PrylarLöpning är löjligt roligt. Anledningen till att vi springer är många. Likaså varför vi börjar. För Martina Haag handlade det om att hitta sin sport. Om att finna en gren som kunde förhindra att tröttheten slog till bara för att hon tappat nåt på gatan. Något som var lättillgängligt. Det blev alltså löpningen och nu har hon skrivit en bok om hur det gick till.
I HEJA HEJA! får vi följa med henne på resan. Hur hon går ut i sitt lugnaste och springer 12 minuter. Hur hon nästa gång springer 13 och gången därefter 14 minuter. Snart är hon biten. Löpningen blir hennes grej.
För Martina är löpningen enkel. Det enda som behövs är ett par ben och en fin löprunda. Visst, ett par bra skor behöver man också. Och ett par riktiga löparsockar. Gärna korta svarta. Likaså en ordentlig sportbehå. Sen kan man ju unna sig en GPS-klocka som håller koll på hur långt man sprungit. Håret hålls borta från ansiktet genom att enkelt sättas upp i flätor. Dessa fästs med en hårsnodd. Snodden får gärna matcha löparlinnet men annars är det inga konstigheter. Back to basic. Upp med iPoden på armen och så play på den perfekta spellistan. Back to the roots.
Med allt på plats utvecklas hon. Tillsammans med syrran Bea och vännen Hilda i Team Doctor Throttle springer de längre och längre distanser och tuffare och tuffare lopp. Vi får följa med på tåget. Från första 5km loppet och den nötkrävande debuten på milen. Med ner i det iskalla djupet på Tjurruset och med till ett överhettat Göteborgsvarvet. Till slut också på den första maran. Venedig. Den som ingen annan legat med.
Men resan är inte spikrak. Hela tiden finns ursäkterna där. Dem vi alla känner igen. Jag hinner inte, jag är för trött eller jag kan ju inte missa "reprisen av travet V65 - med lunchens vinnare". Ursäkterna brottas med modet att ge sig i kast med distanser, tempon eller för den delen löpar-uttryck som känns omöjliga från början. Oftast är det modet som vinner och gränserna flyttas. En testa-påare blir löpare.
Boken är, som man kan förvänta sig, skriven med humor och lätthet. Texten flyter som ett skönt utförlut i medvind och igenkänningsfaktorn är hög. Däremot skall man inte blanda ihop Martinas prestigelöshet och skämtsamma ton med brist på substans. Tvärtom visar den på en självsäkerhet och smartness som ger utrymme för att bjuda på detaljerna. Att t.ex. tacka alla sina medarbetare med att ange deras pers på milen är genialt. De där just sådana passningar som får oss att våga nytt och skratta åt oss själva. Som löpare.
