Stockholm Marathon

Första maran. Målet för hela vinterns och vårens träning. Nu var det upp till bevis. Starten i 25-gradig värme. Kände mig taggad och lugn på samma gång. Jag vet att jag kan göra det här. Träningsmängden räcker. Tempot räcker. Under fyra timmar ligger inom räckhåll. Första 29 km går allt enligt plan. 5:40 per kilometer. Allt flyter på. Benen känns, om inte lätta, så i alla fall helt okej. Njuter av publikstödet. Dricker en mugg vid varje vätskekontroll. Livet leker, jag är en del av den stora mänskliga floden. Sen kommer Krampen. Precis efter Slussen på andra varvet. Helt utan förvarning hugger det till i min högra vad. Håller nästan på att ramla omkull av smärtan och överraskningen. Jag har aldrig fått kramp förut när jag springer. Är det värmen eller har jag slarvat med saltintaget? Som en räddande ängel dyker Fia-Lotta från Funbeat upp. Hon har också problem, fast med sin ena häl. Vi bestämmer oss för att kämpa på tillsammans. Omväxlande går och joggar vidare till Rålambshovsparken där jag får massage och Fia-Lotta får sin häl tejpad. Som två slagna hjältar joggar och går vi vidare. Att bryta finns inte på kartan för någon av oss. Nu är det mindre än en mil kvar. Med täta stopp för stretchning av vader fortsätter vi. På Odengatan måste jag stanna en längre stund för att få ordning på vaden och släpper iväg Fia-Lotta så att hon har en chans att komma in under 4:30. Fortsätter själv med ytterligare flera pauser innan jag ser Stadion. Fortfarande finns möjligheten att gå under 4:30. Men precis utanför Stadions huvudentré slår krampen till igen med full kraft och jag måste åter igen stanna och stretcha för att kunna komma vidare. Men när jag springer in på Stadions löparbanor är alla tider och målsättningar oviktiga. Jag har gjort det. Jag har banne mig sprungit Stockholm Marathon. Jag, en gammal soffpotatis, kom runt efter 13 månaders löpträning. Så stolt! Så glad! Så ont benen...