6 mars 2014 kl 11:54
Jag är själv sjukgymnast och har ett stort intresse för löpning och löpteknik. Oftast om man landar på hälen landar man framför kroppen och då ofta med ett rakt/mer utsträckt knä, detta innebär att den stötvåg som bildas i landningen fortplantas upp genom hälen och underbenet sedan in i knäleden och då benet är rakt så får knäledens två ledytor, skenbenets övre del och lårbenets nedre del, ta en rejäl känga. Detta är inte att rekommendera vid problem med just ledytorna som man har vid artros eller för den delen meniskskador. Landar man mer under kroppen så landar man ofta på mellanfot/framfot och dessutom med mer böjt knä, är just det böjda knäet som skyddar knäleden då det är musklerna runt knäet som då tar upp stöten istället för själva leden. Det som jag tycker är bättre är att fokusera på att landa under kroppens tyngdpunkt och med ett sviktande och lätt böjt knä så musklerna tar upp stötarna istället för knäleden. Sedan har ju hälsenan/vaden tillsammans med fotvalvet en funktion att både dämpa stötarna från isättningen och ge en återfjädrande extrakraft i frånskjutet. Landar man på hälen så tas ALL NATURLIG dämpning från dessa bort medans om man landar mer på mellanfot/framför så jobbar de naturligt för att dämpa stötarna.
Sen gäller det att lära sig använda det på rätt sätt. Är man en ovan löpare eller en hällöpare så har inte foten/hälsenan/vaden styrkan och tåligheten att klara av en total övergång till framfotslöpning på en gång oftast, men det gäller även att lära sig springa mer framåt istället för att uppåt, sett många och själv gjort det misstaget förut. Belastningen blir mycket större på vaderna och foten desto mer fallhöjd man får med sig i landningen. Dvs huvudet ska inte guppa uppåt/nedåt särskilt mycket alls, desto mer desto större risk för skada.
Det blev ett långt inlägg, går att skriva en roman om detta. Bara lite tankar som jag själv har kring detta ämne :)
