ASICS Stockholm Marathon - Stockholm

Mitt första och förhoppningsvis sista brutna lopp. Efter ett år 2015 med en envis hälskada hade jag kommit igång bra med träningen under vintern. Hälproblemen har funnits där hela tiden, men varit hanterliga. Jag har följt Anders Szalkais program för maran under 3:15 sedan december och det funkade fint fram till någon gång i april då jag började få ont i vänster knä, som sedan spred sig vidare i benet. Dum som jag var fortsatte jag med passen så gott jag kunde tills smärtorna blev ohanterliga. Gick då till en fysioterapeut som gav mig ett rehabprogram som jag körde tillsammans med alternativträning och radikalt reducerad löpträning under maj. Med helvila från löpning veckan innan Stockholm Marathon var jag inställd på att starta och se hur långt det höll. Vi hade ju trots allt bokat en resa till Stockholm med familjen, så hellre testa än att ge upp i förväg.

Jag preppade med en Voltaren före loppet. Starten var laddad med uppvärmning med Emma, Fredrik och Micke. Värmen var lite besvärande, men trots allt mycket bättre än det hade varit dagen innan. Bestämde mig för att försöka hänga på 3:15-farthållarna så långt det gick. Redan efter några kilometer kände jag hur smärtan började komma krypande i benet, samtidigt som jag kände att det gick tyngre än det borde. Antagligen har jag tappat en del kondition på grund av min bristande löpträning den sista tiden. Svettades rejält och fick ondare och ondare. Vid Slottet stod familjen och hejade, vilket gav en boost. Höll 4:45-tempo den första milen, vilket var ok under omständigheterna. Vid 10 funderade jag på om det var realistiskt att fullfölja loppet eller inte. Vid varje drickastopp gjorde det allt ondare att komma igång igen. Efter jag passerat Vasaparken vid 14 km bestämde jag mig för att bryta vid 16 när jag passerade Stadion. Gick och haltade sista biten. Mötte några andra miserabla stackare i samma situation när jag stapplade bort till Östermalms IP för att hämta min inlämnade väska. Tog mig tillbaka till hotellet och ringde familjen för att meddela att de inte behövde heja på mig på fler ställen. Tröst och uppmuntran och en trevlig middag på kvällen med gamla vänner fick mig på gott humör igen. Dagarna efter blev det mycket promenerande, men fruktansvärt ont i benet.

Nu blir det löpvila hela juni, rehab och besök hos en ny sjukgymnast specialiserad på löpskador. Hoppas bara man är i form igen till Helsingborgs och Amsterdams maror i september och oktober...