KrönikaEn aning motvilligt trotsar jag spöregnet för att bege mig mot bussen som ska ta mig till friidrottens stad Göteborg. Jag sjunker bekvämt ned på bussätet och funderar på om jag är 17 eller 70 år när tanken på en koffeinrik kaffe får mig att bli varm inombords och känns inte benen en aning tunga? Fortsätter mitt hypokondriker-jag som hälsar på när det är racing-time som gäller.
Tack vare min tid från mitt första millopp någonsin i förra månaden har jag fått en startplats i första startledet och jag är glad över att slippa behöva springa över snäppet långsammare löpare som placeras bland leden längre bak. Jag vet inte vad som är värst, stavgångsmammor som tror de är ute på söndagsfika med väninnorna och som med ett brett leende hävdar att det viktigaste är att ha kul eller medelålders män som överskattar sin löparförmåga och kaxigt ställer sig längre fram än att döma av deras hårfäste egentligen borde. Mitt flitiga solande under sommaren borde få mig att smälta in bland kenyanerna som brukar skymta längst fram i startledet även om min klocka från lågprisaffären "Ur & Penn" avslöjar mig i havet bland allas splitternya pulsklockor från Garmin.
I mitt startpaket finner jag bland annat en självlysande t-shirt. Visst är det häftigt att majoriteten av deltagarna har på sig samma t-shirt under loppet men sannolikheten att jag skulle tävla i den är ungefär lika stor som att någon skulle skymta mig joggandes ute i mjukisbyxor, bomulls t-shirt och svettband lyssnandes på schlagermusik.
Jag flyr undan sommarregnet genom att ställa mig under ett av funktionärernas utställda tält. "Gratis är gott", konstaterar jag och tackar i tysthet funktionärerna som ställer sitt lördagsgodis lättåtkomligt, när jag misstänkt snabbt ger mig iväg ifrån funktionärernas fikabord med fickorna proppfyllda av Tobleronechoklad.
Det närmar sig start och de första startgrupperna föses in i startfållorna likt tävlingsnerviga galopphästar. Jag ställer mig nyfiket längs fram i ledet och kopplar på mitt fotogeniska sinne när jag skymtar en journalist som tar kort på oss löpare i startfållan men backar en aning när två stycken tvåmeterslånga män med Sub 32 skrivet i pannan uppenbarar sig. Jag vill ju inte bli nedtrampad i starten av de långbenta springarna.
Starten går och de första 5 km rullar benen bara på lätt som ingenting och jag passerar 5 km skylten på tiden 19.05. Jag löper längs vackra gator som i den mörka sommarnatten pyntats med orkestrar, ljus och trubadurer i mängder. "Var är backarna?" undrar jag när jag oväntat lätt flyger fram kilometer efter kilometer.
På sluttiden 38min 45 sek, två sekunder efter tvåan i damklassen pustar jag ut efter mållinjen. Att springa längs gatorna i Göteborgs innerstad denna festliga natt med endast ljussken från gatuljusen och lampor, hejarop längs hela banan och musik var en fantastisk upplevelse som definitivt bör återupplevas.
