Löpning Övrigt 25 inlägg 8526 visningar

Bättre kondition efter 50???

1956 • Lund
#1
21 maj 2009 - 22:28
Gilla

Jag är relativt ny som mogen löpare men hade bra kondition som yngre fotbollspelare - "evighetsmaskin" fram till 30-årsåldern.

Vilka är era erfarenheter av att förbättra konditionen i mogen ålder - stadigt eller dramatiskt?

Till lynnet lite tjurskallig, så jag lyssnar bara på det som i mina öron låter bra. ;)





< < < 1 2 > > >
Walker67
1947 • Växjö
#2
22 maj 2009 kl 00:06 Redigerad 22 maj 2009 kl 00:09
Gilla
Du har ung 10 år på dig att förbättra din kapacitet, efter 60 faller det obevekligt.

Synd att du inte började tidigare, så du kunde fått svar hur bra du kunde blivit. Runt 30 var jag som bäst, men höll min kapacitet tom 41 år. Sen gick det utför i små trappsteg, några år samma kapacitet, sen lite lägre. Nu efter 60 är det framför allt spänsten som blivit sämre + att taket för syreupptagningen blivit lägre. Det märks speiciellt i början, innan man kommit in i andra andningen.

Men du befinner dig på en lägre nivå än du skulle varit om du fortsatt kontinuerligt efter fotbollskarriären, så du borde ha en del att ta av fram till 60. Men håll huvudet kallt och träna lagom, så du inte blir skadad, så går det nog bra.

Lycka till !
Oldboy
1952 • Danderyd
#3
22 maj 2009 kl 00:41
Gilla
Nej, det är inte så illa. Visserligen minskar "taket" för hur bra man kan bli och det gör det långt före 50. Men om du ökar/lägger om din träning till något som ger bättre effekt kan du förbättra dig oavsett ålder! Man har t ex visat att även folk över 80 får muskeltillväxt genom träning.

Det är, enligt Tim Noakes, också så att de löpare som ligger i topp i veteranklasserna är inte de som var elitlöpare i 20-30-årsåldern, utan andra som i mogen ålder ökat sin träning så att de nått elitnivå. Man har ca 20 år på sig att ligga på topp, sedan tar andra över, löpare som börjat den intensiva delen av sin träning senare.

Själv har jag aldrig varit i närheten av elitnivå - det närmaste jag kom var att vara näst bäst i höjdhopp i min skola, utan att få träna så mycket, var inte med i någon klubb. Jag kutade runt något spår på 3 km någon period, cyklade jämt när jag skulle någon vart, sprang 5-km-spåret ett par år, senare 7 km. Men allt detta utom vardagscyklingen var periodiskt.

Vid 50 började jag träna mer systematiskt, på rätt låg nivå i början, allt för att en kamrat lockat mig att göra klassikern. Snö är det ont om här så löpningen har nästan tagit över helt, det har blivit mer med åren men de två-tre senaste åren har jag inte ökat mängden så mycket, däremot ändrat upplägget.

Jag har gjort 5 Stockholm Marathon med ständigt bättre placeringar och har tänkt kliva fram ett rejält steg till i år, och ett steg till nästa år men då genom att offra Vasaloppet (som ändå kolliderar med barnens sportlov) och vara flitigare under vintern. Därigenom räknar jag med att ha hunnit nå en högre konditionsnivå till Stockholm Marathon innan semestern får mig att missa en del träningpass.

Förbättringarna kommer inte längre i lika stora steg och det straffar sig tydligare att slarva med träningen. När jag inte längre blir snabbare på maran kanske jag byter huvuddistans eller lägger av nästan, det får vi se.

Den största utmaningen är att hålla sig så skadefri som möjligt, styrketräna alla möjliga muskler från början och, tycker jag, lära sig ett hyfsat bra löpsteg "från början", dvs landa med kroppen över foten och därmed inte på hälen, för det tar lång tid att träna om. Framförallt styrkan i senor och muskelfästen tar lång tid att bygga upp för där är tillförseln av näringsämnen klen. Med all säkerhet tar det lång tid att få genomslag i kroppen för alla andra önskvärda förändringar, det är därför det tar kanske tio år att bli en så bra marathonlöpare man kan bli. Så jag har några år kvar.
EvaMarie
1957 • Linköping
#4
22 maj 2009 kl 10:44
Gilla
Ja, de vältränade 30-åringarna kommer att vara svåra att slå, men visst går det alldeles utmärkt att träna och förbättra sin kondition även efter 50.

Det enda som man behöver tänka på är att man måste vara lite mer varsam med sig själv. Det går inte att öka på antal pass eller intensitet hur som helst, utan det straffar sig tydligare. Man måste tänka på det där med vilodagar och återhämtning. Och om man varit lite väl ivrig så att man känner av lite småskavanker så lönar det sig absolut att ta några dagar "off" och se till att skadan läker ordentligt.

Sammanfattning: Tar man bara hänsyn till att det krävs lite mer tid för återhämtning/uppbyggnad i mogen ålder kan man komma mycket långt!
1956 • Lund
#5
22 maj 2009 kl 15:50
Gilla

Tack för trevliga och uppmuntrande svar.
Madeleine Pettersson
1980 • Gävle
#6
22 maj 2009 kl 15:56
Gilla
Vill bara berätta om min klubb kamrat ( kvinna) som är 45 år och nyligen sprang en 5 km tävling på 19.28. Själv är jag 29 och springer på 20.47. Är otroligt imponerad av henne kan jag säga :)

Så själv känner jag att min karriär som löpare precis börjat ;)
Gurra Limebranch
1983 • Oskarström
#7
22 maj 2009 kl 16:02
Gilla
Mikael; titta på Skånes Veterancup. Det är nästan löjligt hur många duktiga veteraner det finns bara i skåne.
Om vi tar gårdagens tävling som exempel. De tre första i "din klass":

1 Anders Persson 1955 GF Idrott 38.55
2 Mats Persson 1956 IS Skanne 39.02
3 Göran Kvarnerup 1959 Heleneholms IF 39.34

Det är verkligen inga dåliga tider. Vinnaren i M60 gjorde 38:15 och vinnaren i M75 47:19. Det går alltså att dels förbättra sig mycket, men även att bibehålla en väldigt god nivå långt upp i åren.
Som sagt, jag tror att man nästan oavsett när man börjar har ca 10 år på sig att bli så bra man kan inom löpning.
1954 • Falun
#8
22 maj 2009 kl 17:34 Redigerad 22 maj 2009 kl 17:52
Gilla
Madeleine, jag är också imponerad av din klubbkamrat. Men minst lika imponerad av den äldre i K60 som nyligen gjorde halvmarathon på 1:42.

Sedan är jag inte helt överens med Oldboy och Noakes, detta att andra tar över. Titta bara i min klass, M55, på terräng-SM. Åtminstone 1:an och 3:an är gamla storlöpare med tider på marathon 2:17 resp 2:22. Men jag känner också till en del som dykt upp i veteran-eliten på äldre år.

Själv är jag då M55 och med ökad träning så slår jag fortfarande personrekord. Inga elittider men hyfsade tider för en motionär.

Edit: Kollade upp tvåan och hans maratid är inte lika bra, allt är dock relativt, 2:34 från 1972.
1956 • Lund
#9
22 maj 2009 kl 17:56
Gilla

Som sagt, inga dåliga tider av gubbarna, Gurra.

47.19 av 76-årige Gunnar Nilsson är läckert.

Men till syvende och sidst, så är drivkraften att upptäcka sin egen potential och se hur långt man kan nå i minuter och kilometer räknat, oerhört stark.

nu får man snart ut i spåret igen.... ;)
1943 • Täby
#10
22 maj 2009 kl 19:04
Gilla
Visst kan kondiition både behållas och till och med förbättras långt upp i åren. Huruvida man kan hålla sig i toppen i mer än 20 år är dock inte givet. Man kan ju bli less också.
Tittar man på världsstatistiken, se nedan, så hittar man nya namn i högre åldersklasser som inte synts tidigare. Några namn återkommer dock.
http://www.mastersathletics.net/Rankings-Masters-Athletics-Track-an.4.0.html
1956 • Lund
#11
22 maj 2009 kl 20:02
Gilla

kul länk, Henry....

Ser att ovan nämnde Gunnar Nilsson låg på 10:e plats i världsbästalistan på både 5000m och 10000m 2008. Med gårdagens resultat på milen, så hade det placerat honom på 5:e plats.....

Så får man perspektiv på prestationer.
csaba
1973 • Malmö
#12
22 maj 2009 kl 20:08 Redigerad 22 maj 2009 kl 21:00
Gilla
Jag tränar med Gunnar, som är en otroligt trevlig gubbe.
Och det pinsamma är att det är många lopp som jag har fått kämpa för att komma ikapp han.
Jag vågar knappt berätta för mina kompisar att jag ofta nästan får stryk av en gubbe som är över dubbelt så gammal ;-)

Jag han slog tydligen Svensk rekord för 75 åringar.

Du är bäst Gunnar !
Per Lantz
1970 • TABERG
#13
22 maj 2009 kl 20:34
Gilla
Och om den maximala prestationsförmågan faller? Vad har det egentligen för betydelse? Efter mitt senaste maratonlopp stötte jag i hotellobbyn på kvällen efter loppet ihop med en farbror som också hade sprungit loppet. Vi var båda intresserade av tiderna som skulle publiceras på internet vid åttatiden. Vi tog varsin öl, delade på hotelldatorn och gav oss i kast med resultatlistan. Det visade sig att han hade gjort loppet på 04.37 och att han snart var 75 år. Han hade gjort ungefär samma tid som jag 1972 berättade han. Då var han ungefär i min ålder. (Samma år som Munchen OS minns jag att han la till). Han var besviken på tiden för dagen, sa att han kunde springa snabbare. :-) Efteråt har jag funderat lite på den där till synes kärnfriske och synnerligen trevlige farbrorn. Man kanske skulle sätta upp ett nytt långsiktigt mål för sig själv. 04.37 när man är 75. :-)
1956 • Lund
#14
22 maj 2009 kl 20:56
Gilla

"Och om den maximala prestationsförmågan faller? Vad har det egentligen för betydelse?"

Per. Adekvata frågor som förtjänar en egen tråd om löparlivets yttersta mening.
1954 • Falun
#15
22 maj 2009 kl 21:05
Gilla
Det är klart att det kan vara lite deprimerande. Man får försöka jämföra med löpare i samma ålder eller att räkna om enligt WAVA. Eller vara glad att man kan springa, och det ganska bra. Jag kommer ihåg när jag var 30 och blev förvånad över att bli frånsprungen av gamla gubbar. Nu är jag där och springer ifrån många pojkspolingar.
csaba
1973 • Malmö
#16
22 maj 2009 kl 21:23
Gilla
Jag kan säga att jag blev så imponerad av Gunnar (jag trodde inte att han var så duktig).
Att jag mailade till Runners World, om ett reportage om Gunnar ?
En sådan gubbe måste ju vara inspiration för många gamla att det är aldrig för sent att börja träna.
1956 • Lund
#17
22 maj 2009 kl 21:35
Gilla

bra initiativ, csaba
1943 • Täby
#18
22 maj 2009 kl 22:05
Gilla
Leif
Visst kan det vara uppmuntrande att kunna springa ifrån "pojkspolingar". Men nu är det oftare så att även flickspolingar springer ifrån en.

Jag länkar nedan till mitt livs enda lopp på Stockholms stadion. På 2000m B-heat kunde jag inte ens hänga med fjortisar bland flickorna.

Se även A-heatet där en pojkspoling (Levay) imponerar. Hans resultat visade sig vara Europabäst i hans ålder. Se andra länken nedan.

Den andra länken avslöjar också att en spanjor tillhört världesliten på medeldistans sedan pojkåren. Ni som är yngre kan väl försöka följa hur länge hans "utveckling" håller i sig. Även William Levay blir intressant att följa.

Tyvärr verkar många unga stjärnor falla bort redan före senioråldern. Lyckligtvis kan man ofta komma igen. .
http://www.studenterna.nu/upload//LLK08_resultatlista_4.pdf http://freenet-homepage.de/athletics/
Walker67
1947 • Växjö
#19
23 maj 2009 kl 00:22
Gilla
Visst man kan ta fram flera superfenomen upp i åldrarna, men det är viktigt att inte jämföra sig med sådana utan utgå från sig själv och se hur bra man kan bli.

Sen är det viktigt att när nedgången kommer att lära sig acceptera det. Snart vänjer man sig vid sin nya nivå och lär sig vad som är "bra" just för mig. Men det klart ibland kan det kännas skönt att springa ifrån någon fd storlöpare - hände nyligen i terräng-DM att jag slog en som varit nästintill landslagsklass i sina bästa år.
Madeleine Pettersson
1980 • Gävle
#20
23 maj 2009 kl 06:55
Gilla
Leif:

Jo hon i K60 är otrolig! Det är verkligen makalöst hur hon springer.
Imponerande är rätta ordet att beskriva hennes prestationer. Och hon kan verkligen springa allt den kvinnan! Så häftigt!

Hoppas man själv är så när man blir lite äldre :)



< < < 1 2 > > >
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.