18 oktober 2009 kl 10:48
Redigerad 18 oktober 2009 kl 11:19
Forskningen är full med kunskap, och är inte alls dåligt underbyggd. Det finns hur många fysiologer som helst som forskar på hur träning påverkar kroppen. Allt är inte löst och allt är inte klarlagt så klart, men så är det med all forskning. Men att säga att forskningsresultat bara kastas ut av gammal hävd gör det svårt att diskutera utifrån forskning. Du verkar helt enkelt inte lita på forskningen. Själv gör jag mycket stor skillnad mellan erfarenheter från en enskild och erfarenhet från forskning på kanske hundra olika löpare, gärna i laboratoriemiljö så att man kan utesluta andra faktorer och för att resultaten ska bli jämförbara.
Jag har tyvärr inte Pete Pfitzingers bok framme, och det är väl mest från den jag utgått, men den finns i en kartong någonstans. Han inleder sin "Advanced marathoning" med en hel del koppling till forskningen, och det jag minns är att det finns tre olika sorters muskelfibrer: långsamma (typ 1), snabba (typ 2b) och något som ligger mitt emellan (2a). Långsamma fibrer föds man med och dessa kan inte tränas upp, så man föds helt enkelt till bra maratonlöpare (man har kunnat se att maratonlöpare har 80% typ 1, medan olympiska sprinterlöpare har 80% typ 2b. De snabba fibrerna kan man dock träna upp med intervaller och tempo, och de där mitt emellan tränas upp med långsam löpning enbart. Det kan hända att du har fötts med väldigt bra långsamma muskelfibrer, och att du därmed inte har samma behov av att träna i lugnt tempo för att nå fram till den där mellangruppen, vad den nu heter. Genom långa träningspass i lugnt tempo kan man byta ut b mot a, om jag har förstått det rätt.
Men det handlar om så mycket mer: om att lära kroppen att använda fett snarare än kolhydrater. Allt för att förlänga tiden ute.
Som ni märker har jag inte särskilt bra koll, för jag är ingen fysiolog, och har inte ens naturvetenskapliga kunskaper, men någon som har bra koll kanske kan reda ut begreppen. Hur som helst är den långsamma löpningen ytterst viktig för maratonlöpare. Jag märkte det förra hösten när jag enbart tränade lågintensivt. Det var då min vilopuls skönk som mest och min uthållighet ökade som bäst. Däremot fick jag upp farten bättre när jag började med intervaller och tempo igen.
Ja, Håkan, tidsbrist kan göra att man måste prioritera, men jag är säker på att du hade persat med ännu mer om du hade haft fler 90 min-pass bakom dig, för 90 min räcker långt. Det räcker till ett mellanlångt pass för mig och det är guld värt. Men det händer mycket med kroppen efter 90 min. För mig brukar det komma en jobbig period efter ca 120 min och det känns psykologiskt viktigt att komma över spärren och orka den sista biten. Men frågan är om man egentligen behöver så mycket mer än 120 min, särskilt inte du, som uppenbarligen är proppfull med typ 1-fibrer.
Redigerat: Nu har jag hittat en intressant länk:
http://sportsmedicine.about.com/gi/o.htm?zi=1/XJ&zTi=1&sdn=sportsmedicine&cdn=health&tm=294&gps=420_519_1276_606&f=10&su=p284.9.336.ip_p736.8.336.ip_&tt=2&bt=1&bts=1&zu=http%3A//www.pubmedcentral.nih.gov/articlerender.fcgi%3Fartid%3D1280565
Där länkas det vidare till:
Andersen, JL; Schjerling, P; Saltin, B. Scientific American. "Muscle, Genes and Athletic Performance" 9/2000. Page 49
McArdle, W.D., Katch, F.I. & Katch,V.L. (1996). Exercise physiology : Energy, nutrition and human performance
Lieber, R.L. (1992). Skeletal muscle structure and function : Implications for rehabilitation and sports medicine. Baltimore : Williams & Wilkins.
Andersen, JL; Schjerling, P; Saltin, B. Muscle, Genes and Athletic Performance. Scientific American. 9/2000
Thayer R, Collins J, Noble EG, Taylor AW. A decade of aerobic endurance training: histological evidence for fibre type transformation. Journal of Sports Medicine & Phys Fitness. 2000 Dec;40(4).