Foto: Dennis Widmark

Lida Loop – mtb, skratt och lera

Krönika/TävlingsberättelseMaria Widmark kör mtb-loppet Lida Loop för tredje året i rad. Inpackad i lera och med regnet smattrande mot hjälmen beskriver hon cykling när den är som bäst. Glada medcyklister hejar på varandra och stämningen är peppig. Ett lopp att vara nöjd med, även om det slutade med en trasslande kedja. 

Nerverna kittlar härligt i magen när jag lyfter av min Scott Scale 29 från bilen. Målet för dagen är att ha roligt och ta mig i mål, förhoppningsvis på en bättre placering än förra året. Mer avancerad än så brukar inte min målbild vara.

Jag tränger mig in i fålla fem och hittar en ledig kvadratmeter att ställa mig på. Jag sveper med blicken över havet av färgsprakande tröjor, hjälmar och cyklar. Det här kommer att bli kul!

Speakerrösten annonserar att det är två minuter kvar. Alla står grensle över sina cyklar och väntar. De här minuterna älskar jag, den spända förväntan, nervositeten, längtan att få komma igång.

Trumslagare drar igång ett paradliknande stycke som ekar över området och så kommer det efterlängtade startskottet.

Den färgglada mattan av cyklister sätts i rörelse och så bär det av upp för skidbacken.

Halvvägs upp blir det för trångt, det är bara att kliva av och leda cykeln. Jag positionerar mig, hittar en lucka och trampar på.

Vis av tre tidigare års medverkan ser jag till att ha rätt växel i och lägga mig i ett tempo som inte bränner slut på benen på första loopen.

Vi svischar fram på de breda motionsspåren genom skog och ängar.

Halvvägs börjar det droppa och det dröjer inte länge innan det fullständigt vräker ner.

Min knallgula tröja blir brunare och brunare för varje tramptag och små sjöar bildas i skorna. Jag ler och trampar vidare med regnet trummandes på hjälmen.

Sista singletracken på första loopen har rötter hala som såpa. Det är svårt att få ett bra flow i trängseln och det är ofta lättare att hoppa av och springa med cykeln. När jag varvar ser jag att jag ligger på 13:e plats, sämre än jag hoppats på men så bär det i väg ut på loop två.

Vilket slit! Regnet har dragit förbi men blöta rötter får bakhjulet att kränga hit och dit, jag välter ett par gånger på grund av tjock lera och stundtals klafsar jag fram med cykeln bredvid mig.

Nu har tävlingen ändrat karaktär. Stämningen är glad och pratsam, alla peppar varandra med ett ”bra kämpat, du ser stark ut” och man erbjuder hjälp när någon vältrar sig i lera.

Loop två är min favorit med mycket singletrack men i år var det slitsamt. Trots allt känns benen inte alls så stumma vid varvningen och jag är på plats 10 när det bär iväg ut på sista loopen.

I den första branta backen småpratar jag med en medcyklist och han mumlar att han hoppas att han åtminstone får en medalj vid målgången som ett minne. Efter några kilometer får tävlingen dock ett oväntat slut för min del. Bakhjulet halkar till, jag välter och cykeln kränger in i en sten. Ett metalliskt ljud ekar genom skogen och kedjan hoppar av. Jag försöker felsöka min leriga växelförare utan resultat, så jag lirkar på kedjan igen och fortsätter. Så hoppar kedjan av ytterligare en gång och igen och igen…

Jag suckar, vänder om och rullar tillbaka samma väg som jag kom, närmaste väg tillbaka.

Så här i efterhand är jag nöjd även om jag inte kom i mål. Jag hade riktigt roligt, träffade trevliga människor och fick mig en ordentlig lerinpackning! Jag saknar bara fler tjejer i den här underbara sporten :)

1 kommentarer till artikeln

1968 • Degerfors
#1
14 juni 2013 - 08:18
Det låter som du gillar den här sporten!
Tråkigt med en trasig cykel när man har skapligt flyt som du verkade ha i leran trotts allt.
Hoppas det går bättre nästa gång.
Snyggt efternam föresten.
Mv Jonny W
Endast registrerade medlemmar kan posta kommentarer.
Registrera dig här eller logga in ovan.