20 oktober 2014 kl 11:14
Nu hann jag bara springa två maraton innan jag "tog en paus", men i mitt fall orsakades pausen av skada i kombination med ett maraton som gick åt skogen och ett helt idiotiskt och osunt sätt att tänka kring prestationer.
Jag var oerhört motiverad innan mitt andra maraton. Jag hade tränat hårt och målmedvetet. Men dagen för maraton så var benen så tunga. Från första steget fick jag kämpa på för att hålla farten. Jag bet ihop, men det gick bara långsammare och långsammare och jag sprang till slut in på höga 3:35 h.
Det hade inte behövt bli så förgörande om jag hade slickat såren och fått en ny chans några månader senare. Men tyvärr fick jag i samband med maran en muskelbristning i en vad som inte ville läka. Jag vilade, rehabtränade, osv. men bristningen gick hela tiden upp. Konditionen och löpstyrkan försvann, det blev jobbigare att springa och därmed också tråkigare. Jag höll igång lite pliktskyldigt med ett par mils jogging i veckan, mest för hundarnas skull.
Avgörande för min del var att jag fick ett infall att anmäla mig till Berlin maraton i år. Jag fick en plats i andra omgången i lotteriet och bokade snabbt flygbiljetter och hotell: Att hoppa av projektet eller träna för dåligt skulle bli kostsamt. Det motiverade mig att träna trots att det var tungt och (inte helt otippat) med mer träning så blev konditionen bättre. Med bättre kondition så blev det roligare att springa och vips så var jag inne i en positiv spiral.
Nu blev inte maran i Berlin riktigt som jag hade tänkt mig eftersom den kom att sammanfalla med min avhandlingsspurt. Den senare fick av naturliga skäl företräde. Då hade jag redan hamnat i den positiva spiralen och börjat tycka att det var kul och meningsfullt att springa mer strukturerat. I samma veva började jag dock inse att det även fanns något annat som hade fått mig att tappa motivationen tidigare: Prestationsångest.
Innan ville jag inte springa lopp om jag inte på förhand visste att jag kunde sätta ett PB, eller åtminstone tangera tidigare PB. Det är ett tankesätt som har haft när det gäller allt jag gör, inte bara löpningen. Kanske särskilt har detta gällt yrkeslivet. Så kan man förstås inte ha det, det har jag nu insett. Istället för goda prestationer så leder till en rädsla att misslyckas och i förlängningen till helt uteblivna prestationer (eftersom det är orealistiskt att tro att man kan prestera på topp varje gång oavsett vad man företar sig - varför man avstår från att göra något alls).
I varje fall. Jag hade ju anmält mig till Berlin och valet fanns att antingen "misslyckas" i Berlin eller att inte fokusera till 100% på avhandlingsspurten. Det uppmärksammade mig på det absurda i mitt sätt att tänka, typ "allt eller inget". Jag kände mig därför rätt nöjd med att på förhand lägga om målsättningen från sub 3:30 h till "åka till Berlin på en välförtjänt semester, våga "misslyckas" och att jag inte skulle skämmas över en dålig tid".
Än så länge går det riktigt bra! I Berlin persade jag visserligen med drygt 5 minuter, men var inte alls missnöjd över att jag var 19 sekunder från det ursprungliga målet. Istället är jag supermotiverad inför nästa maraton. I somras sprang jag Midnattsloppet utan en chans att persa och jag insåg att jag både överlevde och hade kul. Jag sprang Hässelbyloppet för drygt en vecka sedan med samma förutsättningar och jag överlevde det också.
Nu blev det här ett jättelångt och personligt inlägg. Men vad jag har insett är att min löpning inte hänger på mina prestationer och det gör mycket för motivationen. Varför ska jag som är glad motionär ta så allvarligt på det när elitlöpare vågar springa lopp även när de inte är i superform? Det är inte bara helt idiotiskt, utan det tar också bort all glädje från att springa. Att springa är min hobby och något som ska ge energi och inte ta energi och skapa ångest.
