Jag försöker sko mig | Blogg: Johanna Lu

Jag försöker sko mig

I går, mitt när jag hade som mest att göra på jobbet, ringde Farornas Konung.
- Det här är viktigt, sa han strängt.
- Du måste köpa nya skor.

Alltså, om nån säger åt mig att köpa nya skor så vore det ju oförskämt att inte lyssna. Väldigt oförskämt.

Och Faran hade dessutom en något hotfull ton i rösten, en som inte tålde mothugg. Jag vet minsann när det är bäst att hålla med. Så jag sa väl ungefär att det lät vettigt.
- Jag har hittat Green Silence åt dig, sa han.
Green Silence, mina fantastiska lätta, dämpade långpasskor. De skor som Faran för övrigt lurade mig att köpa när vi var i Frankfurt i höstas. De tillverkas inte längre så om man hittar ett par gäller det att hugga illa kvickt. Nu hade Faran hittat skor åt sig – och åt mig eftersom han tror att jag skulle springa mer om jag hade fler skor. Det tror jag också, så låt gå.

För säkerhets skull lurade han mig att köpa två par skor av modellen. De var så vansinnigt billiga så att fraktkostnaden skulle bli en väldigt stor del av bara ett par. Utslaget på två par kändes det procentuellt sett bättre. Mycket bättre. Så jag langade iväg min beställning och var go och glad och längtade efter mina nya fina skor. Tills i dag. För då fick jag ett mejl från sajten, att jag har fel storlek. Eller, inte fel då, som Brasse i Fem myror skulle ha sagt. Men ändå inte rätt, eftersom de var slut i lager så det blir ingen leverans. Så kan det vara med det. Här sitter jag utan nya skor, men jag ska i alla fall få tillbaka pengarna jag har betalat. Alltid nåt.

Nå, på tal om skor, nåt har jag lärt mig de senaste gångerna jag har sprungit, så inför kvällens löpträning med jobbet tog jag med mig två olika skovarianter eftersom jag var osäker på underlaget. En kort avstämning med Faran som beordrade DS Trainer och sen fick vi för första gången på länge springa hela passet på asfalt – om vi bortser från några små isfläckar på tillbakavägen.

I dag var det dags för backträning som heter duga. För min del blev det mellan 200 och 220 meter per gång, det där varierar lite beroende på hur snabb man är eftersom vi försöker att hålla ihop gruppen. Det innebär en stigning på kanske drygt 20 meter. Det är rätt mycket. Mycket mer än det låter, på samma sätt som att 220 meter är mycket längre än vad man kan tro, mycket längre än när man ser Usain Bolt på tv. Väldigt mycket längre.

Särskilt tionde gången.

För det var liksom det som var grejen, att vi skulle springa i den där backen tio gånger. Först fem gånger och så en ståvila på fyra minuter. Tillräckligt länge för att vi skulle tro att vi orkade lite till. Och så fem gånger till.

Det var tungt och det gick långsamt. Men det var nog bra styrketräning för ben och rumpa. Undrar om jag kommer att vara i simbart skick i morgon? Just när helgens träningsvärk har gått över kommer detta.
- Ni har jättefin utsikt högst upp på backen, sa Farornas Konung.
Ungefär som om vi hade ork att kolla utsikten över land och sjö. Njet. Men vi gjorde det lite ändå. Vi fick se en himmel så röd och lysande att det nästan var värt att springa mot toppen bara för att se den. Så då gjorde vi om det. Tio freaking gånger. Grupptryck är bra ibland. Man orkar så mycket mer när man får jämra sig och skratta tillsammans.

P1000543

Nä. Det ser alla att dojorna är lila och inte Green Silence. Det där är Tarther Diva, de första skor som lärde mig att öka farten och några av de finaste skor jag har.


Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.