Idel inre öra.

Det verkar näst in till omöjligt att hänga på jogg's forum utan att slås av att alla nyfrälsta inom sporten, mig inräknad, får rekommendationen att inte trappa upp träningen för fort. Det svämmar också över av trådar där trådskaparen lider av olika krämpor som just uppstått med anledning av det. Sedan alla trådar med förklaringar om varför vi upplever att vi är stålhen utan att vara det. Och ändå, trots all klokenskap och vetskap om detta så fortsätter jag och många med mig att köra på. 

- Gör nu inte samma misstag som jag gjorde.

- Nä'rå jag ska bara lite... 

Jag har svårt att föreställa mig någon som lyssnar mer på sin kropp än jag just nu. Överallt läser jag att den som trappar upp sina veckomängder och farter som jag gjort kommer att skada sig. Frågan är inte om, utan när. Och det undrar jag också? Jag har haft begynnande löparknä och vadkramp och känningar i fotvalv och vrister. Det är tydliga signaler jag förvisso lyssnat på och har tagit hand om på olika sätt men utan debatten "om när" så hade min kropp förmodligen legat slagsida vid det här laget. Och det är nog av den anledningen som jag kör på ändå: Känslan och tron om att jag lyssnar som ett djur efter minsta negativa förändring i min kropp. Kanske är det också det som gör att jag känner att jag kommer klara mig där många andra misslyckats. 

Och kanske är det just precis så alla andra som misslyckats också har tänkt... innan.