7 augusti 2014 kl 22:34
För mig funkar det bäst att bestämma i förväg vad jag ska köra och vad syftet med passet är. Oavsett om det är återhämtning (dvs jag får inte springa för fort), intervaller, tröskelpass osv.
Om syftet t.ex är att putsa på VO2-max vet jag att passet kommer bli väldigt obehagligt eftersom jag måste ligga på över 90% av maxpuls för att det ska ge rätt effekt. Det betyder att jag måste lägga in en dag av lugn träning innan för att orka köra hela passet rätt. Den förberedelsen gör att jag är motiverad att köra passet när det väl är dags - annars är förberedelserna bortkastade.
När passet väl är igång håller jag dels fast vid hur jobbigt det ska vara (jag har ju en hyfsad uppfattning om det i förväg). Känns det för lätt? Då kör jag förmodligen för lugnt, håller på att motverka syftet med passet och måste öka.
Jag kör också väldigt mycket avprickning / nerräkning eftersom jag vet i förväg hur passet ska vara. 1 intervall gjord, bra. 2 klara, bra. 3, bara 2 kvar nu. Håll i. Näst sista, pressa nu, bara sista kvar, den går på vilja. Sista nu! Kom igen, kom igen, maxa nu. Yes! Stå framåtböjd / ramla omkull.
För mig bygger det på att ha ett långsiktigt mål jag vill uppnå och vägen dit utgörs av en massa pass som ska utföras på rätt sätt. Vill jag uppnå målet tillräckligt mycket är jag också motiverad att utföra alla passen som krävs för att komma fram.
Sen gillar jag också att ha ett tävlingsmoment. Det behöver inte vara mot nån annan än mig själv, men t.ex att mäta upp en lagom lång runda hemma och försöka pressa tider på den funkar finfint för att orka ha det obehagligt en längre tidsperiod. Det gör också passet väldigt förutsägbart och lättare att hantera för då vet jag exakt hur jobbigt det var sist och kan lägga mig på samma nivå igen. Tillfredsställelsen i att slå förra månadens tid uppväger obehaget det kostar att komma dit.