Etapp 1. Arctic Ultra

På kvällen för GAX i juli förra året, när vi samlades på en pizzeria, fick jag syn på Gert. Han hade en väst och tuffa tatueringar på vaden. Då började jag fundera.

Jag ska också ha en sån där väst. Ingen verkar veta när man ska använda den men några vill hemskt gärna ha den. Igår på Arctic Ultra hängde det tre västar vid varvningen. Jag vill ha en. Nu har första etappen avverkats och jag har tre kvar.

Mitt lopp gick ungefär så bra det kunde gå. GAX var tuffare, men det har jag gjort en gång tidigare så det ska nog lösa sig. TEC och BRR ska vara väsentligen mer komfortabla, men det är fortfarande 160 km man ska hantera. Bara det att vara frisk och hel vid tre fasta datum till är svårt nog. Sen ska man ta sig i mål också.

Varför? Många frågar. Och svaren är lika många. För att jag sagt det. För att det är roligt. För att det är svårt. För att det finns en väst. För att jag vill lära mig springa 100 miles på ett bra sätt.

Typ!

Tack Remy och Tobias för ett low-fi-evenemang helt i min smak.

Jag kom två efter Sandra. Det gick så bra!

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.