Löpning • Tävlingar & Motionslopp / Copenhagen Marathon 2014 • 31 inlägg • 9280 visningar •

Marathon som mål-idioti eller inte omöjligt?

Mais

1989 • Lund

•

9 januari 2014 - 14:23

Gilla

Hallå alla joggare! Nu är det tänkt att jag, som är en utpräglad periodare vad gäller löpning, ska komma igång med träningen igen. Vill gärna ha ett mål med min träning och blicken har fallit på Köpenhamn marathon 18/15 i år. Min fråga är nu om ni som är lite mer bevandrade inom löpträning tror att det är möjligt att ens klara av loppet med de förutsättningar jag har (mitt mål är alltså ingen supertid utan att klara jogga hela loppet igenom o landa på ca 4,30h): *springer milen strax över en timme * har inte sprungit alls (mer än ngt enstaka pass) på drygt ett halvår * längsta rundan någonsin var lidingöloppet på strax under 4h (varav jag fick gå sista milen pga kramp i vaderna-hade glömt träna backträning+otränad i allmänhet:)* tror att jag i dagsläget (utan träning) skulle orka ca 1.7 mil i LUGNT tempo innan jag behöver gå..Är det ens möjligt att träna upp sig på så kort tid som det är kvar till loppet? Låter kanske märkligt men det känns inte som en lockande utmaning med millopp och när köpenhamn halvmara går av stapeln är jag utomlands..Såå, möjligt eller löjligt?

< < < 1 2 > > >

Leif Höglund

1978 • Stockholm

•

9 januari 2014 kl 15:00

Gilla

Jag hade aldrig gjort det. Jag har sprungit i drygt 3 år men först i år ger jag mig på maraton som alltid varit en skrämmande utmaning. Att genomföra en mara otränad är ingen bra idé.

Mr. B

1963 • Hemma

•

9 januari 2014 kl 15:59 Redigerad 9 januari 2014 kl 16:02

Gilla

Om du är beredd att göra en rejäl och seriös satsning, och har turen att hålla dig skadefri, så kanske det går.
Ta en titt på Szalkais träningsprogram på marathon.se och hoppa in i något lämpligt. Justera två veckor, för programmen siktar på Stockholm Marathon 31 maj.
EDIT: 4:30-programmet denna vecka (träningsvecka 8) har ett långpass 17km på strax under 2 timmar.

Annica Kaufeldt

1973 • Stockaryd

•

9 januari 2014 kl 16:09

Gilla

Klara loppet? Inga problem.

Jag gick från helt otränad (tillika överviktig) till Marathon på 29 veckor, med avsikten att klara maxtiden bara (6H). Växjö Marathon var min absolut första löptävling någonsin.

Du är definitivt inte otränad, så du borde klara det trots att det bara är 18 veckor dit. Ta det lite piano, snegla på de program som finns och trappa upp långpasset förnuftigt.

Mais

1989 • Lund

•

9 januari 2014 kl 17:55

Gilla

Okej, tack för råden! Ska definitivt kika på träningsprogrammen på marathon.se! Får ta mig en funderare på om jag är beredd att lägga ner tiden för att få ett lopp man kan njuta av (i viss mån i alla fall:). Som tur är är det ju vad jag förstått inget anmälningsstopp på detta lopp så det kanske går att köra på ett marathon- träningsprogram och sedan se hur det känns när loppet börjar närma sig..om inte annat så kommer de ju fler lopp( tycker mest att KPHM marathon verkar så lockande för stämningen+närheten)!

Mr. B

1963 • Hemma

•

9 januari 2014 kl 19:41

Gilla

Det jag bedömde som svårt är att hålla nuvarande 10km-tempot under 42km i maj. Att komma i mål på en "godtagbar" tid (vad det nu är) tror jag nog att du fixar.

Oldboy

1952 • Danderyd

•

9 januari 2014 kl 23:23

Gilla

Att springa hela vägen på en mara är inte en liten utmaning, det är nog lättare att komma under 4:30 i tid. Själv sprang jag några bitar på de flesta av mina maror ner till en bit under fyra timmar, numera aldrig (utom när det är särskilt brant).

Det kan gå, men se till att inte bli skadad - då är det bättre att backa och springa ett kortare lopp i vår och se om du orkar hålla igång för att springa en höstmara, det finns många inom ganska kort avstånd.

Kinsei

1974 • Malmö

•

10 januari 2014 kl 10:29

1 Gilla

Klart att det kan gå, och det finns säkert folk som kommer i mål med ännu mindre träning i bagaget.

Min personliga åsikt är dock att det inte är vettigt att bara träna enstaka pass det senaste halvåret och sedan träna för ett marathon på fyra månader. Förutom skaderisken hade jag mycket hellre stått på startlinjen och vetat att jag var väl förberedd för distansen. Att du kan springa en mil på drygt en timme är ju långt ifrån att springa fyra mil i samma fart. Jag tycker därför att en halvmara är ett mycket bättre mål. Tillräckligt långt för att distansen ska vara en utmaning men mycket mindre påfrestande för kroppen. Om halvamaran går bra blir maran sedan mer rimlig som nästa mål.

Mr. B

1963 • Hemma

•

10 januari 2014 kl 12:27

Gilla

Man får ta med åldern i bedömningen också.
Här gäller det en normaltränad tjugofemåring. En del fyrtioårskrisande män med minnen av lumpartiden försöker komma i marathonform på några veckor, och de har lite sämre förutsättningar.

Staffan Dahlgren

1971 • Nykvarn

#10

•

10 januari 2014 kl 12:40

2 Gilla

Jag säger att det absolut är möjligt! Du skriver att du är periodare och det är det du måste arbeta bort för en någotsånär njutbar marathonupplevelse! Kontinuitet i löpningen är A och O för att utvecklas, sikta på ett grundupplägg på åtminstone tre pass i veckan VARJE vecka. Det får gärna gå i lugn fart till en början så att du etablerar vanan att vara ute och röra på dig, ett av passen kan gärna vara lite längre.

Så småningom kan du smyga in lite mer fart i veckans kortare pass, utöka längden på långpassen när du etablerat vanan. Är inte löpningen rolig, prova att variera mera, rundor, underlag, kupering o s v. Så småningom bör du klara ett långpass på åtminstone 25km, helst 30km och en liten bit till några veckor innan loppet, kanske i början av sista veckan i april.

Ett marathon kan vara fantastiskt men också ett helvete och ju bättre förberedd du är desto större är chansen att du upplever det förra snarare än det senare!

Stephan Nylinder

1975 • Göteborg

#11

•

10 januari 2014 kl 13:02 Redigerad 10 januari 2014 kl 13:02

Gilla

Med tanke på bakgrunden och skaderisken är min rekommendation ett solklart NEJ!

Ställer mig helt och fullt bakom det Kinsei skriver, sikta på en halvmara istället. Mycket vettigare distans. En mara hyfsat otränad går säkert att göra, men den blir inte rolig. Särskilt inte sista milen, och särskilt inte veckorna direkt efter. Kan slå ihjäl all entusiasm för löpning lång tid framöver.

Fråga dig själv - är det verkligen värt risken?

Åsa

1978 • Tyresö

#12

•

10 januari 2014 kl 13:19 Redigerad 10 januari 2014 kl 13:21

1 Gilla

Klart det på ett sätt är möjligt. Allt är väl ta mig katten möjligt om man nu är sån, fast vem är det du försöker bevisa något för? Frågan är väl om det, oavsett möjligt eller inte, är värt risken man utsätter sig för. Och risken att bli skadad med det där är som sagt mycket hög. Så nej skulle jag säga.
På din fråga om det är möjligt eller löjligt, säger jag båda. Iofs möjligt, men rätt löjligt. Varför inte göra något annorlunda i livet och satsa på något mer varaktigt? Bara en idé... :)

Mais

1989 • Lund

#13

•

12 januari 2014 kl 14:33

1 Gilla

Men det är ju just det som är frågan, om man utsätter sig för så stor risk egentligen eller om kroppen klarar av en sådan belastning förutsatt att man trappar upp så långsamt det går med tidsbegränsningen..Sen tror jag att vi alla är olika som människor Åsa, en del söker större utmaningar och andra föredrar att gå fram lugnt o metodiskt, det ena behöver inte vara mer rätt än det andra bara mer eller mindre passande för olika personer (förutsatt att man inte skadar sig givetvis men även där är vi olika tåliga, är själv av det mer tåliga slaget). Tror inte heller att bara för att jag skulle bestämma mig att genomföra kphm marathon utesluter detta ett varaktigt springande, det skulle tvärtom kunna vara det som "kickar igång" motivationen. Förstår absolut din poäng men skulle som sagt inte säga att jag tror att det hade blivit extrem-träning innan loppet sedan totalt stiltje för min del:)

Amanda Lewis

1989 • Älmhult

#14

•

12 januari 2014 kl 16:30

Gilla

Om jag ska utgå från mig själv, så hade jag nog inte gjort det.
Jag springer min första mara i Stockholm i år och följer ett av Szalkais program; främsta målet är att ta mig runt nu när det första gången men jag följer sub 4h-programmet, och det känns mycket bra. DOCK sprang jag tre halvmaror i somras och lite andra smålopp under året, och hade jag inte gjort det hade jag nog inte anmält mig till en mara än. Som någon nämnde är det stor skillnad på en mil och ett maraton, och även på en mil och en halvmara skulle jag vilja säga (i alla fall som "nybörjare"). Så jag skulle, även jag, råda dig till att först prova på halvmara-sträckan och se hur den känns.

Jag har varit skadad i okt-dec och tvekade därför lite över om jag skulle hinna komma i form igen inför Stockholm, men tack vare det faktum att jag innan skadan sprang regelbundna långpass på 16-24 km (+ andra pass givetvis) var det lätt att komma tillbaka igen. Om du, som du säger, inte har sprungit på ett halvår skulle jag istället råda dig att jobba på att göra löpningen till en naturlig del av din vardag och sikta in mig på en halvmara. För långpass, det kommer du behöva många av om du vill jogga hela maran (dvs inte gå). Och frågan är om det är värt att riskera att bli skadad bara för att du snabbt måste komma upp i den mängd du behöver inför ett maraton.

Så satsa på att börja med en sträcka som du inte tvekar över att du klarar, vare sig det gäller tiden fram till loppet eller distansen du ska springa. Det blir så mycket roligare att springa lopp när du har förberett dig väl :)

Åsa

1978 • Tyresö

#15

•

12 januari 2014 kl 17:11

2 Gilla

#13: Det förstår jag. Vad som motiverar en är en jätteviktig faktor.
Sedan är det väl olika också vad man är stolt över efteråt. För mig personligen skulle det inte kännas som att det räknades riktigt att ha gått hela sista milen på Lidingöloppet (OBS! Säger inte att det ÄR så som ett faktum eller borde kännas så för dig, pratar bara om hur jag funkar nu). Skulle inte kunna säga efter ett sånt lopp att "jag har sprungit Lidingöloppet". På samma sätt känner jag om Marathon. Ska jag göra det ska jag känna att jag kan klara det springandes.

Jag är verkligen inget under av noggranhet och systematik. Det ska gudarna veta. Däremot vill jag inte göra något som jag inte känner att jag har en chans att fullfölja på ett bra sätt. Att typ köra ett marathon och gå en mil, det skulle störa mig som fan. Så sånt motiverar mig. Det känns häftigare att göra värsta bra loppet första gången jag springer det, än att kasta mig på något, kanske gå en tredjedel av sträckan och sedan känna mig allmänt halvnöjd. "Jag sprang ett marathon men samtidigt inte". Nää, sånt får mig bara att vilja packa och gå hem. Men som sagt, man är så olika.

Henning Looström

1973 • Lund

#16

•

12 januari 2014 kl 18:16

Gilla

Jag hade inte gjort det. Det är väldigt kort tid och som mr B konstaterade, det handlar om ditt nuvarande miltempo över en drygt 4ggr så lång distans...
Risken är bla att du skadar dig, har en jävlig upplevelse och aldrig mer vill springa osv.
Nu är du mycket yngre än jag och håller förhoppningsvis bättre, har du dessutom ett pannben av flinta kan det ju mycket väl funka men varför inte ta en sak i taget? Du har ju många trevliga halvmaror att välja mellan här i Skåne under året och dessutom en kanske inte helt uppklarad affär med LL...

Anders Wilkes

1977 • Älekulla

#17

•

12 januari 2014 kl 21:07

Gilla

Tycker det är synd att sätta ett sådan hög målsättning även om du klarar det är nog risken stor att det tar död på nöjet. Vad skall du ha för mål nästa år? Varför sådan brådska du har ju tiden för dig, använd den till att bli genomstark så att du håller både fysiskt och mentalt för att hålla på med löpning länge, för det verkar ju som det är att finna en varaktighet i löpningen du är ute efter...

Men bestämmer du dig för att köra på detta så önskar jag dig ett stor lycka till och jag hoppas du fixar det.

Mr. B

1963 • Hemma

#18

•

13 januari 2014 kl 09:53 Redigerad 13 januari 2014 kl 10:08

Gilla

Jag läste nog för snabbt tidigare.

Det som talar emot dig är att du inte löptränar alls. Det betyder att din kropp inte tål en snabb stegring av träningsmängden. Att tåla en enstaka runda någon gång är en helt annan sak än att kontinuerligt träna för marathon.

Även om du har psyket för att börja hårdträna så bedömer jag skaderisken som hög. Alldeles väldigt jättemycket för hög - det finns ingen rimlig chans att du håller för den träning som behövs.

Du har fina mål och alla möjligheter att nå dit om du ger dig själv lite tid. Förstör inte det med att springa sönder dig under våren.

EDIT: Det är gott om skilda åsikter i den här tråden... :-)

Jonas B

1972 • Tyresö

#19

•

13 januari 2014 kl 10:18

Gilla

Du skriver att du är en utpräglad periodare och vill råda bot på det genom att anmäla dig till marathon redan i vår. Om nu målet är att råda bot på "periodare"-problematiken är det då inte bättre att sätta upp som mål att springa maran 2015? (Eller kanske 2016). Då har du 1,5 år (2,5 år) på dig och betydligt större chans att detta inte bara blir en kort ny period, som dessutom kan bli smärtsam/skadefylld.

För egen del började jag springa sommaren 2012 och satte då bl a upp målet marathon 2015 och det känns fortfarande som en bra strategi för att långsamt kunna öka och få kontinutet. Har trots en väldigt lugn ökning (2013 63 mil totalt) haft en del benhinneproblem som fortfarande begränsar men jag är ju lite äldre och säkert mer skadebenägen än du.

Mårten Bjurman

1977 • Täby

#20

•

13 januari 2014 kl 10:29

Gilla

Tror också på en halvmara till att börja med. Väg även in att det är roligt att lyckas och tråkigt att misslyckas. Att bryta är inte kul och kanske får negativa effekter på dina framtida löparambitioner.

< < < 1 2 > > >

Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.