Nordslingan swimrun

Lite tankar före:
Så blev det äntligen dags för årets stora swimrunutmaning, Nordslingan. 56km löpning och nästan 5km simning. En kraftprov som heter duga och i swimrunvärlden så får väl detta räknas som ett av de längre loppen. Jag som tidigare endast haft 43 sammanhängande km i benen var lite orolig, men litade tillfullo på Andreas som numera får börja betraktas som en Ultraräv i sammanhanget (bergslopp i alperna på ultradistanser samt lite smått och gott här i Sverige).

Bland swimrunloppen så tror jag att just nu så är det bara ÖtillÖ som är längre distansmässigt (65km löpning och 10km simning), men den tävlingen är annorlunda på flera sätt. Kanske att jag och Andreas någongång framöver får möjlighet att delta där också...

Fast nu var det Nordslingan som skulle avhandlas.

Transport till startområdet och upplevelserna där:
Andreas plockade upp mig vid 07:15 så det blev en tidig morgon. Iofs inte för mig som har 4 barn mellan 2-10år som lever rövare på morgonen, men Andreas såg lite sömndrucken ut där på morgonen så jag fick bilnycklarna och vi körde upp de 4-5 milen till Åkersberga.
Väl i startområdet så möttes vi av en helt underbar atmosfär. Raceorganisationen med Jonas och Per Spångberg i spetsen hälsade oss välkomna och det blev en hel del snack där med både medtävlarna och teamet runt racet.
Extra roligt var att träffa Viktor och Anna, IKJ Blåbär, som är kända ansikten från hemorten Haninge. Det visade sig senare i tävlingen att de här två skulle bli våra huvudkonkurrenter och också de rättmätiga vinnarna. Men dit kommer vi senare i berättelsen.

Starten fram till första simningen Drängsjön (0-5km ca):
Stämningen var på topp med kanonväder och när Pelle skickade iväg oss efter några väl valda ord innan starten så stack hela fältet iväg i en stor klunga. Det kändes faktiskt som om vi var en stor träningsgrupp ute på ett gemensamt långpass där i början. Mkt prat och glada miner :-)
Jag klurade lite över tempot och det kändes lite väl långsamt, men vi hade en gameplan att följa: Starta riktig lugnt och behålla krafter till andra halvan. Vi kommer att bli trötta tids nog.
Andreas fick upprepa detta några gånger under racet (med all rätt) då jag kände att jag ville öka lite.
Vid nerstigningen i Drängsjön ändrades den tidigare så gemytliga och avslappnade stämningen i klungan och nu fick i alla fall jag känslan av att racet började på riktigt. Det blir alltid lite trängsel och kaos när många går ner i vattnet samtidigt, men efter ett tag så lugnade det ner sig. Det visade sig att det var minst ett lag som var riktigt starka i simningen. Bröderna Nyström, tror jag.
De drog iväg och fick säkert en lucka på 2-3 minuter vid uppstigningen. Jag och Andreas var tvåa upp och tog upp jakten på bröderna. Strax bakom oss var det minst ett eller två lag till.

Drängsjön till Trehörningen (5-30km ca)
Jag ville gärna täppa till luckan till 1:orna, men Andreas behöll huvudet kallt. "I början ska det kännas löjligt lätt" sa han. "Vi har långt kvar".
Vi sprang på och hade inga lag inom syn- eller hörhåll. Kilometrarna tickade på och enligt banbeskrivningen borde det närma sig en kortare simning, men av den märkte vi inget. Det var ju lite banändringar och kanske att jag missat någon information, tänkte jag.
En vätskekontroll dök upp och vi frågade den glade funktionären hur långt det var fram till första laget.
- Det är inga före, ni är först! svarade han
Har de framför sprungit vilse? tänkte vi. Men så slog mig plötsligt en hemsk tanke. Eller har vi missat något?
Jo, så var det tyvärr. En kort 80m simning hade vi på något sätt sprungit förbi och luften gick lite ur oss där och då. Men funktionärerna var positiva och hejade på oss.
Lite villrådiga så bestämde vi oss ändå för att fortsätta och tänkte att vi ser det som ett bra träningspass. Men det kändes surt just då...Kanske att vi kan få något tidsstraff och ändå vara inom tävlan? Om vi kör på hårt och på något sätt lyckas komma i mål med en bra marginal så kanske tävlingsledningen har lite överseende? Det här var ju ändå lite som ett försöksrace... Ja, många tankar gick genom huvudet.
Två korta simningar passerades och jag skymtade minst två lag en bit bakom vid uppstigningarna. Kanske 4-5 min...
Det som fick oss på bättre humör var faktiskt när tävlingsledningen personligen mötte upp oss vid en extra vätskekontroll 3-4km senare. Då vi träffade Jonas och Pelle där och förklarade vårat misstag så svarade de bara med positiva miner och fortsatt pepptalk.
- Ni är först! Kör på hårt! var de glädjande orden som var kvar i huvudet efter den lilla kontrollen.
Just det mötet fick för mig en stor betydelse för resten av racet. Mina negativa tankar förbyttes till positiva.

Vi malde på med fina grusvägar under fötterna kantade av vacker ängsmark. Vi följde de vitröda snitslade markeringarna tillsammans med de orangea Roslagsledsmarkeringarna. Men så blev vi osäkra på vägen igen. Två rödvita snitslar bildade liksom en "port" in i obanad terräng uppför en brant. Skulle vi lämna Roslagsleden här? frågade vi oss. Vi bestämde oss för att springa en liten bit till på den stora leden och se om någon ny snitsel dök upp. Nä, ingen i sikte...Så vänder vi tillbaka några hundra meter och står återigen vid "porten". In i snårskogen och leta efter snitslar, men vi hittar inga. Ja, då måste det vara Roslagsleden som gäller och vi vänder ut ur skogen till grusvägen. Vi suckar av lättnad när det dyker upp en snitsel en bit bortom den platsen vi vände på och inser att vi är rätt.
Men nu har det blivit lite "racekänsla" igen för vi tappade ca 4 min på äventyret i skogen och laget bakom har fått kontakt. Vi såg de skymta på grusvägen och vi springer på lite snabbare.
Någon km längre fram så hoppar vi ner i en sjö till (Viren) och efter lite strul med utrustningen så kommer vi iväg i vattnet. Nu vet vi att vi är jagade hack i häl, men eftersom vi simmade på bra den första simningen jämfört med de andra lagen så kanske vi kan hålla undan?
Det är en lite längre simning i sjön Viren 760m och nästan framme vid uppstigningen så dyker det upp två simmare på led på vänster sida. De simmar snabbt och starkt och vi får se oss frånsimmade. Men vi kommer ändå upp samtidigt på stranden och då ser jag att det är våra kompisar från Haninge, Viktor och Anna. Roligt och extra sporrande!
Vi hejar lite snabbt på varandra och springer iväg. Vår plan nu blir lite ändrad och vi bestämmer oss för att springa på lite snabbare så att vi kan skapa en lucka. Det fina samhället och bruksorten Vira bruk passeras i rask fart. Det var knappt så jag hann med att plocka på mig en näve supergoda godisbilar och lyssna klart då Jonas Spångberg försökte förklara bansträckningen innan Andreas stack iväg.
Till nästa sjö, långsimningen i Trehörningen, har vi fått en lucka, men simmar lite fel i början och tappar värdefull tid. Efter att vi ändå hittat rätt markering/flagga på en brygga långt bort så plaskar vi på ditåt. Den här simningen känns som om den aldrig ska ta slut och där i vattnet med huvudet nere under ytan och allt bubbel-/vattenljud i öronen så börjar jag fundera på om vi simmar i motströms. Jag hinner även med att fundera på om mästersimmarna Viktor och Anna ska hinna ifatt oss igen.
Och när vi nästan når bryggan och slutet på denna monstersimning så kommer de där två forsandes på led. Återigen får vi se oss besegrade i vattnet...
Våra två lag kommer upp strax efter varandra och jag ser nu fram mot en till löpsträcka. Där är vår styrka. Jag hör att Anna ropar att nu väntar en lång 15km löpning via Bergshamra och vi drar iväg.
- Kör hårt nu grabbar! ropar Viktor uppmuntrande bakom oss. Ett till bevis på att den här tävlingen kantades av underbar support och medtävlare.

Trehörningen - Norrtälje (30-60km ca)
Den andra halvan springer och simmar vi helt själva sånär som på lag bröderna Nyström som vi möter strax efter Trehörningen. De kommer från fel håll och jag lider verkligen med dom. Vi bommade också på ett ställe och känslan är förstås uppgiven. Jag försöker vara lite positiv och hoppas att de återfår glädjen. Precis som vi lyckades göra.
Andra halvan av racet tuggar liksom på. Vi passerar energikontroller med glada och uppmuntrande funktionärer. Det är ganska varmt när man springer på de öppnare partierna och tröjorna åker av. Precis när vi kliver upp ur sjön Länna k.sjö så skymtar jag ett lag som hoppar ner i vattnet. Då vet vi att luckan bak vuxit en hel del på den senaste 15km löpningen.
Snabbare än väntat når vi de sista två simningarna och vi får stå och leta en liten stund efter snitseln på andra sidan. Men så ser vi den fladdra där borta i skuggan och hoppar i. Uppför trätrappan mot fornborgen och känslan av att äventyret snart är slut närmar sig. Ner i vattnet igen och Andreas öser på nu på den sista simningen. Jag har fullt sjå med att hänga med honom!
Sista bergbestigningen upp ur vattnet och vi drar på lite med löpningen. Det är ju snart slut!
- 2km kvar ropar Andreas när vi når motorvägen och civilisationen i Norrtälje och han ökar på tempot. Här ska det tydligen slutspurtas :-)
Det är bara att ta rygg och vi öser på. Mina ben som känts riktigt bra hela racet börjar nu bli lite möra. Jag tänker att all träningsvärk och ömmande muskler som jag får uppleva de närmaste dagarna kommer främst att bero på den här slutforceringen. Km-tempot som tidigare så stadigt varit runt 5:10-5:30 sjunker. 4:40....4:20...4:30, men målet då? Det var ju 2km kvar sa Andreas när vi sprungit i nästan 3km!
Det är ju bara att fortsätta, men känslan att racet aldrig tar slut blir starkare och starkare. Vid varje krök och varje folksamling så spanar jag efter tält och banderoller som kan liknas vid ett målområde.
Och tillslut, efter en evighet, så kommer målet och vi bryter målsnöret med glädje. Funktionärer och ledarstab hälsar oss välkomna och gratulerar friskt! Känslan i kroppen är riktigt bra :-) Vi har besegrat roslagsterrängen och Nordslingan!
Efter ca 30 min droppar Viktor och Anna in vilka egentligen är de riktiga vinnarna enligt mitt tycke. Vi bommade ju 80m simningen i Gumrasjön.

Men känslan för egen del är trots det jättebra och vi hoppas att revanschera vår orienteringsförmåga tills nästa år :-)

Tack ledarstab, funktionärsteam och alla medtävlare!

Tomas Granberg