Övergång till lättare sko

Oldboy

1952 • Danderyd

#2

•

5 november 2009 kl 13:21

Gilla

Håkan, om du landar på hälen när du springer behöver du dämpning där. Långa pass på asfalt kräver mycket häldämpning.
För kortare pass på fjädrande löparbanor eller mjuka skogsstigar går det utmärkt med tunnare/lättare skor. Men långpass i lätta skor kräver ett löpsteg där du inte landar på hälen, annars riskerar du problem med knän, hälkuddar och höftleder. Och att byta från hällöpning till framfotslöpning tar tid och bör förberedas och följas länge med styrketräning av hälsenor och vadmuskler, metoden som alla rekommenderar är excentriska tåhävningar (sök på forum). Och låt det ta ett år i så fall, börja med korta sträckor och öka mycket långsamt. Hälsenorna tar tid på sig att bli starkare, ämnesomsättningen är låg p g a klen blodförsörjning.

Håkan Svanbring

1975 • Alvesta

#3

•

5 november 2009 kl 22:26

Gilla

Tackar Oldboy, kan inte säga att jag är utpräglad hällöpare men inte heller framfotalöpare. Men det är som du säger det kommer att ta lite tid att vänja sig vid lättare skor, prio ett är väl att ta det lung och känna sig för.

Olof Reimer

1959 • Saltsjö-Boo

#4

•

6 november 2009 kl 00:32

Gilla

Håkan, du behöver inte skola om dig til framfotslöpare för att springa med lätta skor. Det funkar med mittfot/ snabb hältouch också. Det viktiga är att du har en hyfsat hög stegfrekvens och sätter i foten rakt under kroppen med böjt knä.

Sen är nog inte övergången till Boston så stor, den väger nog bara 50 g mindre än den typiska träningsskon. När Oldboy pratar om att det kan ta ett år att vänja sig så tänker han nog på mängdträning (maratonträning) i lätta tävlingsskor -200 g.

För egen del tog det ca 3 månader med successiv tillvänjning för att springa 2 mil på asfalt i 240-grammare. Började med ca 6-7 km vart tredje pass i de lätta skorna och ökade sen distansen försiktigt. Sista månaden körde jag varannat pass i de lätta skorna och sträckor upp till 15-16 km.

Henrik Gebhardt

1970 • Källby

#5

•

6 november 2009 kl 08:09 Redigerad 6 november 2009 kl 08:11

Gilla

Håkan! börja med att vänja dig vid skorna på kortare och snabbare träningspass. Glöm det här kravet med framfotslöpning det finns massor av marathonlöpare i världseliten som springer mellanfot och häl och de springer i lätta tävlingsskor. Det viktigaste är att du vänjer kroppen vid den sämre stötdämpningen, klarar inte kroppen av det kommer du heller inte att tjäna något på de lättare skorna i tävlingssituationen. Jag anser dock att mängdträningen skall genomföras i riktigt bra träningsskor med god stötdämpning. Att springa 85-120 km per vecka i exempelvis ett par Asics DS Trainer kanske funkar om du väger 55-60 kg, men för de flesta blir stressen på kroppen för stor.

Värt att tänka på kan vara att tävlingsskor ofta har en lägre häl, dvs mindre mellansula så det kan ge större stress på vadmuskulatur och hälsenor, just därför är det viktigt att du vänjer dig vid skorna successivt, från kortare distanser till längre.

Avslutningsvis så är det ju en underbar känsla att snöra på sig ett par tävlingsskor på 150-220 gram nånting. Bara den känslan gör att man vill pressa sig några extra sekunder per kilometer.

Oldboy

1952 • Danderyd

#6

•

6 november 2009 kl 11:14 Redigerad 6 november 2009 kl 11:15

Gilla

Håkan och Olof: Med framfotslöpning menar jag inte att man måste landa på tårna, var mer som en motsats till hällöpning dvs att man inte lägger någon nämnvärd tyngd på hälarna. Att landa mitt på foten brukar också funka (men springer man barfota har man ju en hålfot där så då blir det framfoten eller hälen).

Att jag hävdar att man ska ta ett år på sig att byta steg är för att det uppges ta lång tid att bygga styrka i hälsenan, eller senor överhuvud taget. Vadmuskeln kan man nog bygga upp på tre månader. Sen är jag ju bränd av mitt eget för snabba stegbyte (2-3 månader - det var ju så skönt med lätta skor!) och efter ett och ett halvt år behöver jag fortfarande köra excentriska tåhävningar i perioder för att bli av med återkommande ömhet i hälsenorna.

Jag har ju sprungit i tjockskor i flera år och blev förtjust när jag hittade Nike Vomero, en hel klass mjukare i hälen än något jag provat förut. Var rädd att få tillbaka en gammal knäskada som tidigare gjort sig påmind just av stötarna genom hälen, då visste jag ingenting om löpteknik, det var självklart att landa på hälen.
Ska man springa på hårt underlag och landa på hälen anser jag absolut att man ska ha väldämpade hälar. Även om man inte är marathonlöpare med mycket långpass i träningen. Kroppen tar stryk av stötarna - att landa på framfoten är kroppens eget sätt att göra landningen mycket mjukare och det är ännu effektivare än den mest väldämpade sko. Sedan tål ju olika kroppar olika mycket stryk innan det blir märkbara skador. Sprinters landar naturligt på framoten så för kortdistans behövs ju inga tjocka skor.

Tjocka hälar behövs bara för hällöpare. Att även vi andra har en viss nytta av dämpning under framfoten har jag märkt själv och det understryks också av att Haile satt sitt marathonrekord i Adidas Adios som jag tror väger runt 200g. Han hade säker kunnat springa i en 100g-sko men kanske vinner han lika mycket på mindre trötthet i vissa muskler som han förlorar på det aningen tyngre steget. Men det kan också tänkas bero på sponsorkontraktet, även världsmästare måste ha en försörjning och råd att träna optimalt.
Jag är inte övertygad om att framfots- och mellanfotslöpare behöver göra sin mängdträning i dämpade skor, utom att långpass över sådär 20km på hårt grus och asfalt blir skonsammare. Men i så fall tror jag att väl valda skor i 200g- klassen räcker.

Pål Nilsson

1976 • Höör

#7

•

6 november 2009 kl 23:47

Gilla

Henrik:Jag tror tvärt om att det finns väldigt få löpare som springer >85km/vecka som över huvud taget använder skor som är tyngre än DS Trainer. Jag skulle säga att just den skon har en typisk vikt för en distanssko för en löpare i den klassen.

Oldboy: Jag tror inte på möjligheten att Haile egentligen föredrar en lättare sko. I så fall hade han haft det. Jag menar, Adidas har ju mängder av skor som är lättare än Adios. Tror t.o.m. att jag läst nånstans att just Adios är konstruerad efter hans önskemål.

Oldboy

1952 • Danderyd

#8

•

7 november 2009 kl 00:32 Redigerad 7 november 2009 kl 00:44

Gilla

Pål, jag har läst citat ur en intevju där Haile säger att de gjort Adios för honom. Och jag kan, som jag skrev, tänka mig att dämpningen under framfoten kan spara lite energi från att dämpa isättningen till att trampa ifrån aningen hårdare i stället. Men jag kan också tänka mig att det är en kompromiss för att Adidas ville kunna göra reklam för en ny sko som inte var superlätt "Vi gör den hur du vill men den får inte vara mindre dämpad än XXX". Därom kan vi inget veta, kanske avslöjas sanningen i någons memoarer eller så.
Eftersom jag själv som äldre amatör på omkring 80 kg, som lämnade hällöpningen för 18 månader sedan, föredrar att springa marathon i en sko jag tror är likvärdig så lutar jag ändå åt att när världseliten vill göra sitt allra yttersta så är det optimala en sko som är snäppet lättare eller snarare att springa barfota om fotsulorna är vana vid det. Barfota sparar dubbelt så mycket vikt som den lättaste skon som ändå är nästan odämpad. Men för mängdträning tror jag på en del dämpning under framfoten och i praktiken under hälen, en jämntjock sula. Det finns inte, men nästan. Kan mycket väl tänka mig att Adios är en sådan sko.
Edit: kollade på skon på runningwarehouse.com För hög häl och slitsula på hälen gör att den knappast är framtagen för att sätta världsrekord. Men Haile behöver inte ha haft en identisk sko när han sprang, bara liknande.

Olof Reimer

1959 • Saltsjö-Boo

#9

•

7 november 2009 kl 11:56 Redigerad 7 november 2009 kl 12:32

Gilla

Apropå Haile: Han har tydligen varit tvungen att gå ifrån den framfotalöpning som gjorde honom framgångsrik på bana, och bli mer mittfotslöpare för att kunna bli riktigt bra på marathon. (enligt citat som visats i nån tidigare tråd).

Det har ju också länkats till filmsnuttar där Haile springer med ganska kraftig pronation. Kanske är bilderna från slutskedet av en mara. Detta tyder iaf på att han sätter i hälarna.

I övrigt verkar det som om alla skor som designats specifikt för maraton (för, av eller i samarbete med elitlöpare) ligger i spannet 200-230 g.
Detta kanske är den ideala vikten på en marasko?
Kanske är det suboptimalt att springa maran i 150-grammare eller lättare?

Pål Nilsson

1976 • Höör

#10

•

7 november 2009 kl 13:08

Gilla

Oldboy: intressant det du skriver. Du har ju en poäng i att ingen kan veta hur Hailes överenskommelse med Adidas ser ut. Fast det verkar osannolikt att mannen som vid Berlin Marathon optimerar alla andra förutsättningar för att slå världsrekord kompromissar med sina skor. Om han nu springer på vanliga Adios...

Oldboy

1952 • Danderyd

#11

•

7 november 2009 kl 14:19

Gilla

Olof, det var intressant att höra om Haile. Det är många faktorer som ska optimeras för en mara!

Om marathonskor: Om nu inte Haile finner det optimalt att springa långt fram på foten på en mara håller jag med om att de allra lättaste skorna kanske inte är bäst, ens för den som orkar köra framfota hela vägen. Men många skor som säljs som "lämplig tävlingssko för marathon" väger snarare runt 300g. Det ska man lämpligen bortse från och utgå från ens egna erfarenheter i stället, och naturligtvis elitens val som alltid torde vara lättare än 300-gramsskor.
Vill man ta ledning av försäljarnas omdömen ska man nog gärna snegla på vad de rekommenderar för landsvägslopp "upp till 10km" eller upp till halvmarathon. Om man inte är hällöpare alltså.
Håller med om att man hittar många skor runt 200g som nog kan vara lämpliga. Men jag tycker att Nike borde ta fram en bantad variant av "Lunar Lite Racer" med lite tunnare sula som inte är breddad nedåt. Den uppges väga 155g i US9 (mina US13 väger 200+) och man kan då lätt få fram något på 120-130g som kunde passa bra för många.

Martin Hedbäck

1965 • Västra Frölunda

#12

•

7 november 2009 kl 14:53

Gilla

Haile väger max 55 kg och springer maran på 2.04. Att springa mara handlar inte om stilpoäng utan att ha en effektiv löpstil. Själv väger jag 70 kg och sprang jsenast på 2.54 och hade endast en difff på 37 sekunder mellan halvmarorna. Jag springer inte mara på framfoten det pallar inte mina vader för. Däremot så kör jag träningspass med framfota isättning samt kör regelbundna tåhävningar för att stärka vaderna. Tävlar i Lunaracer tränar i fulldämpade neutrala skor. Utan fulldämpade skor skulle jag(läs hälsenor och vader) inte klara en träningsdos på 8-10 mil/vecka som det blir på volymveckorna, mestadels på asfalt till och från jobbet. Till kvalitetsträning brukar jag köra med tunnare skor för ökad löpkänsla.
Om man utgår från tids-aspekten på ett marathonlopp så torde behovet av dämpade skor öka ju längre tid man springer. En hellt ok motionär som springer på 4 timmar är ju ute och sliter dubbelt så lång tid som Haile med betydligt flera steg i kroppen när man nått mål. Lägg där till kanske 30 kg extra i vikt så tycker jag det är ganska givet att man har mer och vinna på en väldämpad sko på marathon som motioner. Sprang mitt första marathon i Asics DS Racer vilket var ren dumhet. Ömma fotsulor och stumma vader på slutet. Lunaracern dämpar på ett helt annat sätt även fast löpkänslan inte är den samma. Hoppas Nike kommer med Fler Lunar skor framöver

Olof Reimer

1959 • Saltsjö-Boo

#13

•

7 november 2009 kl 15:04 Redigerad 7 november 2009 kl 15:06

Gilla

Oldboy och Martin, ni berör en annan sak som kanske förbises och sällan diskuteras.
Om man har stora fötter i förhållande till sin kroppsvikt kanske man kan klara tunnare skor, medan en som väger mycket och har små fötter behöver tjockare mer väldämpade sulor.
Påfrestningen på fötterna borde väl vara proportionell mot "antal kilo per kvadratcentimeter fot" eller så...
Det viktiga borde vara hur många gram man sätter under fötterna
Oldboy, hade du haft storlek 8 kanske du inte hade pallat med ett par Lunar Lite racer...

Mina egna invändningar mot de lättaste skorna är att sulorna inte är lika slitstarka, inte så greppvänliga på alla underlag, samt att sulorna ofta känns smalare än mina fötter. Jag springer ju helst på stigar o dyl.
Om det fanns en lätt sko med bred, slitstark och greppvänlig sula skulle jag nog köra all löpning i den, men man måste nog tyvärr gå upp till 300 gram för att hitta sådana skor. Kanske kan Inov-8:s lätta skor vara nåt, men tyvärr verkar de ha ganska smala läster...

Pål Nilsson

1976 • Höör

#14

•

7 november 2009 kl 16:33

Gilla

Jag väger 76kg och min tyngsta sko är Adizero Boston. Den skulle jag emellertid aldrig tävla i. Under 2009 har jag tävlat i Adizero LT och Adios (på landsväg). Dock tävlar jag aldrig på längre distanser än halvmarathon.

Lars Brinkhoff

1974 • Göteborg

#15

•

9 november 2009 kl 09:45

Gilla

Här diskuteras vilka skor man kan ha om man springer 16 mil i veckan:
"100 mpw guys what shoes do you use?" http://www.letsrun.com/forum/flat_read.php?thread=3280420

Tycker mig se en hel del lätta skor där.

Oldboy

1952 • Danderyd

#16

•

9 november 2009 kl 14:29

Gilla

Martin och Olof, jag förnekar inte behovet att ha dämpning under foten under långa asfaltpass, tävling eller träning. Och hur mycket beror på många faktorer där personen är viktigast.

Martin, du skriver att du tränar med framfotsiättning men inte springer maran så. Men inte springer du väl maran med någon markerad hälisättning, landar du inte i huvudsak "mitt på foten", alltså med en stor del av tyngden framtill på foten i alla fall?
Ömma fotsulor har jag känt av under en halvmara med supertunna skor (men inte nästa gång) och senast med supertunna skor under Lidingöloppet, som går mestadels på hårt grus om det är torrt väder. Så visst behövs bra dämpning om man tränar många mil i veckan på asfalt.

Det är en intressant poäng att en god amatör använder många fler steg än Haile, med samma kadens blir det nästan dubbelt upp.

Olof, vad gäller ömhet under föttterna stämmer det naturligtvis att det är antalet kg per kvadratcentimeter sula under isättningen som är det viktigaste måttet, men vad gäller spänst i steget och dämpning av stötar i knän och höfter så koncentreras alltihop till hälsenan och vadmusklerna och bottenytan har bara indirekt betydelse.

Har inte sprungit i mina Nike Vomero sedan förra vintern tror jag, kanske är därför som jag upplever Lunarlite som "fulldämpade", under fotsulan i alla fall. Ska kolla Lars Brinkhoffs länk, om jag kanske ska frångå planen att köra mitt första ultrapass i Lunarlite.