Race report Ucka Trail 42 km

 Race report Ucka Trail 42 km den 12 september 2015

Vi anlände till Mošcenicka Draga sent på torsdagskvällen efter att ha kört genom ett fantastiskt bergslandskap från Zagreb. Höga berg och djupa dalar täckta med vad som såg ut som urskog. Ibland låg det en gammal borgruin uppe på någon höjd. Det såg ut som fantastisk natur att få springa i. Om jag nu kunde vara med – efter cyklingpendlingen hem från jobbet på tisdagen hade jag närmast kollapsat med feber och en allmän sjukdomskänsla. Jag kände mig dock bättre på torsdagen och hoppades på start.

 

På fredagen hämtade jag ut nummerlappen och min giftbag som innehöll ett vätskebälte från Salomon. Jag tittade upp på de höga bergen som kände mig inte lika stursk längre. Det såg väldigt högt ut. Men jag kände mig inte sjuk så start skulle det bli. Jag ämnade dock infria mitt löfte om ta det lugnt och njuta om omgivningarna och ta selfies och inte bry mig om placering eller tid.

Starten gick vid Medelhavets strand klockan 09:00 på lördagsmorgonen. De som sprang 73-kilometersdistansen, som jag övervägt att ställa upp i, startade redan klockan 07. Jag skulle istället springa 42 km och mitt lopp startade samtidigt som den som sprang 16 km. Totalt ställde 223 deltagare från 13 länder upp. Jag var ende svensk. Speakern körde race briefing och informerade om att första kilometern gick längs strandpromenaden men uppmanade alla att ta det lugnt när banan sedan vände uppför de branta 750 trappstegen till Mošcenice.

Jag struntade i att värma upp för att spara energi och tänkte gå ut lugnt. Jag ställde mig ändå ganska långt fram eftersom jag verkligen ogillar att fastna i proppar. När starten väl gick rusade fältet iväg i en väldig fart som vanligt. När jag tar de första stegen i trappan känner jag hur kroppen närmast är chockad av den plötsliga ansträngningen. Jag flåsar och svetten bara rinner trots att det fortfarande är ganska sval (ca 20 grader) morgonluft. Jag försöker gå två trappsteg i taget med mina långa ben men blir passerad av många löpare, det flesta med gröna 16 km-nummerlappar.

 

Efter trapporna tar brant, stenig stig över och jag och de flesta andra fortsätter att gå. Efter 6 kilometer och 780 höjdmeter planar det ut något och jag känner hur kroppen har vaknat och anpassat och jag kan äntligen börja springa på lite. Det lutar till och med nerför bitvis ner till vätskekontrollen vid 6,7 km. Skönt att sträcka på benen men samtidigt inser jag att det kommer att bli en lång dag på berget. Stigen längs bergssidan är väldigt smal och stenig och vid sidan om stigen är det brant stup så att hålla uppe tempot nerför blir nästintill omöjligt. Jag dricker vatten, sportdryck och coca cola vid vätskekontrollen och springer sedan vidare.

 

Här delar sig banan och alla de som var precis framför och bakom mig viker av på 16 km-banan och jag känner mig helt ensam på 42-kilometaren. Jag fortsätter upp för berget och känner hur lugnet infinner sig. Det är otroligt vackert häruppe. Utsikt ner över Medelhavet och träden blir mindre och mindre och glesare och glesare ju högre man kommer. Plötsligt får jag syn på en löpare en bit fram som jag långsamt tar in på. Vid ungefär 9 km kommer jag ikapp men samtidigt är vi uppe på en lite topp med fantastisk utsikt och ett litet kapell med en Jungfru Maria-staty. Eftersom jag vill hålla mitt löfte stannar jag till och tittar på utsikten och knäpper några. Halvt medveten tänker jag också på den gamla maratonsanningen: ”If he`s stronger than you – let him go. If he`s not – you`ll see him again”.

Efter den lilla toppen går det lite nerför och ut på det kroatiska kalfjället. Här är det sanslöst vackert och jag får känslan av att jag befinner mig i en Sergio Leone-film. Jag börjar nynna Ecstasy of gold och springer vidare över de vassa stenarna. Här är inte längre någon stig alls utan bara rödvita fjällmarkeringar som vidar rutten. Långt bort i fjärran tornar en bergstopp upp sig, jag tänker att så långt bort och så långt upp ska vi väl knappast. Men jag har fel, det är Vucka Gora – Vargarnas berg , och banans högsta punkt.

Nästan precis där det börjar branta till igen upp mot Vucka Gora kommer jag ikapp löparen framför igen. Här är det en smal stig upp genom ett skogsparti. Han hör hur jag kommer ikapp och går åt sidan. Vi gör tummen upp mot varandra och jag frågar om allt är ok. Så ensam och utsatt som det känns att man är på det här loppet som måste man förlita sig på sina medtävlare.

 

Lite längre fram passerar jag en by, Mala Ucka, och i byn får jag syn på näste löpare en bit upp för en backe. Han går i backen men när han ser mig börjar han springa och ser stressad ut. Jag tar det lugnt och går uppför den branta backen genom byn. Banan svänger sedan uppför en ännu brantare backe upp längs Vucka Gora. Här är det smal stig igen och efter en liten bit har jag gått ikapp löparen framför. Han gör dock inga ansatser till att släppa förbi mig så jag får vänta tills det planar ut och breddar sig i några meter och tar där några snabba steg förbi. Jag gör tummen upp och fråga om allt är ok men han blänger bara surt på mig.

 

Efter ytterligare uppförsbacke kommer jag ut ur skogen och får sedan på börjar den sista klättringen upp till toppen av Vucka Gora. De sista 2 kilometerna upp till toppen klättrar uppför 419 höjdmeter och det är knappast löpning eller ens gång längre utan klättring med både händer och fötter. En bit uppför berget ser jag två man som nästan är uppe på toppen. Jag börjar fundera på hur många det egentligen kan vara som är framför mig. Jag bestämmer mig för att inte fråga någon utan hålla fast vid min plan.

Uppe på toppen är känslan fantastisk, både för att jag vet är på banans högsta punk, ca 1400 möh, och därmed måste följas av nerförsbacke, och för utsikten och att det blåser en sval skön vind. Mycket riktigt går det nerför efter toppen, först på asfaltsväg och sedan in i skogen på mer smal stenig skogsstig genom en vacker bokskog. En bit ner längs berget blir stigen så stening att det är flera halvstora stenar ovanpå varandra som liksom rullar undan när man trampar på dem, ungefär som i ett bollhav. ”Nu är det väl lite väl stenigt”, hinner jag tänka innan jag gör dagens första vurpa. Jag slår mig inte så illa, men lyckas ändå rulla runt och slå i båda armarna, båda benen och höften. Jag reser mig och joggar vidare ner till andra vätskekontrollen och första mellantiden vid 19 km. Jag frågade inte då vilken plats jag var på och ingen sa något heller men i efterhand har jag kollat att jag här var femma i loppet.

Banan fortsätter ytterligare nerför en bit men vid 23 km vänder det uppför igen till dagen andra lilla bergstopp. De nästa två kilometerna går uppför 234 höjdmeter vilket känns i benen. I backen går jag förbi ytterligare en löpare. ”Bravo” utropar han och jag ger tummen upp.

 

Det är skönt att sedan få fortsätta nerför. Jag har varit duktig på att fylla på med energi och tagit tre av mina fyra gels och nästan druckit upp de 1,5 liter resorb sport som jag fyllt på ryggsäckens vätskeblåsa med. Vid sådär 29 km börjar jag längta efter vätskekontrollen som ska komma vid 30 km.

 

Här är det ganska så brant nerför och snart händer det som gör att minnet av loppet alltid kommer att kännas lite surt. Banan har hela vägen varit väl markerad av röda snitslar som suttit ganska så tätt. Nästan alltid har man kunnat se en framför sig och en bakom sig. Plötsligt inser jag att jag inte ser någon röd snitsel framför mig. Jag tittar bakåt och ser ingen där heller. Jag kan inte minnas att jag sett någon stigkorsning sedan den senaste, tydligt markerade korsningen. Jag bestämmer mig därför att springa vidare en liten bit för att se om jag hittar någon snitsel. Efter en bit dela sig stigen och det finns ingen markering. Jag inser att jag måste ha sprungit fel någonstans och vänder tillbaka. En bit upp tillbaka möter jag en löpare. Jag försöker förklara på engelska att det inte finns någon banmarkering längre ner så han följer med mig tillbaka uppför backen. Då återkommer plötsligt snitslarna. Flera stycken sitter tydligt längs stigen vi springer på och ingen korsning i sikte.

 

Vi enas om att hålla ihop och springa ner längs stigen igen för att se om vi lyckas hitta någon markering. När vi kommer ner till korsningen där jag vände första gången möter vi ytterligare en löpare som varit nere och vänt någonstans efter korsningen. Han är övertygade om att det är fel väg. I varje fall är det det jag kan utläsa av hans kroppsspråk och det kroatiska svordomar som argt upprepar. Vi tre tillsammans provar den andra vägen och hamnar i ett snår och klättrar uppför en bergvägg och annat dumt som knappast kommer att leda oss på rätt väg. Samtidigt vet jag ju att banmarkeringen tydligt ledde ner på stigen som ledde oss hit.

 

Till slut ger vi ändå upp och återvänder uppför stigen. Nu är snitslarna plötsligt borta och vi måste springa en bra bit längre upp längs stigen innan vi ser den första röda snitseln och en tydligt markerad korsning åt ett annat håll. De båda andra svär igen på kroatiska och spurtar sedan iväg och ifrån mig. Att springa fel var inte riktigt vad jag var sugen på efter fyra timmar uppe på berget så det känns ganska psykiskt tungt. Om jag ändå någonstans haft förhoppningar om en bra placering så är de borta nu. Plötsligt försvinner foten under mig och jag går hårt i backen med min armbåge som skrapas upp. Jag svär och reser mig och springer vidare. Till slut kommer jag fram till vätskekontrollen och de båda andra löparna är fortfarande kvar där.

 

Den ene av dem berättar för mig att arrangören upptäckt att någon flyttat banmarkeringen och ändrat om rutten. Det är bara vi tre som drabbats och den andre löparen, som låg trea innan felspringningen, är fly förbannad och svär igen Sedan springer de två i väg tillsammans. Jag fyller på min vätskeblåsa och förser mig med dryck och lite att äta och tvättar hjälpligt av armbågen innan jag ger mig iväg efter dem.

 

Efter en bit kommer jag ikapp den arge, tidigare trean i loppet. Han verkar ha väggat totalt och går långsamt uppför backen där jag kommer ikapp. Även om det inte ser ut så på banprofilen är min känsla att det även här var en hel del uppförsbackar. Backarna känns såklart längre och brantare efter tre mil.

När jag sprungit sisådär 37 km ser jag ner till Mošcenicka Draga. Det ser ut som mängder av höjdmeter (ca 400 visar det sig) ner till byn och jag undrar när det egentligen ska börja gå utför. Jag hoppas på en avslutning liknande den i Sälen, brant men bra underlag så att man kan dra på och se de sista kilometerna försvinna snabbt. Sedan kommer äntligen en brant asfaltsväg och åtminstone några hundra meter försvinner snabbt. Sedan leder banan nerför för en otroligt brant stig igenom en ravin. Här är det dessutom blött och halt och jag lyckas göra några ytterligare halvhjärtade vurpor.

Plötsligt tar ravinen slut och jag skymtar igen Medelhavets glittrande vatten, denna gång inte alls så många höjdmeter ner. Jag svänger ut på strandpromenaden och ser plötsligt folk igen som hejar på och applåderar. Det är skönt att äntligen ha ett underlag som får att springa på under fötterna och sista kilometern mot mål går i ganska bra takt. 50 m före mållinjen sitter familjen och äter lunch och hejar på när jag kommer. Det är underbart att äntligen komma i mål.

5 timmar och 50 minuter tog det och det var totalt 2280 höjdmeter. Överlag var det en fantastisk upplevelse och jag är väldigt nöjd med prestationen. Jag väggade inte och kände mig knappt energilös någon gång. Mellan 30 och 37 i Sälen tyckte jag verkligen inte att det var roligt men några sådana känslor infann sig inte under det här loppet. Jag är dock ganska glad att jag inte valde 73-kilometersdistansen. Det här var tufft nog för mig och är i särklass det värsta jag utsatt mig för. Efter sisådär 8 kilometer hade jag klättrat lika många höjdmeter som jag gjorde på hela Sälenmaran.

 

Det enda smolket i bägaren är felmarkeringen av banan. Vem gör sånt? Jag har svårt att tro att någon av de framför tig sig tid till att markera om banan. Jag har räknat ut att jag tappade drygt 15 minuter och om jag drar bort 15 minuter från min tid så skulle det ha inneburit en tredjeplats totalt, vilket gav en gottepåse från Salomon och en riktigt läcker träplakett, se bild nedan. Dessutom hade jag då varit först i under 35-klassen så jag hade fått med mig en guldmedalj hem. Istället blev jag sjua totalt och tvåa i åldersklassen. Andraplatsen gav mig åtminstone en silvermedalj och gjorde så att jag fick stå på pallen på kvällens prisutdelning så det var ett hyfsat tröstpris.

 

I övrigt var arrangemanget jättebra. I anmälningsavgiften ingick förutom själva loppet och gift bag även en trerätters lunch. Helt ok för 30 euro!

 

 

2 kommentarer till inlägget

1979 • VESSIGEBRO
#1
26 september 2015 - 16:35
Verkar varit en roligt lopp! Grattis till din fina placering
1981 • Floda
#2
26 september 2015 - 18:23
Vilken upplevelse!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.