Löpning • Träning • 13 inlägg • 3782 visningar •

Lyssna & bli nedslagen eller kämpa ensam?

fru Lindh
1968 • Finland
#1
•
6 november 2008 - 18:39
Gilla
Vet inte vilken kategori jag borde skriva i...

Frågan gäller min tanke,att delta i Stockholm marathon 2009. Är 40 år och tränar helt på egen hand,ingen löpargrupp för vuxna finns på orten..men läser om olika program och har för avsikt att träna mer målinriktat detta år.


MEN man behöver kanske support och stöd av andra likasinnade. En släkting,som följt min träning på sidan om tyckte det är dumdristigt att planera så långt eller sikta så högt. Gjorde ju nyss min första halvmara och även om minnena av den är enbart ljusa och stolta så visst var det jobbigt.

Har ingen kompis som tränar löpning.Familjen stöder nog såtillvida att jag kommer iväg och springa. Undrar nu själv om en mara ändå är too much too soon - hade tänkt springa längre långpass nu under höst/vinter (uppemot 30 - 35 km) men löpband har jag aldrig testat.

Man kan ju avbryta ett lopp om det ser omöjligt ut men personligen vill jag nog göra mitt allt. Nu gnager släktingens ord i mina öron och jag undrar om jag tror för mycket på mig själv. 42195 ÄR ju HISKELIGT långt !!!

Mellanben
2006 • VARBERG
#2
•
6 november 2008 kl 18:47
Gilla
Klart du klarar att springa maran. Såg att du ju sprungit massor redan i år så det är bara att träna på lite längre rundor (ett långpass per vecka minst). Sprungit Stockholm maraton 2 ggr och den är jätterolig även om det inte gått så fort. Gäller bara hålla lagom fart som man klarar och att man är tränad för asfalt. Problemet var mest att man blir så stel av det hårda underlaget tycker jag. Lycka till !
Per Bilén
1969 • Halmstad
#3
•
6 november 2008 kl 18:49
Gilla
Visst går det. Har du kommit så långt som till att genomföra en halvmara och har hela vintern på dej att köra långa härliga pass så tror inte jag att det ska vara några problem. Här på jogg.se kan man få massor av stöd och uppmuntran, och visst hade det känts bra att bevisa att din släkting har fel?

Självklart ska du spänna bågen och sikta på Stockholm 2009 om du vill. Som du själv säger, det går att bryta om det inte känns bra, men väl där tänker du säkert om.

visst, 42195 ÄR långt, men, för mej i alla fall, var 21095 minst lika oöverstigligt, men inte nu längre.

Kör på bara.
Anders Jelander
1964 • Perstorp
#4
•
6 november 2008 kl 18:53
Gilla
Hej fru Lindh, självklart skall du tro på dig själv, mycket av löpningen sitter i huvudet så om du lyssnar för mycket på folk så kanske du inte lyckas. Däremot skall du lyssna på din kropp och inte springa (träna) mer än kroppen tål. Börja med att utöka med nån km i veckan så är du snart uppe
på lite längre sträckor. Började själv springa i början på året och har sprungit sakta men säkert längre och längre och är nu uppe på Ultradistans
(två stycken i Oktober) so keep on running, lycka till.

Hälsningar Anders Jelander.
Johan I
1987 • Örebro
#5
•
6 november 2008 kl 19:18
Gilla
Kanske inte den mest informativa och lämpliga rubriken (om man inte jobbar på A-bladet), med tanke på de andra trådarna om överfall och rädsla att springa i mörkret o.s.v.

Men självklart bestämmer du själv vilka distanser du vill springa men du får nog samtidigt fråga dig själv varför du springer. Är det för hälsan skull? Är det för att öka distanserna hela tiden? (När slutar du öka isåfall? Och vad blir motivationen när du slutar öka?) Är en längre distans något att vara stoltare över än en kortare? Vad var syftet med att fråga här på jogg.se? (d.v.s. förväntade du dig inte att folk här skulle säga att du borde springa om du vill o.s.v.?) Finns mycket att fundera på...

Att springa handlar om så mycket mer än själva springandet (samla mil), kondition och hälsa. Tänk igenom vad det kan vara och välj sedan att springa eller ej baserat på vilka anständiga anledningar det finns för att springa den distansen, just då. DU väljer.

(Fast själv tycker jag att du tar alldeles för stora steg till ingen större nytta.)
fru Lindh
1968 • Finland
#6
•
6 november 2008 kl 19:33
Gilla
Johan,
jag förstår inte din sista parentes?

Varför jag frågade här..få åsikter av folk som inte har personligt färgade åsikter om mig, här finns likasinnade, och jag antar att ingen känner sig tvingad att klappa mig på huvudet och säga att jag fixar det; just för att vi inga relationer har till varann.
Som jag skrev innan; jag har ingen löparkompis att bolla tankar med.

Visst är det fint att läsa om andras erfarenheter,här finns många vinnare! Men även berättelser om såna som ex. skadat sig, kan fungera som varningssignaler.

Mårten Hemström
1969 • Sala
#7
•
6 november 2008 kl 19:33 Redigerad 6 november 2008 kl 19:35
Gilla
Visst, många människor ser det som en större bedrift att springa maran än att springa halvmaran. Måste det vara så? För mig är svaret givet: att maran lockar mer. Och om du, fru Lindh, kommer fram till att svara på Johans fråga med ett "ja, det är verkligen maran som lockar", då finns det ingen som bör försöka stoppa dig. Ett halvår är mycket lång tid för att träna inför en mara. Har du sett Szalkais 6-timmarsprogram på www.marathon.se? Här är den exakta länken: http://www.marathon.se/news/home_maratontraning.cfm Titta på det, så ser du att han utgår ifrån att man inte tränat en kilometer innan. Nästan samma sak är det på 5-timmars. Man kan alltså börja träna inför maran utan att ha sprungit alls innan. Det räcker med att man inte har väldigt hög vikt och är vid god hälsa. Däremot bör man ha tränat lite innan om man satsar på 4 timmar, så 4-timmarsprogrammet verkar förutsätta lite löpning. Du, fru Lindh, ligger däremot bra till för att följa 4-timmarsprogrammet eller 3,5-timmars. Ja, jag skulle börja på 3,5-timmars om jag var du, och byta om det behövs. Så börja genast skriva i 3,5 eller 4-timmarstråden och inhämta tips, och följ Szalkais program. Din släkting vet inte vad han talar om, och Johan har fel när han skriver att det är ett för stort steg. Det är det inte. Jag sprang (joggade) min första mara i maj efter att ha följt 4-timmarsprogrammet från och med december året innan, och joggat lite smått under hösten innan. Mer än så hade jag inte sprungit på 10 år!

Lycka till!!!!
Robert Jakobsson
1952 • Nättraby
#8
•
6 november 2008 kl 19:41
Gilla
Klart att du klarar en mara. När jag sprang min första mara löptränade jag ett långpass i månaden (30km). Resten av passen var mellan 6 - 20km.
Höll på i 6 månader. Klarade maran på 3:35, det gick lätt nästan hela vägen.
Mycket folk som hejade och många nya synintryck gjorde att det int kändes så långt. Lycka till. PS. Glöm inte att dricka vid varje kontroll för det man förlorar vid överhoppad kontroll kan man aldrig hämta igen.
Jonas Utmanaren
1961 • Stockholm
#9
•
6 november 2008 kl 20:00
Gilla
Äh va fan. Kör på känsla och intuition. Vill du springa ett maraton så spring.
Den där släktingen - vad har han/hon åstadkommit som är så himla bra här i livet? Säkert en sån där som mest klagar och aldrig riktigt lever ut. Nä, sätt igång och spring. Givetvis ska man "ta det lugnt" och så. Men den som aldrig provar får aldrig veta.

Så känner och reagerar jag.

Logiskt och sansat finns det andra svar. Är det t.ex. för snabbt ökat att gå från en halvmara till en helmara från sep til maj ? Tja, kanske. Men jag klarade det och lever än idag. Ett minne rikare dessutom. Har inte ångrat mig en dag. Försök vet ja. Om du inte kännner dig redo den där da´n i maj så har du iaf försökt och kommer dessutom vara bättre rustad nästa år då du och din släkting ska dra samma vers igen.

- Lycka till !
fru Lindh
1968 • Finland
#10
•
6 november 2008 kl 20:11
Gilla
Tack tack!
Jo jag har kollat på Szalkai och tror det går klart. 4timmars känns som ett realistiskt mål (fast vad vet jag om Väggen och sånt som kan inträffa..) Mest springer jag på asfalt nu och hade ingen som helst träningsvärk dagen efter halvmaran,vilket lite överraskade mig.
Finska resebolag ordnar maratonresor till Stockholm så nu ska jag kolla lite :)

Jogga lugnt!
Peter Lindmark
1969 • Åmotfors
#11
•
6 november 2008 kl 20:41
Gilla
bästa fru Lindh!
Likt mig har Ni tillskansat Er ett årligt mått av självkännedom, har bestämt Er för att löpträna, har genomfört ett halvmaraton och tänker Er nu träning för att klara av ett maraton. Ni närmar Er tanken moget övervägande och med tillämplig respekt.
Personligen tror jag säkert att Ni klarar detta Ert mål!
Till hjälp kan ju faktiskt släktingens skepsis vara (om Ni är något lite lik mig...). Dessutom lär det finnas gott om tips och stöd bland forumister (som Ni ser).
Springer likt Er allena - då tränas också mer än kondition och kroppslig styrka, vet Ni...
Mikael S
1960 • Sundbyberg
#12
•
6 november 2008 kl 20:46
Gilla
Klart du fixar en mara med den träning du nu kör! Förvisso är en mara lång, och mot slutet ganska tung, men ändå en spännande och intressant upplevelse, som jag är glad att ha gjort (och förmodligen aldrig gör om...)
Men med god planering (glöm inte långpassen, de skall vara LÅNGA) kommer du att klara det.
Varför skulle du inte sikta högt? Låga mål kan ju alla klara, det är de höga som är utmaningen!
Lycka till!!!
Mats Riehm
1981 • Solna
#13
•
7 november 2008 kl 10:12
Gilla
Klart att du ska springa. Stockholm Marathon är ett superfint lopp och en stor utmaning. Att någon tvivlar på att du kan klara det gör det ju bara ÄNNU mer självklart att du ska springa.

Få in bra kontinuitet i träningen (minst 3 pass i veckan), fuska inte med långpassen och ta det lugnt på tävlingsdagen. Speciellt om det är varmt.
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.