Cecilia springer för cancersjuka

KrönikaKolla Cecilia! Hon tränade och åt nyttigt. Och ändå fick hon cancer. Hörde jag någon säga.

Ja, det fick jag. Men det är inte mitt fel. Och det är ingenting jag skulle kunna gjort annorlunda. Trust me. Jag har rannsakat mig själv i dagar och i veckor. Så jag vet, att jag inte gjort något fel. Jag är uppfödd på ekologisk och till stor del vegetarisk kost. Jag gick drygt 5 km till skolan, i 9 år. Jag har inte rökt. Jag har festat lagom och inte haft oskyddat sex. Jag har solat med måtta och jag har gått på alla undersökningar jag blivit kallad till. Och ändå fick jag cancer. Så det jag kan trösta mig med är att jag har gjort så gott jag kunnat.

Men det är å andra sidan varken min kost eller min träning som gjorde mig cancerfri. Det gjorde två fantastiska läkare och en massa forskare som tagit fram cellgift som passade mig och min cancer. Men jag vill att ni skall förstå hur viktigt det ändå är att leva så väl man kan. För det jag vill komma fram till är att det är löpningen som räddade mitt psyke och min kropp. Det är träningen som fått mig att komma tillbaka.

För när beskedet ”Du har cancer” når ditt medvetande startar en process av stress, destruktiva tankar och kaos i din hjärna. Du kan inte tänka klart eller handla rationellt. Det känns som om du blir fråntagen dina mänskliga rättigheter och hänvisas till okända människors kunskap (eller okunskap) och profession. Du tar tacksamt emot all hjälp du kan få. Alla piller, alla cellgifter och operationer är det enda som du tänker på. Och du blir snabbt en cancerdrabbad, en cancerpatient. Ett personnummer, en klapp på huvudet och massor av ”tycka synd om"-blickar.

Och det var där någonstans, som jag bestämde mig att jag skulle bli en riktig maratonlöpare. Jag skulle vägra att bara vara en patient. Så jag höll min finaste medalj högt. Min medalj från mitt första och enda maraton. Marathon du Medoc 2012.

Jag har hört att man måste springa minst två maraton innan man kan kalla sig maratonlöpare. Jag har ingen aning om det är sant, men för mig blev det ett mantra. Så därför var mitt mål att, så fort cellgiftsbehandlingarna var slut, springa ett nytt maraton. Så att jag kunde kalla mig för: maratonlöpare. Och för att inte tappa fokus hade jag alltid min medalj med mig.

Den var med mig vid operationen. Den hängde på sängkanten vid varje cellgiftsbehandling. Och när jag grät av smärta och trötthet, så var det min medalj som höll mig sällskap.

Så istället för att ge upp och resignera inför cancern bestämde jag mig för att vägen tillbaka börjar NU. Och om man skall bli en löpare (igen) så måste man ju börja någonstans. Och vad börjar man med då? Jo, man börjar med att sätta på sig ett par löparbyxor. En nog så stor utmaning när man är bukopererad och full med cellgifter. Men det var så det började. Vägen tillbaka. Genom att dra på mig mina löparbyxor. Och det är därför som jag är så lycklig. Över att det här loppet blir av.

För då vet jag att många kommer förstå vad det är jag menar. Och att jag måste få med så många som möjligt. För om du springer en mil, eller stafetten, och får en medalj så har du inte bara ett bevis. Du har också en känsla. En känsla som jag vet kan bära dig. Om det blir tufft. Och det handlar inte om tider, fräcka kläder eller prestige. Det handlar om att genomföra loppet. I din takt..

Du kanske går med stavar, du kanske joggar. Eller springer du så fort du kan, efter dina förutsättningar. Och du skall ha kul. Och om det är ditt första lopp så kan jag bara gratulera. För det är första gången som är absolut den mest minnesvärda gången. Och den mest prestigelösa.

Så även om det bli lite tungt i slutet. Glöm inte av att njuta. Att skratta och leva. Och tycker du att det känns tungt att springa? Tänk då på att du springer för någon annan! Vem springer du för?

9 kommentarer till artikeln

1983 • Uddevalla
#1
23 maj 2014 - 09:07
Fint skrivet! Och starkt av dig att dela med dig!
Maria Olsson
1973 • Immeln
#2
23 maj 2014 - 11:24
Inte utan att tårarna rinner den här vackra sommardagen... Vilken viljekraft!
Jag springer alltid för min yngsta dotter som för tre år sedan drabbades av cancer. Hon är fortfarande inte frisk, men under det första året hon var sjuk sa hon precis samma sak son du sa Cecilia. Hon sa när jag blir frisk ska jag bli som du mamma och springa marathon! Så därför är det alltid hon som finns i mina tankar när det är som tyngst att springa... Tack för den fina artikeln! Var rädd om dig!
Robert Frykstedt
1962 • Bålsta
#3
23 maj 2014 - 13:53
Jättefint skrivet som sagt :))

Du lyckades verkligen pricka in loppens lopp!! Medoc Marathon -12 var mitt 48:e marathonlopp och mitt klart mest minnesvärda!!! Det var magiskt!!!!!!

Efter att min pappa dog hösten -11 så är han med mig på många många löpturer och skid- och cykelturer. Ibland på cykeln brukar jag tänka om jag har härlig medvind att det är han som ser till att jag har medvind.... Och om jag är nära nån farlig incident på cykeln så "ser" han till att det slutar väl... När Magnus Uggla tolkade "jag och min far" för ett par år sedan väcktes ytterligare minnen.... :)
Helmer Tampongförtäraren
1985 • Türinge
#4
23 maj 2014 - 14:26
Fin artikel!
Starkt av dig att dela med dig av dina erfarenheter och funderingar, bra artikel!

Nu har jag inte (eller haft) cancer, men annan defekt, löpningen är ett sätt att koppla av och känna sig fri.
1965 • Östermalm
#5
23 maj 2014 - 17:23
Om man drabbas av cancer så beror det på att man har otur i det statistiska lotteriet och visst kan vissa levnadsvanor påverka men aldrig leda direkt till utvecklandet av cancer eller rädda en. Allt man kan göra är att förbättra oddsen och det är upp till alla att väga risker mot fördelar så gott det går.
Tråkigt att du hade otur men du kanske har tur resten av livet. Lycka till Cecilia.
1976 • Ängelholm
#6
23 maj 2014 - 20:46
Så skönt att läsa.
Löpningen har hjälpt mig otroligt mycket genom mig och min livskamrats barnlöshet. Löpning stärker.
1972 • Göteborg
#7
24 maj 2014 - 22:32
Tack för alla fina ord. Om ni visste vad det värmer!
Hoppas att ni springer med oss den 20 september här på Frihamnspiren i Göteborg"! Anmäla er kan ni göra på fcancerandrun.com
kram och kärlek till er alla!
Men lite extra kärlek till din dotter Maria Olsson <3
Rebecka Johansson
1991 • Lund
#8
31 maj 2014 - 10:42
Det här inlägget inspirerar mig på så många sätt så du anar inte Cecilia. Jag är relativt nybliven sjuksköterska inom svensk sjukvård, och jag är inriktad mot onkologi. Jag förlorade min svärmor för nästan tre år sedan på grund utav cancer, och där har jag insett orättvisorna inom vården, att individer blir behandlade som siffror.
Jag brinner för mitt yrke, och vill göra skillnad! Jag brinner lika mycket för löpning och imorgon ska jag springa mitt första halvmaraton. Då set känns motigt så springer jag för min svärmor.
Kämpa på och stort lycka till i framtiden!!
MagnusH
1973 • Kungsbacka
#9
11 september 2014 - 07:35
Anmäld via jobbet som betalar anmälningsavgiften (tack Södra!!), vet inte om benen lever efter helgens halvmara men runt kommer man väl på ett eller annat sätt :)
Endast registrerade medlemmar kan posta kommentarer.
Registrera dig här eller logga in ovan.