27 oktober 2009 kl 19:26
Lite mer på mitt sidorspår:
En anledning till att tävlinggångare går som de går är att det är ett ekonomiskt sätt att ta sig fram. Man rullar på steget och behåller tyngdpunkten konstant och den mesta energi åtgår att flytta kroppen framåt. Om jag går 1-1½ tim i mitt 8 min-tempo är jag oberörd efter passets slut, inte ont någonstans (men så har jag hållt på i 40 år). Höjer jag tempot till 7 min/km blir jag anfådd och svettig, men på träning kan jag numera bara hålla koncentrationen uppe i detta tempo högst 5 km. Lyckas jag få upp tempot mot mitt max höjs syreförbrukningen radikalt och motsvarar löpning i hårt tempo.
Skorna är väldigt viktiga i gång. Vi använder tävlingsskor med ganska tunna sulor, stabil bakkappa och inte för tjock sula vid hälen. Många träningsskor är svåra att gå med då de har tjocka sulor och lutar "framåt". De allra flesta walkingskor är klumpiga och inte lämpade för snabbgång, en speciell varning vill jag utfärda för Reebok DMX, som har en "bula" på sulan, helt värdelösa, som att gå i deg.
Det är synd att inte tillverkarna tagit råd av tävlingsgångare vid framtagning av walkingskor, de skulle då varit både lättare och smidigare. Hade förhållandet varit detsamma för löpskor skulle inga tävlingsskor ha tillverkats.