Löpning Träning 18 inlägg 2557 visningar

Nybiten löpare. lämplig ambition?

Peter
1974 • Stockholm
#1
27 oktober 2011 - 20:00
Gilla
Hej! Premiär på forumet!
Har en liten fråga angående vilken ambitionsnivå jag ska lägga min träning på. 37 år gammal, har småsprungit då och då tidigare men väldigt sporadiskt. Efter sommaren har jag blivit biten och ser hela tiden fram mot nästa pass. Härligt! :D

Har efter sommaren kört mest smårundor upp till 5-8 km samt en del backintervallpass. De senaste veckorna har jag gått upp lite i distans. Jag funderar på att anmäla mig till ett maraton i sommar (känns genomförbart), vad är en lämplig tid att sikta på/program att följa?

På träning (utan att ta ut mig så hemskt) har jag sprungit milen på 49 och 15km på 1.25, kör just nu kanske 2-3 ggr/vecka men har tid för mer.

Vad tror ni?
Micke Larsson
1971 • Norge
#2
27 oktober 2011 kl 20:18
Gilla
Förståsigpåarna menar ju att man inte ska ha någon tidsambition på sin första mara. Jag kan tycka att det är svårt, man måste ju ändå ha något rättesnöre för att varken såsa igen i bottenskiktet eller (troligare) försöka hålla sitt miltempo på maran.

Så om vi förutsätter att du ska ha ett tidsmål skulle jag säga att 4.00 känns väldigt rimligt och att 3.30 känns som att utmana ödet. Beror ju också på hur du funkar, om du triggas eller hämmas av tuffa mål, och om du har vettet att vid behov ompröva/sänka mål längs vägen.

Prio 1 för oss "nyfrälsta" tror jag är att låta kroppen istället för huvudet bestämma takten på vår utveckling. Min egen kurva hade sett fan så mycket roligare ut om jag inte ständigt skadade mig genom att springa över min förmåga. Kanske också något att ta hänsyn till i din maratontempokalkyl.
Anna Sundqvist
1974 • Luleå
#3
28 oktober 2011 kl 07:55
Gilla
Håller med Micke. Ha respekt för kroppen så att du inte skadar dig, det är bättre att få hungra lite efter farten och distansen än att dra på sig någon efterhängsam åkomma. Sitter själv fast i en envis plantarfaschiit liksom flera andra på forumet. Märker också att benhinnor och knän är vanliga problemområden. Kombinera gärna din löpträning med annat tex cykling för att få mängden lite mer skonsamt. Förebygg med massor av tåhävningar utfall och balansplatta. Att vara skadad är värdelöst tro mig.
1956 • PARTILLE
#4
28 oktober 2011 kl 10:53
Gilla
Peter. Att Du kommer att fixa en mara råder det nog inget större tvivel om, men jag hävdar med en dåres envishet att på sin första mara tycker jag att man skall skippa tidsmål. Därför att:
1. Det viktigaste är att första gången tagit sig igenom distansen utan att kraschlanda.
2. Att ta sin första mara som en läromara.
3. Bli kompis med distansen. En mara är inget farligt - tvärtom :-)
4. Det har visat sig att de flesta debutanter som har disciplin att våga köra i sitt komforttempo, överträffar sig själva ändå till deras egna förvåning och ändå gör att bra resultat och med ett brett leende kan konstatera detta i eftersnacket i trådarna :-)
5. Vi funkar alla olika under långa lopp - Du behöver veta hur Du funkar och hur Du reagerar. På både ansträngning och näringsintag.
6. Med dessa lärdomar och en första marathon väl genomfört, kommer Du inse vilken livskvalité det är att springa en mara och med oförminskad tjusning ge Dig på nästa och med bra erfarenhet i bagaget. Och Du kommer med stor sannolikhet att göra ännu bättre resultat :-)
7. Det självförtroende som följer med den medalj man brukar få vi målgång ger Dig ännu mer inspiration och Du vet nu hur Du skall lägga upp nästa lilla mara.
Kom ihåg. När startskottet har gått och Du har passerat startmattan, så är det faktiskt mindre än ett marathon kvar :-)

GO FOR IT! Det är så dj-a kul! :-)
Gabriella Göthberg
1974 • Stockholm
#5
28 oktober 2011 kl 13:56
Gilla
@Stefan: De orden tar jag med mig! (Ursäkta Peter att jag är inne och stjäl i din tråd!) Tack!
Micke Larsson
1971 • Norge
#6
28 oktober 2011 kl 14:12
Gilla
Stefan: Rent teoretiskt köper jag det här med att skippa tidsmålet, och de flesta av dina argument (även om jag tycker att punkt 3, 5, 6 och 7 inte kräver att man låter bli att ha tidsmål).

Men jag ser inte riktigt hur det skulle gå till rent praktiskt. Skulle jag ge mig iväg på en mara och lämna klockan hemma är jag övertygad om att jag skulle hålla för högt tempo på första milen. Disciplin och komforttempo i all ära, men med tusentals löpare runtomkring kan jag inte hålla koll utan klocka. Och har jag klocka, då blir det automatiskt så att jag försöker att hålla ett visst tempo.

Det är naturligtvis viktigt att inte låta klockan styra farten, särskilt för nybörjare, men att helt strunta i den går ju bara inte. Eller?
Niklas Ejderfjäll
1982 • Bagarmossen
#7
28 oktober 2011 kl 14:55
Gilla
Jag sitter i samma båt, "nybiten" sen i våras. Innan har jag aldrig haft något större intresse för löpning.

Jag följer det träningsprogram som finns här på jogg.se och då jag är novis så började helt enkelt med det snällaste, milen på 60 min, när jag är klar med det blir det 55 -> 50 osv.
Schemat är upplagt på ett sånt sätt att jag inte övertränar och kroppen har reagerat mycket positivt på det hela. Var 1 min från att klara det i Tisdags, då har jag 3veckor kvar av programmet.

Jag har dock inga mål att springa marathon nästa år men Tjurruset och Midnattsloppet skall jag anmäla mig till, sen tar jag det där ifrån.
1956 • PARTILLE
#8
28 oktober 2011 kl 14:55
Gilla
Nja. det jag egentligen menar är att man inte skall låta tidsmålen styra den första maran utan att bli bekant med konceptet och därmed sig själv. Det finns även för förstagångslöpare ett tidsmål - maxtiden :-)
Jag har sett många här som undrat inför sin första mara. De har anammat detta med att inte satsa på sub 4 utan ta det för vad det är. Då har det visat sig att många gånger har de gått fortare än vad de själva trott.
Min egen hemsnickrade teori: Att vågar man skippa tidsmålen första gången och bara ägna sig åt löpningen, så "slappnar" man av och får bort det stressmomentet ett tidsmål kan vara (för en del). det är inget fel att ha med sig en klocka och kolla tempot man håller tycker jag.
Hmmm.... blev Du klokare på det där Micke? :-)
1972 • Söderhamn
#9
28 oktober 2011 kl 16:19
Gilla
Tror på Stefans teori, jag hade nog fått ett bättre resultat på LL i år om jag hade skippat tidsmålet.

Jag ställde mig för långt bak i starten och sprang med ena foten utanför banan första 5-6 km för att ta mig fram, tappade 5 min på min tidsplan och ägnade de nästkommande 10 km åt att ta ikapp den förlorade tiden, vilket jag lyckades med men det kostade för mycket och jag tog slut inför de sista 5 km. Om jag bara kollat tempot (istället för tiden) efter de första 5 och hållt ett lagom så tror jag jag tjänat rätt mycket på det i slutändan genom att ha orkat ett högre tempo. Dessutom skulle jag kommit därifrån med en bättre känsla än att ha misslyckats med mitt tidsmål.

Till nästa år vet jag vad jag ska jobba på och denna gång ska jag klara det mål jag hade i år.
Anders Rosdahl
1976 • Göteborg
#10
28 oktober 2011 kl 16:28
Gilla
Peter,
Ett alternativ kan ju vara att träna så mycket du kan, hinner och orkar, samt försöka hålla dig skadefri. Sen framåt våren kan du fundera på ett lämpligt tidsmål, om du nu vill ha ett sådant.

Som en motivationsfaktor kan jag berätta att jag sprang min första mara för tre veckor sedan på 2:58. Dock har jag sprungit regelbundet i drygt två år och du kommer väl att ha cirka ett års regelbunden löpträning avklarad till sommaren om jag förstått saken rätt?

Men jag är varken någon förståsigpåare eller träningsexpert så mina idéer bör ses med skepsis. :)
Micke Larsson
1971 • Norge
#11
28 oktober 2011 kl 17:25
Gilla
Stefan: Vad jag tror att du säger är att man kan ha klocka och tidsmål, bara man inte blir slav under dem, utan är villig att ompröva både före och under loppet.

Eller också är det vad jag vill att du ska mena eftersom det - för mig - känns som den enda kompromissen mellan klocka och tidlös komforttaktik jag tror går att följa.

Sedan tror jag på Anders idé också. Även om man kan (det är väl omöjligt att låta bli) fundera över tider ett halvår i förväg är det nog bra att vänta så länge som möjligt med tidsmål. För oss som nyligen börjat med de här idiotierna gör det ju en himla skillnad om det blir en skadefri uppladdning eller skador och sjukdomar hela vägen in i kaklet. Nästan så att vi snackar timdifferenser på rimlig sluttid.
1956 • PARTILLE
#12
28 oktober 2011 kl 19:05
Gilla
Tack Micke! Det var så jag meande. Jag hade svårt att få ner tankarna på pränt.... :-)
Vad hade jag gjort utan Dig? :-)
Micke Larsson
1971 • Norge
#13
28 oktober 2011 kl 19:19
Gilla
Ja, då hade du stått dig helt slätt :-).
Joel Beckman
1976 • gröndal
#14
28 oktober 2011 kl 19:54
Gilla
Jag är ingen jätteambitiös löpare, men vill ändå påminna er nyfrälsta om vikten att skynda långsamt. Jag skadade mig ofta i början, fick ont i knän och benhinnor. Muskler och kondition utvecklades för mig mycket snabbare än de stötdämpande materialen i benen, eller vad man ska säga (hinnor och leder). Så kör mycket cykling och sånt om ni är ivrigare än kroppen tål. Jag tror det för många tar 2-3 år av som mest varannandagslöpning innan kroppen är så hård att man kan köra mer ambitiös marathonträning. Det är så jäkla trist att fastna i en skada.
1956 • PARTILLE
#15
28 oktober 2011 kl 23:00
Gilla
Instämmer Joel.
Peter
1974 • Stockholm
#16
30 oktober 2011 kl 21:57
Gilla
Tack så hemskt mycket för alla svar! :)
1978 • Aneby
#17
31 oktober 2011 kl 01:00
Gilla
Tror också att det är bra att vara försiktig och rekomenderar gärna den princip jag använt mig av själv - att aldrig springa två dagar i rad. Jag tror det räcker alldeles utmärkt om du fortsätter med att springa 2-3 gånger i veckan Peter, och då utspritt så kroppen alltid hinner återhämta sig och superkompensera. Sen föreslår jag att du gradvis ökar distansen, tills du kommer upp i ganska långa distanser. Har för mig att jag läste någonstans att man inte ska öka med mer än max tio procent och det kanske är en bra tumregel. Så du kan ju börja med att öka distansen med en kilometer för varje gång du springer kanske. När du sedan blivit bekväm med att springa långa distanser, kan du ju till slut springa motsvarande en maraton på något lämpligt ställe, till exempel på ett hyfsat flackt 5-kilometerspår, så du kan dricka vid varje varvning. För övrigt är det nog alltid bra att se till att man kan dricka under längre springturer. Jag testade att springa 25 km utan att dricka alls på vägen en gång och mådde inget vidare i slutet. =)
1972 • Stockholm
#18
31 oktober 2011 kl 09:06
Gilla
Passa på att börja med minimalistskor när du ändå börjar från början! Tips.
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.