Löpning • Träning • 32 inlägg • 1190 visningar •

Träna på puls

Pär Sandström
1971 • Östersund
#1
•
17 augusti 2008 - 18:49
Gilla
Efter att i somras fått blodad tand efter en halvmara här i Östersund, så införskaffades härförleden ett stycke pulsmätare. Meningen är väl att träningen ska bli lite mer kontrollerad än den varit tidigare.
Första rundan följde jag med brorsan som tränar efter Maffetone-metoden och låg då på en puls runt 140.
Det går alldeles för långsamt för mitt psyke så jag bestämde mig för att jag, om jag nu ska springa på pulsklocka, ligga kring 160 i puls.
Sprang idag milen och snittade ca 160, landade på knappa 57 minuter.
Problemet är inte flåset, utan orken i benen. Hur kan man på ett vettigt sätt jobba upp orken i benen. Är det så enkelt som att styrketräning räcker, eller ska man komplettera med intervall/backträning, kortare men snabbare pass osv osv?

Bra/dåligt med att springa på 160 i puls? Jag vet att det är väldigt individuellt, men är det en "lagom" arbetspuls eller ska man upp, eller ner?

Ja, jag vet, lite flummiga frågor, men är det nånstans man kan få svaret på dem så är det här!!! ;)

Med hopp om svar.

Vänligen Pär
< < < 1 2 > > >
Sophia I.
1983 • Malmö
#21
•
20 augusti 2008 kl 10:04
Gilla
Jag är väl ett levande exempel på att man INTE ska springa för fort på distans-passen. Gick efter Szalkais marathon-program i våras men struntade i de angivna tiderna både på långpassen och lättdistanserna och som ett brev på posten kom en benhinneinflammation (eller stressfraktur... kollade aldrig upp det hos läkare). Har nu kommit igång lite smått igen, men vågar inte springa vare sig snabbt eller långt. Kör nu lågpuls (dvs under 150 då jag är ganska ung) för att minimera risken för att skadan ska komma tillbaka.

Så även om det känns som att man tar det ganska lugnt ska man nog tänka efter lite till. Min skada kom på ett enda pass, sedan kunde jag inte gå utan att halta (men lyckades ändå genomföra Göteborgsvarvet och Stockholm marathon). Ofta är ju viljan/hjärnan/konditionen starkare än kroppen/benen.

Lycka till med träningen Pääär:D
Gurra Limebranch
1983 • Oskarström
#22
•
20 augusti 2008 kl 10:08
Gilla
Men Sophia var det farten som gjorde dig skadad eller var det träningsmängden?
Det är modigt att springa ett marathon bara 1½ år efter du börjat löpträna och dessutom inte har tränat någonting alls före det, som du själv skriver på din sida.
Det skulle ju kunna vara den krävande maraträningen som skapade benhinneinflammationen och inte nödvändigtvis farten...
Mårten Hemström
1969 • Sala
#23
•
20 augusti 2008 kl 21:41
Gilla
Ja, Tergat, det kan även vara träningsmängden. Svårt att säga. Men troligast är det en kombination. Och jag håller med dig om att man kan se vissa långpass som kvalitetsträning, men då inte över 20 km, och en förutsättning är att man är relativt vältränad, med månader av basträning bakom sig.
Sophia I.
1983 • Malmö
#24
•
20 augusti 2008 kl 22:06
Gilla
Ärligt talat så tror jag att jag hade kunnat vara utan skadan om jag hade tagit det lugnare. Så ja, jag tror det var farten som gjorde mig skadad, men självklart frestar distanserna också. Kombinationen av ökad fart och längd ökar såklart skaderisken, men för att klara ett marathon-lopp behövde jag kilometrarna i benen, farten hade jag kunnat vara utan.
Henning Looström
1973 • Lund
#25
•
21 augusti 2008 kl 09:50
Gilla
Thomas, givetvis håller jag med dig om att man skall lyssna på kroppen och inte göra något som gör ont. Problemet är bara att kroppens signaler inte alltid kommer i tid och att de uppenbarligen inte alltid är så lätta att tyda. Om de hade varit det hade vi nog inte haft så många skador.

Jag missade inte att du skrev att man skall träna där det känns bra. Jag läste också att du rekommenderar att "bara bita ihop" när man blir trött.

Det finns en uppenbar risk att någon som håller drygt 80% av sin maxpuls på träning och som dessutom biter ihop och kör på när han blir trött snart kommer att posta en fråga om smärta på knäets utsida...
Pål Nilsson
1976 • Höör
#26
•
21 augusti 2008 kl 11:08
Gilla
Ja Henning, det är en risk. Medvetenheten om detta borde emellertid göra risken mindre. Sen är ju skadebenägenheten naturligtvis olika för olika personer, och vid olika träningsformer. Själv har jag en tendens att alltid överanstränga mig på intervallpass. Medvetenheten om detta gör att jag bara genomför dem när jag är helt utvilad (och gärna ersätter dem med andra pass). Jag tror mig komma kunna genomföra fler intervallpass då kroppen blir mer vältränad.

Generellt tror jag att alla tjänar på att experimentera, vara medvetna om skaderisken men också för risken att hamna i en lunk där man inte utvecklas...För några år sen sprang jag 3 ggr i veckan, alltid 11.4 km på samma bana. Det gick oerhört lätt, men jag sprang alltid på samma tid. Noll eller ytterst marginell utveckling alltså.

Thomas Strömbäck
1985 • Viken
#27
•
21 augusti 2008 kl 18:04
Gilla
Henning,

visst skade risken är väll mer överhängande när man "biter ihop" men vill man få lite reslutat så får man ju faktiskt bita ihop, jag kan ju aldrig tänka dig att du stannar så fort du blir lite trött på din runda.

Pål,

Väl talat.
Henning Looström
1973 • Lund
#28
•
22 augusti 2008 kl 10:19
Gilla
Åjo, jag har alltid en hängmatta med mig när jag är ute och springer, blir jag trött tar jag siesta.

Skämt åsido, det känns inte som att det här är så mycket att tjafsa om. Vi har samma önskan: Träning med förbättring och utan skador. Vägarna dit kan vara lite olika och jag har valt en lite försiktigare väg.
Gurra Limebranch
1983 • Oskarström
#29
•
22 augusti 2008 kl 10:46
Gilla
Jag tror att det är ganska individuellt det där med skadebenägenhet. Personligen upplever jag att jag klarar kvalitet snarare än kvantitet. Jag kör gärna ganska hårda pass varje vecka, men lite mindre mängd och så fort jag kryper upp lite i mängd så känns kroppen inte lika alert och jag blir lätt lite stel här och där.

Sophia; jag vet att mängdträningen krävs för att springa marathon, men jag tror att risken för skada hade funnits ändå, var du verkligen redo för maraträning?

Pål är inne på en viktig sak; att experimentera med sin träning. På vår nivå spelar det inte så stor roll bara man tränar varje vecka och framförallt känner att det är kul med löpning.
Sophia I.
1983 • Malmö
#30
•
22 augusti 2008 kl 11:06
Gilla
Tergat: Ja risken för en skada finns ju alltid när man tränar tyvärr. Och varför skulle jag inte varit redo för en mara? Det var jag.

Men det var ju inte det det handlade om från början, jag ville bara berätta om mina erfarenheter till Pär, och då gjorde jag det. Alla är vi olika.
Gurra Limebranch
1983 • Oskarström
#31
•
22 augusti 2008 kl 12:09
Gilla
Sophia: Jag frågade inte om du var redo för maran, utan om du var redo för maraträningen, eftersom du uppenbarligen blev skadad under den och själv säger att det berodde på tempot, inte på mängden. Jag menar inte att trampa dig på tårna eller förringa din prestation - alla som springer maran är verkligen hjältar och järnkvinnor/män i mina ögon - men jag vill se orsaken till skador, din och andras, från flera perspektiv och jag tror inte att kvalitet alltid är boven i dramat.

Jag vet genom att titta på, och prata med, tränande/löpande människor i min omgivning att många knäcker sig under själva träningen till maran och det beror, tror jag, på en kombination av fysisk och mental press. Man är oerhört fokuserad på ett enda datum ganska långt fram i tiden, och vill hela tiden se att man "klarar" träningen på ett bra sätt. Är man inte redo för att starta den "vandringen" över 18-24 veckor så är risken stor att man skadar sig.

Det är bra att du berättar om dina erfarenheter, alla kan vi lära oss något av det.

Till Pål således för att komma tillbaks till ämnet; jag tycker att du ska försöka lära känna din kropp, utan mätare. Jag brukar ofta här på jogg.se fråga pulsmätaraktivisterna om målet med deras träning är att uppnå en viss hjärtfrekvens eller om målet med träningen är att stressa kroppens system på ett visst sätt. Intervaller stressar på ett sätt, lätt distans på ett annat. Hur känns de olika träningspassen?
När orkar dina ben mer? När orkar dem mindre?
Pulsmätaren ger inte svar på allt...
Mårten Hemström
1969 • Sala
#32
•
22 augusti 2008 kl 18:00 Redigerad 22 augusti 2008 kl 21:58
Gilla
Det behöver inte nödvändigtvis krävas mycken träning innan man börjar med maraträningen, och det säger ingen heller att det krävs. Men jag håller med dig, Tergat, att man måste vara viss om att man är redo. För vissa innebär det flera månaders träning redan innan man sätter igång, medan andra kan köra igång på en gång med exempelvis Szalkais 5-timmars-program.

Jag är inte helt övertygad om att det är mängden som skapar problem i första hand. För mig var det snarare kombinationen av fart och mängd som var alldeles för hög för mig, i kombination med dåliga skor med pronationsstöd som jag inte skulle ha. Men jag har inte under hela våren känt mig sliten av långpassen som jag gjort i låg fart, så jag tror nog att det är kvalitetsträning som är värst, om den är i fel mängd.

Man måste följa ett träningsprogram och se hur långt man bör springa i den höga farten. I början rev jag av en hel mil tre gånger i veckan, och i hög fart (för att vara då). Istället borde jag ha disponerat träningen: 3 km uppvärmning i lågt prattempo, 6 km i flåstemp och 1 km i prattempo igen. Då hade jag lättare hållit mig från skador. Så kvalitet är ingen fara, men den ska vara i rätt mängd, kanske 4 km i veckan för nybörjare, 6 för fortsättare, 8 för medianer och 10 för lite mer avancerade.

Jag hade redan pulsklocka, men visste inte vilka pulsvärden jag skulle följa, och då hjälper inte en pulsklocka mycket. De första tre kilometrarna borde ha varit i 140, de sex kilometrarna i 165 och den sista i 145. Pulsträning är mycket bra för nybörjare.
< < < 1 2 > > >
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.