snälla!
Annika
1979 • Gävle
#18
7 juni 2018 - 18:32
Jag trodde jag var klar med att gråta glädjetårar över den här maran, men sen läste jag "Välkommen till Stockholm Stadion" här ovan och blev alldeles tårögd igen. :) FANTASTISKT bra jobbat! Du är ju helt grym!!!
1968 • Hammarby Sjöstad
#19
7 juni 2018 - 23:25
Absolut, klart vi satsar på sub3! Har lovat mig själv att göra det på andra sidan 50-strecket!
Susanne Bornmar
1975 • Linköping
#20
8 juni 2018 - 08:44
:) Tack för fina ord Annika! Och grattis till dig med, bra jobbat i lördags! Det är alltid en prestation att genomföra en mara, men att göra det i 28-30 graders värme är om möjligt en ännu större prestation.

Frank: :) Det är ju ett mål så gott som något.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.