17 mars 2020 kl 08:36
#4 Det är ju just det, det blir skevt att ifrågasätta en person med VM- och OS-guld. Jag kan dock inte hålla mig då han mer eller mindre ifrågasätter något som det råder koncensus kring och det som för mig och mina vänner har varit skillnaden mellan framgång och totalflopp på LL.
#5 Ja, jag såg det också. Men det tycker jag ska vara med i inlägget från början. De som läser inlägget missar den infon eftersom alla inte är lika kritiska som jag och även scrollar igenom kommentarsfältet.
Här är inlägget 7:e maj 2019 där han skriver om ungefär samma sak:
"Och jag sprang ynka två pass över 20km i förberedelserna. Men i stort sett nästan alltid nånting snabbt. 200, 400 osv... Min erfarenhet är att man inte behöver köra en massa jättelånga och tidskrävande pass för att ”härda” benen och bli en bättre distanslöpare, en riktigt ojämn fart gör det jobbet ganska bra. Försök att öka maxfarten istället, då blir det enklare att hålla målfarten sen. Och ska man springa Lidingö, då är det detaljträning på utförslöpning minst vartannat pass. Dessutom är snabbhetsträningen väldigt fostrande för vader och lår. Det känner man ju inte minst de gånger man får promenera hem efter sista intervallen..."
Ge ovanstående råd till en sub 3-löpare på LL och låt alltså denne köra kortare tempo- eller intervallpass i kombination med att lägga fokus på att springa utför varannat pass - dennes LL kommer att gå åt helvete. Låt samma person springa milen två gånger per vecka samt ha ett lugnt pass som långsamt stegras i längd och som kanske som längst blir 25-27 km innan loppet och personen har mycket bättre förutsättningar att lyckas.
Jag har problem med termer som "oss motionärer" där jag och massa andra innefattas i samma kategori som en 1:46-löpare på LL med en miljon träningstimmar i benen. Baserat på hans råd så har vi inte i närheten utav samma förutsättningar då en strategi likt den ovan aldrig skulle ha hjälpt mig nå de tider jag har nått. Jag kan dock verkligen förstå varför det funkar för honom.