Varbergsloppet

Tvekade i det längsta om jag överhuvud skulle starta. Fick nån konstig allergisk reaktion eller nåt igår. Näsan rann, stickningar i läpparna och nös oavbrutet. Fortfarande lite symptom kvar idag på morgonen, men det mesta var borta. Så jag åkte ner till Varberg. Om inte det kändes 100 kunde jag ju alltid stå och heja på.

Väl på plats kändes det okej att starta så jag hämtade ut nummerlappen och träffade Kortben i dörren. Och på väg till starten mötte jag Alexander. Han springer inte själv, men Karin ska runt. En kort uppvärmning senare gick starten.

Gick ut lite hårt, så det blev mycket pannben efter ett tag. Och eftersom jag knappt trodde jag skulle springa i morse så blev det lite fel med maten, vilket ledde till hållkänning ett tag. Men det värsta var värmen. På Göteborgsvarvet gick det ju hur bra som helst, men här var det riktigt jobbigt. Hade egen flaska med för att kunna dricka fritt. Fast jag borde nog ha hällt i mig mer under loppet och aningens mindre innan - jag blev tvungen att göra en inverterad vätskekontroll vid ett träd efter 3 km. Där rök nog 20-30 sekunder.

Runt sju km sprang jag förbi Karin som tappat mycket fart pga magproblem. Här började också mina egna problem med värmen märkas ordentligt. Med tanke på alla stupade löpare på Varvet så sänkte jag tempot, ville inte rasa. Höll dock igång löpningen hela tiden.

Sista 500 meterna ökade jag till en liten spurt. Det borde jag inte ha gjort. Det knäckte mig totalt. Direkt efter målgången blev jag tvungen att sätta mig ner. En sjukvårdare kom fram och frågade hur jag mådde. Jag var inte alltför kaxig, så han plockade med mig till sjukvårdstältet där jag fick ligga med med benen i högläge.

Blev kvar en tjugo minuter innan jag tog mig vidare till medalj och goodie bag. Under tiden hade resultatlistan kommit upp. När jag läste den förstod jag varför jag blev så slut. Under 47 minuter om man räknar bort pissepausen var klart för snabbt i denna värme. Jag som knappt hade tänkt starta! Jösses...