Löpning • Träning • 20 inlägg • 3697 visningar •

Jag är Rocky Balboa

Ola
1966 • Malmö
#1
•
21 januari 2012 - 12:28
Gilla
Efter 17 minuters löpning börjar transpirationen att göra sig påmind. En varm och klibbig känsla sprider sig över kroppen. Då vänder jag stegen ut mot den långa badbryggan och kliver upp på de av nattfrosten lätt isade plankorna. Som om de legat i frysen under natten och sedan någon placerat ut dem igen, precis innan gryningen. Min blick fastnar i horisonten, ute över sundet, ovanför det vita räcket vid slutet av bryggan. Jag springer mitt på bryggan och de vita räckena på varje sida om mig guppar förbi som fladdrande fiskmåsar, eller nåt. Mitt på bryggan möter jag två morgonpigga tanter. De når mig till midjan när jag passerar dem, känns det som. Jag flyter fram, det ångar från min kropp. Den nollgradiga vinden från sundet kyler ner svettdropparna som glider ner från kanten på min mössa. Det är i det ögonblicket jag känner mig stark. Det är då jag får bilden av Rocky Balboa i mitt huvud. Den där bilden från filmen, av den sammanbitne boxaren, löpandes, med mössan nerdragen över öronen, urstark, målmedveten, lycklig, genom snöblasket i Philadelphia. Jag är Rocky Balboa. Eller åtminstone känner jag mig då så nära jag tror att jag någonsin kan komma att känna mig hur jag inbillar mig att han kände sig, i de där ångande ögonblicken, från filmen. Längst ute på bryggan smäller jag händerna mot den gröna papperskorgen som hänger vid badtrappan, funderar på om kvinnan som ser ut att börja ta av sig kläderna verkligen ska bada, och vänder tillbaka in mot stranden igen. När jag stiger av från bryggan vänder jag söderut, springer uppe på sanddynorna, försöker undvika att trampa på de större stenarna och vänder efter några minuter runt fyren som står ensam och övergiven i inloppet till den öde småbåtshamnen. Jag korsar de stora gräsfälten, som är vattentäckta efter flera veckors regnande. Jag sätter ner fötterna, det går inte att undvika, i några pölar och iskallt vatten forsar genom skorna, mellan tårna. Men jag bryr mig inte. Det är en fantastisk morgon, i Malmö, i januari månad. Jag är stark. Jag är Rocky Balboa.

Sen att klockan stannar på drygt 45 minuter och att jag mäter upp sträckan till 8 kilometer, en snittid på medelmotionärsaktiga 5:44 per km, är kanske en annan sak. Eller kanske egentligen inte? Det är det som är pupillen i löpningens öga, det är det som är tjusningen och det fantastiska? Att vi alla kan, oavsett om vi travar runt med snigelfart eller gebrsellassiespeed, oavsett ålder och kroppsliga förutsättningar, med löpningen få uppleva dessa stunder. Denna morgon var jag Rocky Balboa. Vi kan alla vara Rocky Balboa.

Känner ni igen er? http://www.youtube.com/watch?v=WoLVWvqEwzs
Johnny Kinnunen
1963 • Göteborg
#2
•
21 januari 2012 kl 12:42
Gilla
Underbar text! :-) Tackar!
Rita Jokela
1963 • Stockholm
#3
•
21 januari 2012 kl 12:51
Gilla
Underbart! Visst känner jag igen mig.
Robin
2008 • Götet
#4
•
21 januari 2012 kl 12:57
Gilla
http://www.youtube.com/watch?v=hqOBR_Xbw2I
Janne
1971 • Ystad
#5
•
21 januari 2012 kl 13:10
Gilla
Jag har sett alla dina filmer! Grymt impad! Snyggt i ettan med morgonlöpning i Converse med rejäl hälisättning. Inget framfors-tjafs där inte! Och vinterträning i fyran iklädd skinnpaj med fårullskrage. Vem behöver töntiga spandexbrallor och tröjor som andas och "transporterar bort" fukt?
Kämpa på du!
cribster
1980 • Umeå
#6
•
21 januari 2012 kl 18:43 Redigerad 21 januari 2012 kl 19:12
Gilla
Och kliva runt i meterdjup snö och biceps curla med stockar, ingen zumba där inte...

edit: Jo just det, riktigt bra text, hade gärna fått fortsätta sisådär 250 sidor till.
Fredrik Farhadian
1972 • Lund
#7
•
21 januari 2012 kl 19:02
Gilla
Vackert skrivet, Ola. Du hanterar det svenska språket fint, det är inte så vanligt i dessa tider då engelska ord/uttryck används allt oftare och "sms-svenskan" gör sig påmind även när folk lagt mobiltelefonen åt sidan.
Markus Nilsson
1994 • Åstorp
#8
•
21 januari 2012 kl 19:12
Gilla
OM jag känner igen mig, så klassiskt ! underbar text !
LJönsson
1957 • Linköping
#9
•
21 januari 2012 kl 19:14 Redigerad 21 januari 2012 kl 19:15
Gilla
!
Martin Lundin
1972 • Hägersten
#10
•
21 januari 2012 kl 19:36
Gilla
Blev riktigt sugen på att sticka ut av att läsa detta. Ska se om jag kan ta 40 minuter av lördagsmyset. Mycket inspirerande skrivet. Just den känslan du beskriver är väl kanske den viktigaste anledningen att man ger sig ut i ishalka och -10.
Susanne Gustafsson
1968 • Nyhamnsläge
#11
•
21 januari 2012 kl 20:32
Gilla
Yes! Det är på pricken den känslan jag har när jag lyckats pina upp mig på en morgonrunda. Jag, en anti-morgonmänniska. Och det är den känslan som gör att det är värt det. Inspirerande text verkligen.
Corben Dallas
1978 • Göteborg
#12
•
21 januari 2012 kl 21:17
Gilla
Underbart!
Jan-Gustaf Roempke
1964 • Göteborg
#13
•
22 januari 2012 kl 08:46
Gilla
Tack, nu måste jag helt klart ut och springa i snön. Inga mer löpband!
Dana
1965 • Helsingborg
#14
•
22 januari 2012 kl 11:23 Redigerad 22 januari 2012 kl 17:41
Gilla
tack men jag tar hellst gymet och löpbandet, alla dom maskiner som gör en ännu starkara än rocky B och hantlar man tränar koordination med osv osf.. men skönt att det finns folk som tycker att det är en underbar känsla att frysa ute eller i vatten. jag är ännu en gång maximal impad:).

PS
d...la skrivfel;)
Alice Sundström
1968 • Gislaved
#15
•
23 januari 2012 kl 09:59
Gilla
Fantastiskt välskrivet och inspirerande att läsa.

Jag körde ett NMT-pass i lördags och den endorfinkicken jag hade efter passet har jag aldrig någonsin upplevt tidigare, jag var fullständigt hög och visste inte vad jag skulle göra av mig själv. Nu, efter att ha läst din vackra text känner jag att jag är Rocky Balboa; jag vill på´t igen, jag vill slänga mig på marken och crawla under staket, jag vill stå i jägarställning tills det brinner i låren och sedan vill jag bara springa, springa, springa :)
Ulf Mårtensson
1958 • Borås
#16
•
23 januari 2012 kl 10:02
Gilla
Sprang själv i snöyran i lördags, tänkte bara springa 7 km men tänkte att va f.n lite snö har man väl aldrig dött av så det blev 20 km till slut, lite kall, rätt blöt men så skönt det kändes efteråt, precis som den känslan du beskriver i din text!
Åsa Rönnings
1974 • AVESTA
#17
•
23 januari 2012 kl 10:49
Gilla
Gåshud!!
Underbart Ola.
Thomas Strömquist
1969 • Stockholm
#18
•
23 januari 2012 kl 12:17
Gilla
Härligt! :-) Min egen Rocky-tränings-erfarenhet: För några år sedan samarbetade vi med ett bolag i Philadelphia och vid mitt allra första besök i stan då jag anlände till hotellet på sen eftermiddag blev jag tvungen att ta en joggingtur för att väcka kroppen efter flygresan. En snabb blick på kartan visade att det var Fairmont Park som gällde för detta ändamål. Färden gick förstås förbi konstmuseeet och de välbekanta trapporna (där Rocky står staty nedanför. Inte Sly alltså, figuren Rocky, bara en sån sak...). Massor med folk förstås och jag joggade lite försiktigt förbi.

Nästa "morgon" (typ strax efter 5 lokal tid då jag otidsomställd konstaterat att det var reklam på tv. *Alla* kanalerna) så gav jag mig ut med sikte på en lite längre tur. Fantastisk morgon med löpning i soluppgång; några hade redan tagit sig ut i kanoter på en spegelblank Schuylkill river, några promenerade med hundar, men i övrigt nästan folktomt. Efter en rejält lång runda (kollade kartan lite slarvigt och skulle nog nöjt mig med första bron...) kommer jag då åter fram till en magnifikt helt tom trappa som jag givetvis tar; två-tre trappsteg i taget, tröttheten i benen ett minne blott! Uppe på toppen springer jag rätt in i en grupp på 10-15 personer som ligger och gör armhävningar :-) Vänder mig om, joggandes på stället (fast utan segergester) så ser jag en "turistbuss" som stannat vid vägen närmast trappans fot och ut väller en massa skolungdomar som sen myllrar uppför trapporna skrattandes, stojandes och ser helt överlyckliga ut. Vågar lova att vi var Rocky allihopa!
Kajsa B
1987 • Göteborg
#19
•
23 januari 2012 kl 16:17
Gilla
riktigt härlig läsning!

Har även jag en rocky-löpning i stil med Thomas. Hade dagen innan blivit bestulen på nästan all min packning i NYC, och därefter tagit bussen till Philadelphia. Symboliskt nog hade jag med mig ett par nyinköpta springskor. Efter att ha akutköpt nya springkläder, då det enda jag hade kvar i klädväg var kjol, ulltröja och finjacka, blev det en springtur. har varken förr eller senare haft en så klockren löpkänsla. Sprang till konstmuseet och springer upp för trappan, två trappsteg åt gången. Väl uppe slås jag av att det inte alls var jobbigt, vilket det ju såg ut att vara i filmen. Så jag springer ytterligare två vändor i den. Gasar i väg längst vattnet och vänder sedan tillbaka till trappan, och där, fjärde gången på toppen, kände jag mig som rocky.
Pär Hansson
1975 • Järna
#20
•
23 januari 2012 kl 22:46 Redigerad 23 januari 2012 kl 22:46
Gilla
Jag fick en stark Rocky-känsla en mörk vinterkväll med duggregn en gång när jag sprang intervaller i ett industriområde där järnvägen gick och tågen dundrade förbi. Att i den trista miljön och det trista vädret ta ut sig helt och kämpa för ett mål jag siktade mot gjorde att jag började tänkte på Rocky, och det gjorde mig glad och gav mig nya krafter.
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.