4 maj 2012 kl 20:02
Mina erfarenheter är mycket lika Alberto Pintons vad gäller kost och resultat.
Min långtidsobservation, som ska ses som en ren observation och inte en allmän sanning eller något som jag vill förmedla som absoluta fakta som gäller andra än mig är följande.
När jag var yngre, säg 17 år och upp till ca 27-28 års ålder så tränade jag extremt mycket och åt enligt den gamla myten om mycket kolhydrater, lagom med protein och i princip inget fett. Det fungerade mycket bra på den tiden. Som de flesta andra yngre idrottare så kunde jag vräka i mig och hade trots det svårt att lägga på mig.
Min extremt låga fettprocent hade dock sina nackdelar, man fryser lätt och man slängde sig inte gärna i vattnet ens på sommaren. Dock så var jag aldrig sjuk, har aldrig haft en influensa i vuxen ålder och har i stort sett varit kärnfrisk.
Tiden på milen var runt 27 års ålder respektabla 34:48 i terräng och att springa med mycket bra fart upp till 35km var inga problem, längre än så sprang jag dock aldrig. Förutom en avsliten vadmuskel (dagen efter 34:48 löpet...) så hade jag noll skador och löparproblem under elva års löpning, året runt, med fyra till sex mil i veckan. Verkligen noll. Motivationen var låg under vintern men kroppen strejkade aldrig.
Efter knäskada (vridskada, icke löpar-relaterad) så blev det tvärstopp på löpningen för mig, från en vecka till en annan. Det var ett svårt slag för träningsnarkomanen i mig och att ställa om sig var extremt svårt. Fick mycket dålig eftervård efter artroskopin där brosk avlägsnades och "rådet" som var universellt i vårdapparaten var att jag skulle undvika att belasta knäna överhuvudtaget och att jag skulle sluta springa för att spara på mina knän...
Det blev sju år av NOLL löpning pga smärta i knät, som spred sig till det andra knät. Sedan fick jag en ny chans att komma tillbaka i löparspåret, men sju år sätter ju sina spår.
Jag väger i princip samma, är frisk i övrigt men frånvaron av regelbunden motionsträning har gjort att problem och skavanker vandrar runt i kroppen regelbundet. Dock så har jag haft fantastisk stöttning av nära och av Naprapat som hjälpt mig komma igång igen.
Under uppehållet så fick jag lägga om kosten och drog ner ganska mycket på intaget. Procentuellt sett så minskade kolhydraterna mest. När jag nu börjat springa igen så har jag skyndat extremt långsamt tillbaka på banan. Efter att ha tidshetsat mig själv ner till ca 3:30/km på milen som yngre förmåga så är det skönt att bara vara ute och springa med sällskap och i ett tempo som låter musklerna vänja sig vid att springa igen. Det gjorde ont de första tre fyra fem passen, men sedan så har det släppt gradvis. Ambitionen är att komma ner till ca 4:15/4:30 fart och sedan får det kanske räcka så. Gillar inte att springa med klocka men tog en reality check i helgen med en 14km runda där ambitionen var att inte springa mig trött men att gå under 5min/km i snitt. Det gick så pass bra som första "fartpass" på åtta år att jag tror att jag når målet redan i år.
Det är här min kostobservation kommer in; jag märker att jag svarar mycket bra på kolhydrater fortfarande om jag ska ta i någorlunda på träning. I början av min återhämtning så sprang jag fortfarande på min kolhydratstrypta kost, men jag kände snabbt att jag inte svarar bra på en fett/proteinrikare kost för uthållighetsträning. Det är ju ingen ny känsla för mig som haft en låg kolhydratkost i ett par år. Jag känner att jag i jobbet som snickare ibland måste toppa upp med kolisar om jag är på ett ställe där jag har mycket att bära och springer upp/ner från stegar och så vidare. Då fungerar inte en kolhydratlåg kost särskilt bra för mig, jag blir hängig mot eftermiddagen och får svårt att tänka klart - precis samma som man brukar säga om sockerberoende personer, fast jag då alltså går på en kost som är mycket låg i kolhydrater. Att då toppa upp med en powerbar/banan och dricka (vatten) och kanske en fralla stabiliserar mig mycket bra utan insulinrekyl. Min kollega jag jobbat med i ett par år som kör en mycket låg kolhydratskost har märkbart sämre ork på jobbet eftermiddagen. Dagar då jag har lättare jobb så skippar jag ungefär hälften av kolhydraterna på tallriken på lunchen, annars blir man ju däst till eftermiddagen och jobbar sämre på ungefär samma sätt som när jag äter för lite kolisar en tung dag fast med skillnaden att jag känner mig stinn istället för apatiskt tom.
För löpningen känner jag att nu när kroppen vaknat till igen med ett par månaders sporadisk löpträning i lugnt tempo och jag börjat kunna trycka ner tiderna under fem minuter under längre sträckor med progressiv löpning (snabbare mot slutet) så går det helt enkelt inte om jag inte äter mer kolhydrater.
Jag känner mig mycket fräsch till vardags med en kost med lågt kolhydratintag men kroppen signalerar panik om jag fösöker ett långpass utan att ha tankat upp med kolhydrater innan. Då undviker jag snabba kolhydrater som regel men även om sockerråttan i mig snaskar till mellan varven så känner jag att det inte påverkar mig negativt - så länge jag är fysiskt aktiv.
Då jag precis börjat springa själv igen med klocka så har jag återgått till en mer kolhydratrik kost (har dock aldrig varit förtjust i pasta) så känner jag att löpningen tar fart igen och att jag orkar hålla i farten och att jag inte håller på att ta slut. När jag sällskapssprungit så har jag kunnat springa innan frukost då jag känner att jag inte blir trött av tempot och att jag kan springa 15km "tom" på kolisar i lugnt tempo. Men, om jag vill dra på lite så känner jag att flåset finns, mentaliteten finns, men orken tryter pga fel kost för mig.
För mig så talar resultaten sitt tydliga språk och äter jag mig mätt varje dag utan att äta mig proppmätt samt varvar kolhydratrik kost med en ömsom mager och fet kost och laddar dagen innan ett pass med liiite extra kolhydrater så orkar jag trycka på igen, men det finns ingen explosivitet utan kolhydraterna.
Jag har mycket svårt för folk som skall "frälsa världen" med ny "vetenskap" som är så "självklar" att om man har en avvikande åsikt så är man "helt fel ute" och "vet inte vad man pratar om" och dessutom är all gammal forskning automatiskt "passé" och gäller inte längre.
För mig funkar det med att jag äter mer när jag är hungrig och slutar äta när jag är mätt. Om jag sedan toppar upp innan träning så funkar det inte med fett/protein enbart utan helst en blandning med tonvikt på kolhydrater. Efter passet så kan jag äta det mesta men är oftast sugen på att toppa upp lite kolhydrater och vätska för att sedan äta något UTAN kolhydrater efter någon timme.
Det enda som är no-go för mig är att blanda socker och fett, det sänker mig totalt. Fett/protein och protein/kolisar funkar alltid för mig i kombination. Vad som funkar för dagen låter jag kroppen tala om för mig. I princip så tycker jag man ska undvika socker men jag är inte alltid principfast. Dagens generella ohälsa skyller jag på samverkande faktorer som dolt socker, för fet kost, men framförallt överdrivet kaloriintag i relation till hur lite folk rör på sig. Sedan tycker jag inte man ska ha träning som förevändning för att få trycka i sig en massa skräpmat som "belöning".
LCHF fungerar utmärkt för en hel del folk, och det gläder mig verkligen. För mig så fungerar en blandkost bättre. Jag skulle tippa på att min kost är ca 65% kolhydrater, resten protein/fett i varierande grad. Vissa dagar går jag under 50% strecket på kolisar och känner mig fortfarande fräsch och känner mig klar och pigg hela dagen. Går jag under 50% kolhydrater (vilket jag gjort månads till halvårsvis) så känner jag att jag gradvis tappar ork och fokus. För träning så är strikt LCHF helt otänkbart för mig personligen.
Men det är min sanning, inte nödvändigtvis applicerbart på andra. :)
