Ultrarunnerspace

Tuffare än pannben

Det där med pannben. Vad det nu eg är. Jag (och många med mig) vet nåt mycket tuffare: sårbarhet. Att vara skadad. Att behöva hålla igen. Att slita och hitta oanade krafter i kroppen är så mycket lättare att deala med än den osäkerhet som en skada kan innebära.

Jag fick nåt jox i vänster ankel i slutet av mars (överbelastning, fattar), missade tävlingar och fick träna på gym, crosstrainer, styrka, började springa i slutet av maj, kom igång, allt ok, allt inte ok (what, fattar nada), ankeln svullnade (samma ankel, annan grej). Hit och dit till läkare, naprapat (ju inte råd med), sjukgymnaster. Nån säger ett, nån säger ett annat. ”Kanske artros, det är ingen dödsdom, du kan springa, men med måtta.” Med måtta! Jag vill springa måttlöst, hejdlöst, gränslöst. Jag faller ner i ett svart hål av sorg, av saknad, av längtan. ”Nä, absolut inte artros, men nu max 5 km ett tag.” Den sköra ljusningen. Så nu gör jag mina övningar för att stärka ankeln, springer kort, utövar tuffaste disciplinen: att hålla igen...(forts) https://ultrarunnerspace.wordpress.com/2015/07/17/tuffare-an-pannben/

 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.