Race Rapport Lidingöloppet 2016

LIDINGÖLOPPET 2016!

Äntligen va starten för delmål två år 2016 nådd. Först va det sub 90min på Göteborgsvarvet och nu va målet inställt på silvermedalj på Lidingö (under 2:15). Träningen har under en längre period flytit på väldigt bra och det brukar ju ge bra resultat. Jag kände mig egentligen inte jättenervös inför uppgiften men samtidigt vet man ju aldrig hur kroppen känns på tävlingsdagen.

Vi valde att sova i en sporthall, Källängens, som fungerade kanon. Visst, man behöver öronpropar och ögonmask men det kan jag leva (sova) med. Uträknad frukost kl 8:30, ca 4h innan starten, vilket visade sig vara en bra tid för Naoko att äta också. Hon har inte lika känslig mage som mig... Sedan iväg för att hämta nummerlappar och eftersom Naoko skulle springa 15km och startade tidigare så va det väldigt lugnt inne på Lindingövallen. Vi väntade in Fiona och Marie innan vi gick till iväg till starten för att skicka iväg Naoko och Marie på deras lite mindre kuperade 15km.


Naokos målgång

Sedan blev det massa promenad, först till målet för att se Naokos målgång. Sen snabbt skynda mig till min egen start (joggandes och kryssandes genom den betydligt större folkmassan nu). Kom precis fram till min Gate öppnade för startgrupp 1c och bra uppvärmd (kanske lite väl uppvärmd för min smak). Hamnade så långt fram man kunde, och sprang på vänster sida om det berömda trädet (kanske alla i 1c gjorde det?).

När väl startskottet gick så va jag taggad. Stack iväg och försökte att inte rusa allt för hårt men ändå komma lite längre fram i min grupp innan det smalnar av. Tyckte ändå att det gick helt OK, om än lite väl fort. Ingen jätteträngsel och folk runomkring tyckte jag sprang i mitt tempo. Dock bromsades det in så otroligt mycket i varje nerförsbacke, så att tom jag med min kassa löpning utför fick springa om massor av folk!

Taktiken va som förra året att ta det väldigt lungt i uppförsbackarna, inkl gå i vissa, och sen springa på utför. Att ta 1 gel runt 20km och dricka på stationerna. Springa på dom första 2milen för att ha lite till godo den sista och om kroppen kändes bra försöka att hålla ett fortsatt ok tempo även den sista milen, lite beroende på dagsform. Jag har ju tyckt att jag är ganska stark uppför, men den åsikten ändrades efter Lidingö 2016... Vädret va även på sin allra bästa sida just denna dag!

Första milen hände inget speciellt, torrt, dammigt och folkigt. Klockan visar 41:28, vilket va 1-2 minuter för snabbt nu i efterhand. Till 15km så gick det fortsatt både bra och lite för snabbt (1:02.16). In på andra milen så börjar jag känna mig väldigt stum i benen, gelen kändes som den gjorde varken till eller från. Fick dessutom slängt i mig en mun med vad jag trodde va vatten men visade sig vara något annat... Vet fortfarande inte va det va. Grönsaksbuljong? Vatten från saltgurka? Äckligt va det åtminstone när man förväntar sig vatten. Som tur va hade Seat (tror jag) en drickstation efter detta så jag kunde skölja munnen.

När det började närma sig Abborbacken så blir åtminstone jag alltid lite nervös, även om den inte va så hemsk som jag trodde förra året så blev det nog lite tvärtom i år. När det va 6km kvar, alltså ca 1km innan backen så började energin ta helt slut i kroppen och den hemska känslan uppstod när man blir kall i nacken. Detta har en gång innan inneburit ett Göteborgsvarv där jag nästan tuppade av. Jag började redan nu kalkylera hur fort jag behövde springa för att hinna in under 2:15 och kunde slå av takten ganska rejält för nu handlade det mer om att bara ta sig i mål! Och det blev kämpigt, alldeles för kämpigt för att verkligen kunna känna glädje direkt efter målgång.

Trodde ju inte att Abborbacken skulle vara så farlig men i år va den dubbelt så jobbig som 2015, både pga mindre förväntningar och energitappet. Försökte gå i början av backen, men tror inte det är en taktik för mig i längden. Det va ok men "sparade" inte så mycket på det. Men tillslut kom jag upp för backen och kunde börja fokusera på nästa tuffa backe, Karinbacken. Det blev ett ännu tyngre kilometrar och hela tiden ett kämpande för att inte tappa fokus (och till viss del medvetande, även om jag inte va så nära som i Göteborg, så hamnade jag oroväckande nära).

Vid Karinbacken så provade jag samma taktik igen, att gå vissa delar. Men här började jag känna krampkänningar och tror därför denna taktik inte passar mig. Jag springer hellre med mycket små steg än att gå. Fick jogga igång det igen och fick tagit mig upp till toppen, men detta året va jag förberedd på den lilla "dalen" som kommer direkt efter toppen. Den ser och är säkert inte så stor, men förra året hörde jag en i publiken säga "sista backen sen är det bara utför till mål". När jag då fick ett motlöp direkt efter Karinbacken så hade jag lust att avbryta och åka hem. Bet ihop och blev omsprungit av folk konstant. Minns inte allt för mycket av sista delen av loppet men en otroligt stark påhejjande löpare med sin kompis/lagkamrat-nåt sprang om mig. Och vilken kille. Han kunde nog ha fått en sten av vilja rulla in i mål om det va så! Den personen han pushade måste vara nöjd!!

 
Äntligen målet!!

Väl in i mål så va första tanken "undra om verkligen sista kilometern på loppet är exakt en kilometer". Och efter att ha sett min tid på 2:12:12 och fick en silvermedalj runt halsen och faktiskt klarat del två så kändes det så skönt. Men allra mest för att ha sprungit klart. Loppet va inte njutbart, inte någonstans. Så brukar det inte vara, det brukar åtminstone vara några ställen som känns ok, men här sprang jag mest runt och funderade på varför jag gör detta. 


Glad men trött, med bullar, dryck och silvermedalj! 

Bullar, bananer, sportdryck, vatten, blåbärssoppa, cola. Ja allt gick ner. Va totalt färdig och egentligen är det väl bara marathonet som varit värre.

Efter lite slickande av såren, främst egot som fick sig en törn av att ha blivit så extremt trött, så fick jag börja utvärdera varför det blev så jobbigt som det blev. Efter att ha läst Susannes RR av loppet (hon sprang antagligen om mig i slutet) så känner jag att det va mer än bara "för lite backträning" som orsakade detta.

Formen va bättre än någonsin, och det är endast tack vare det som jag klarade 2:15. Men några stora/små missar jag gjort är:

  1. Alldeles för lite löpning i backar, har sprungit mycket men alldeles för platt jämfört med förra året. Förra året va jag sämre tränad men mycket bättre backtränad. Dessutom gillar jag ju backar och hela tiden trott att jag är bra i backar. Men utan träning är ingen bra...
  1. Gick ut alldeles för hårt eftersom jag klappade igenom i slutet. Men: 
  1. Tillsammans med för lite energipåfyllning så blev sista 6km extra jobbig. Kanske inte genomklappningen blivit så allvarlig med mer energi och farten i början då varit ok. Susannes RR visar att hon tog 4 gel under loppet, och jag tog 1. Underskattade helt klart hur mycket jag behöver ha i mig!
  1. Tränar mer backar igen. 

  2. Planera viktiga lopp mycket nogrannare!


Glada löpare!

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.