KrönikaNär termometern visar allt kallare grader och värmen inomhus lockar mer än nånsin är det ändå glädjen i utomhuslöpningen som tar överhanden för Andréa.
Det är fjorton minusgrader i luften. Vägen kantas av nästan meterhöga snövallar. Små, små iskristaller virvlar runt i luften och solen försöker mödosamt kämpa sig upp över horisonten. Träden är täckta av ett tjockt lager snö och hela världen ser nästan ofattbart vit och ren ut. Ren och tyst. Där, i allt det vita mjuka tassar jag fram. I en maklig lufsjoggstakt med små små steg och ett leende på läpparna. I ögonfransarna och i håret som sticker fram under mössan har rimfrost börjat bildats. Mina kinder är röda och kalla men hjärtat är sprängfyllt av glädje. Det finns nästan inget bättre än riktig vinterlöpning.
Det må vara lite småsegt att klä sig i alla lager kläder och det må ibland kännas lockande att krypa tillbaks ner i sängen med en bok istället för att ge sig ut i kylan. Dessutom kan vetskapen om att det faktiskt kommer suga lite mer i benen nu när snömodden ligger som en tjock, svårgreppbar gröt över den vanligtvis så snabba vägen, göra att det tar emot. Men känslan av lugn och ro, av tystnad och av ren och skär kärlek till vintern och till löpningen väger alltid tyngre. Väl ute går det inte att ångra sig och jag önskar ofta att varenda människa skulle få känna det här. Den där känslan. Den som är så svår att förklara för någon som inte fått förmånen att uppleva den själv. Eller för någon som inte vill förstå. Som inte vill vara ute alls om vintern.
"På vintern blir det löpband" hör jag alldeles för ofta löpare säga. Det är inget fel på löpband, inte alls. Det är skönt att ibland få springa i linne och korta tights även på vintern och att springa snabbt brukar gå lite lättare på bandet än där än ute i snömodden. Men för mig finns inte glädjen där, löparglädjen. Och den är så otroligt mycket viktigare än vilket tempo klockan visar när jag mödosamt tar mig framåt på snötäckta vägar med en kropp tung och lite orörlig på grund av alla lager kläder. Viktigast av allt.
Vinterlöpning tar jag mig helst an utan stress. I ett tempo som känns lika mjukt och behagligt som den vita världen runt omkring mig. Tassande. Leende. Lufsande.
