SkadorAtt vara skadad är en frustrerande tid. Något många av oss fått erfara. Något tufft vi måste ta oss igenom.
I stunden är man liten och helt inne i sin oro. Då kan det vara skönt att vara del av en gemenskap. Tillsammans med andra som gjort resan före oss.
En som löste sin skedeperiod på ett mycket metodiskt och imponerande sätt är Rasmus Oderud, eller Raz som han heter här på Jogg. Nu delar han med sig av sin resa.
Som löpare, vem är du?
Har haft spring i benen hela livet och joggat till och från men började springa ännu lite mer i slutet av 2005. Gjorde ett par mediokra Midnattslopp 2007/2008 och väggade (men tog mig i mål) under Göteborgsvarvet 2008. Efter det tog det något år, sedan kom jag på hur jag verkligen skulle springa och det lossnade rejält.
Började utmana mig själv med att köra en mil om dagen vissa månader och samla kilometer med ”många bäckar små”. Hösten 2009 blev jag påkörd av en bilist när jag skulle cykla och handla. Som en del i rehaben efter olyckan började jag logga precis alla rundor from 2010-01-06 och snittar lite drygt 10km/dag (bara utomhus) sedan dess. Jag lider av kronisk depression och löpning är en av få saker som lindrar. För när jag springer känner jag mig oftast ”normal”. Det som verkar så segt och svårt för många andra går lätt för mig. Jag springer lite bara. Får ofta höra att det ser lätt ut när jag springer. För mig känns det naturligt. Och om det känns tungt försöker jag tänka på hur det skulle vara att inte kunna springa över huvud taget. Det är ju en sak jag erfara.
Vilka är dina bästa löparminnen
Några olika.
Första året jag klarade av 3660 km på ett år.
När jag sprang en mil baklänges! Tiden är i sammanhanget oviktig, men jag vet att många ändå är nyfikna. 10 km baklänges: 1.04.27 med ett snitt på 6.26 per kilometer. På bana
När jag fick springa 5 minuter första gången efter skadan i fjol.
Du skadade du ju dig ordentligt. vad hände?
Bröt tredje mellanfotsbenet i högerfoten mitt under loppet Wings for life world run i Kalmar drog det till under högerfoten. Först trodde jag att det var någon form av kramp eller sendrag. Foten bråkade vidare och det kändes som det växte till sig en stor klump under. Jag ändrade steget lite och försökte fokusera på att ta mig framåt utan att tänka på det.
Även jag med erkänt hög smärttröskel kunde inte bortse från hur ont det gjorde. Jag fick bara bita ihop. Och bet ihop. Och bet ihop lite till. Farten sänktes lite men inte mer än att jag passerade löpare istället för att själv bli passerad. Lyckades med konststycket att ta mig ytterligare drygt 20 kilometer med högerfoten släpande efter mig. Det var iallafall så det kändes. Sista kilometern passerade jag en ortoped, han sade i efterhand att det såg så lätt ut när jag sprang...
Alltså, är det ens rimligt. Hur kändes inte det?
Var sängliggande ett par dagar innan jag fick uppsöka akuten och fick mot min vilja (blev inte ens tillfrågad) foten/benet gipsat med återbesök en vecka efter.
Blev då så förbannat att jag begav mig ut och cyklade. De hade ”bara” gipsat foten och smalbenet så knät gick att böja. Cyklade ca 3 mil om dagen den veckan fram till återbesöket och blev av med gipset för det höll mig ändå inte still och fick prata med sjukgymnast (som mest hjälpe gamla och skröpliga människor) om rehab.
Din metod att komma tillbaka var exceptionell. Berätta
Körde vidare på cykel någon månad och lyckades sedan få kontakt med en jättebra sjukgymnast som trots sin oerfarenhet av ultralöpare (hans ord) var villig att hjälpa mig med rehab. Jag la bokstavligt talat mitt liv i hans händer. Nu gällde det att lyda till punkt och pricka om jag skulle kunna ta mig tilllbaka till löpspåret.
Efter två månaders helvila var det så äntligen dags för jogg igen. Vi hade planerat en rehabtrappa men som fick modifieras vartefter om det inte kändes bra. Första joggen var überhärlig men jag fick kände av foten dagen efter så jag sköt på rehabstarten någon dag till. Trappade sakta och högst osäkert upp och bollplankade vidare med sjukgymnasten. Det gav mig lite mer lugn i huvudet att kunna bolla ideér och känslor med honom.
Å sen?
Det rullade på med några små bakslag som inte var värre än att någon extra vilodag hjälpte. Men det är svårt att ha tålamod. Även om man inser att man inte har något val om man vill kunna fortsätta springa. Men jag höll mig kall. Körde rehabtrappan. Den innebar i princip springa, springa, vila. På ett rullande schema.
Trappade upp när jag klarat av en lite längre distans och en lite kortare två gånger. Och så fortsatte det. Diagrammet är nästan läskigt snyggt. En sån grym trappa! Det är typ en sådan liten grej som ett snyggt stapeldiagram som triggar mig.
Å nu?
När jag var upp på nästan vanliga distanser (fast fortfarande med restriktioner) vände jag lite på steken och kör nu rehabtrappan omvänt. Ett kortare pass, ett lite längre och sedan vila, osv. Det gör att jag är som piggast på långpasset då jag är rätt seg dagen efter vila. Så just som det är nu springer jag en mil som känns kort och lyxig, ett lite längre pass tidsmässigt helt ostressat, och sedan en vilodag som jag faktiskt ser framemot och tycker är skön!
Skador händer ju. Har du några tips till andra?
Ge inte upp! Kan jag, kan ni. Och om man verkligen inte kan springa kan man göra något annat. Och även om jag är en enstöring så kan faktiskt kontakt med andra hjälpa. Jag får grym pepp på bland annat Instagram. Men jag får ofta höra att jag inspirerar andra också. Trots att jag egentligen ”bara springer lite ” som jag brukar säga. Hör gärna av er! Adressen finns längre ner. Svarar gärna på frågor.
